kirsten

Igår var det äntligen dax för mig att köpa de där underbart ljuvliga skorna! Men så blev det inte. De fanns nämligen inte i min storlek i butiken, endast inne i stan och jag befann mig i Kista. I nästa butik fanns storleken men inte färgen. Blev inga nya skor. Jag skulle köpa en studentpresent, men hittade ingen som passade bara massa fel på dem. Blev ingen present. Vi skulle gå in i en Telenorbutik för att ställa några frågor om lite telefoner för att göra mitt kommande val lite lättare. Vi gick därifrån med varsin ny telefon. Hur knasigt kan det bli? Nu sitter vi hela tiden och klämmer och hittar nya funktioner på denna underbara telefon. Hur kan det komma sig att vi inte skaffat dem tidigare är min nästa fundering? Att Martin valde en han med, ja det är märkligt. Men rätt kul. :)

Vi fortsatta galenskaperna med att få oväntat besök av Martins föräldrar och fick dammsuga i all hast för att hans pappa skulle kunna andas här inne. Sen kom vårt nästa besök. Förfesten kunde börja med tacos och ESC i bakgrunden. Sen knatade vi hem till F och fortsatte där. Då var hela min ena häl helt söndertrasad och nej lillebror jag överdriver inte denna gång! Alla var chockade över att jag ens hade kunnat gå med denna såriga häl. Men dubbla plåster löste det lilla problemet. Vi hejade och hejade på Tyskland då F hade spelat onödigt mycket pengar på den låten, att vi sen råkade gilla låten är ju ett angenämt problem. Idag kan han skratta hela vägen till banken. Vi gick vidare ut i vimlet till en väldigt överfull krog och det var kul. Jag leker äktenskapsmäklare och jag tror banne mig att jag kommer att lyckas. När krogen schasade ut oss gick vi tillsammans med vikingen och hans kone till F igen och satt där en stund. Halv fem imorse var vi hemma och upptäckte att brödet var slut och att vi fick äta köttbullemackor utan bröd. Funkade det med.

Idag blev det sovmorgon. Sen inhandling av mina skor. Pizzaätning och tvättning av bilen och så lite Heroes på det. Nu är jag piggare än vad jag varit på hela dagen och nu ska jag sova. Kul kombo.

Det bästa med att vara tillsammans med nån är att denne person vidgar ens vyer. Ok, jag har alltid varit en väldigt blandad människa. Kan lyssna på allt från dansband till hårdrock. Men sen kanske jag inte gillar alla stilar lika mycket. Jag vill ju helst ha dansant musik och då regerar ju schlagern. Men ibland krävs lite annan musik, som när man tränar eller när man cyklar till exempel, då ska det helst vara tunga beats så att man lätt kan hänga med i takten.

Idag när jag satt på jobbet så kom jag plötsligt på att det inte skulle bli nån tacosmiddag. Hade lovat Martin att vi skulle till Grönan där Mustasch skulle spela. Kan väl säga att jag inte var helt överlycklig, nån låt här och där kan vara trevligt men en hel konsert. Njae. Men hur som cyklade hem i ösregn, det droppade så mycket om mig när jag kom hem att Martin fick hjälpa till att få av mig vindjackan som satt klistrad till kroppen. Usch. Men efter det var vädret fint igen och solen sken. Så vi åkte iväg. Åt jordens äckligaste pommes, ska aldrig mer äta det på Grönan. Jag tycker inte om dem annars heller egentligen, men det var mest behändigt, slängde det mesta. Tryckte i mig 3 kulor BJ`s efteråt istället ;) Hälften finns dock på mina vantar och min jacka. Att äta glass med vantar det är tufft det. Hahah!

Konserten då? Jo, den var helt ok. Har lätt hittat ett nytt band att träna till. Vilken pipa karln har med. Grymt! Att det blev ett giftermål på scen var ju lite coolt det med. Hårdrock och kärlek ♥

Spelade på lite chokladhjul, vilket är ett måste. Men vann inget. Däremot spöade jag skiten ur Martin på ett prickskyttespel med slangbella. Grymma jag! Att han sen vann i ett hammarspel det bjuder jag på. Att pricka nåt är bättre än att vara starkast. Martin ska vara starkast annars är nåt galet, eller hur?!

Varje morgon är en kamp, jag pluggar in musiken, tar på mig störtkrukan, släpar upp cykeln från cykelgaraget och sen trampar jag iväg. Att cykla långsamt finns inte för mig, jag trampar för glatta livet. Att det är nästan en mil från punkt A till punkt B är inget jag funderar så där särskilt mycket över till en början, men när svetten börjar lacka och jag kommer underfund med att jag faktiskt inte tävlar på riktigt utan att jag är på väg till jobbet så känns det mindre mysigt. När jag sedan kommer på att jag faktiskt inte alls cyklar på min racer utan på min ohyggligt tunga damcykel så sänks modet lite mer. Men så ser jag plötsligt nån som jag kan ta rygg på och upptäcker till min glädje att jag både kom ifatt och förbi, trots att jag hade sämre förhållande än denne. Det är en ljuv seger varje gång!

Att det sedan finns folk i denna stad (finns nog egentligen i alla städer, de märks bara lite mer här då de är fler) som inte kan trafikregler, bara traskar rätt ut i gatan, cyklar på fel sida, blänger på mig som gör rätt när de gör fel. Ja, de är ju peanuts när jag varje dag vinner mina egna tävlingar som inte de andra cyklisterna har en aning om ;)

Har ett nytt mål med denna träning. Nej, inte en ny tur runt Vättern riktigt ännu. Nej, nu förstår ni ska jag byta asfalt mot grus och stigar och loppet är funnet. Jag ska följa Gustav Vasas spår i Cykel-Vasan. Nej, men vilken underbart bra idé va?! Tänk er 9 mil på en bumpig väg, genom skog och natur. Underbart! Måste bara köpa en ny cykel först. Att äga 3 cyklar vore väl inte så konstigt, eller?

Varför är det så många par som håller ihop när de inte längre är kära i varandra? Nej, visst man svävar inte runt på rosa moln hela livet, men man bör ju känna en dragning till sin partner hela tiden. Är det av bekvämhet eller vad beror det på? Jag förstår det inte. Har suttit och pratat med en kompis om detta idag och vi kom båda fram till att vi aldrig skulle stanna i ett kärlekslöst förhållande eller i ett förhållande där vi inte blir behandlade med respekt! Men kanske är det så att man är rädd för att vara ensam och att man inte kommer att träffa någon ny. Jag vet inte. Men för mig är det viktigare att vara lycklig än att leva tillsammans med någon som jag en gång var kär i.

Ok, ni behöver inte vara oroliga mellan mig och Martin är allt toppen. Men de senaste veckorna har mycket hänt bland mina vänner och det får mig att tänka och fundera. Vad tror ni? Varför håller så många par ihop även fast de inte är kära längre?

 

Ja, jag vet, det var ett tag sedan. Nu är familjen här och det tar all min tid. Precis som det ska vara. Nu väntar några timmar på stan, och sedan Lady Gaga för mig, Martin och lillebror och Björn Skifs för mami och papi. Återkommer när jag har mer tid :)