Idag var dagen med stort D. Vi skulle ju äntligen få hämta hem vår nya pärla. Hela veckan har bestått i att kika på mobilen för att se så att säljaren inte hade ringt. Så kom äntligen dagen. Vi skyndade oss hem fter jobbet, uppe i hallen medan Martin hämtade bilen kom jag på att vinterdäcken skulle ju med. Vi baxade in dem i bilen, och sen körde vi snabbt som den till bilhallen. Snacka om seg trafik! Men vi kom fram, pengarna för handpenningen drogs. Vi fick papper och jag signerade dem i en evighet! Bra deal va, Martin pröjsar, jag signerar ;) En blomma till mig och sen fick vi hämta bilen! Wihoo! Körde direkt hem med den och lämnade sommardäcken i förrådet. Visade upp bilen för Martins bror och sen åkte vi för att handla.
Då vi inte plockat med oss en p-skiva till p-huset så sprang jag iväg för att hämta en ny, men de var slut på de två ställen som de har dem på. Så jag skyndade upp till kundtjänst för att hämta en. Drog av plasten samtidigt som jag gick, försökte ställa in den men kom på att jag inte hade någon klocka på mig. Helt plötsligt så ser jag att golvet börjar närma sig. Hur kunde det komma sig? Sen känner jag en smäll och fattar att jag har ramlat. Jag hatar att ramla bland folk, jag hatar känslan när folk kommer och frågar hur det gick som om det inte vore självklart? Det gjorde fruktansvärt ont, men allt jag kunde tänka på var att bara det inte hände nåt med bebisen och att jag vill härifrån nu. En snäll man kommer och hjälper mig till rulltrappan och fråkar en miljard gånger om det verkligen gick bra och undrar om jag missade den stora stålkanten som fanns där.
Ja, det gjorde jag! När de går åt andra hållet och jag ska ta mig till Martin börjar tårarna av chock att välla fram. Möter en man men försöker, fånigt jag vet, att få det att se ut som att jag fått nåt i ögat. Kommer fram till Martin och han blir ju helt bestört så klart. Där står jag och gråter och får inte fram vad som hänt. Stackars Martin. Han började ju genast att tänka att nån varit elak mot mig ;) Hahaha! Jag lyckades få fram vad som hänt och han började genast att lugna mig. Vi genomför handligen och mina tårar kommer och går. Jisses vad folk lär ha trott, där går jag och snyftar bredvid min kille. Haha!
Kommer hem, ringer sjukvårdsupplysningen, men där blev man ju bara ännu mer frågvis och inte alls något klokare. Kom in om du har ont, har förvärkar och är orolig. Hur känns en förvärk var allt jag orkade tänka...grät en skvätt till. Pratade med min kusins tjej och hon förklarade. Ringde tillslut även en av mina vänner som läser till barnmorska och tack snälla underbara du för att du lyssnade och för att du förklarade så att man förstod. Trycket över magen försvann nästan direkt och smärtan som finns kvar är i knäskålarna och mina armar som jag tror har fått en muskelsträckning. Jag tror att jag i nån ninjamanöver lycklades vända mig i luften för att skydda magen. Martin sa samma sak, att man fungerar ju som så att man skyddar det som skyddas ska.
Jag blöder inte, vattnet gick inte, jag har inga förvärkar. Jag har bara vanlig smärta efter ett fall och en stor dos av oro för att nåt kanske kan vara fel. Men jag har känt lite rörelse i magen efter detta. Så nej, allt måste vara ok. Det bara måste.
Var helt slut igår efter allt bus med Martins brorsdöttrar. Men att sen kunna ligga där i soffan och den minsta tjejen kurar ihop sig bredvid en och säger att oj vad mysigt vi har det här, gör att man bara smälter. Så galet bestämd liten tös men ändå så otroligt mysig :) Men inte kunde jag somna tidigt för det, jag är verkligen en nattmänniska, men jag trivs bäst med att få jobba tidigt och gå hem tidigt. Den ekvationen går inte riktigt ihop. Men det kanske vänder när kotten kommer till världen?
Idag blev jag så full i skratt. Kände hur det smällde till i sidan och kollade lite på min arbetskollega som satt bredvid och var nästan på väg att säga att hallå, vad gör du? För jag var så bombsäker på att det var han som buffat till mig, när jag kom på att nej så vig lär ju inte han vara utan att man skulle ha märkt nåt. ;) Det var nog lilla kotten som ville visa att den var vaken. Men efter det har jag inte känt nåt mer idag. Vill känna mera. Vill att Martin ska få känna! Kom igen kotten, vi väntar på mera buffar!
Nej, ska fixa mackor till frullen imorrn. Känns som att det är bäst att jag fixar dem själv. För Martin har på alldeles för mycket messmör så det känns som man äter en smörgås med tapetklister på ;) Hahahaha! Stackars fina underbara Martin.
Wihoooo! Vilken underbar lördag detta är! Vaknade upp och kände att shit pommes jag kommer när som helst, i vilken stund som helst att kissa på mig. Försöker ta mig upp ur sängen, men det går inte! För så fort jag började röra mig kom en smärta som jag inte önskar nån. Tänkte att nej, men jag får testa på nåt annat vis, men nej det gick inte, antingen så kom smärtan eller så kändes det som att jag skulle kissa på mig. Härlig känsla, eller hur?! Knackade Martin på axeln och pep att han var tvungen att hjälpa mig upp ur sängen ;) Men det var knappt att det gick heller. Började genas tänka att jisses, här är vi i vecka 17 och hur ska det gå sen? Martin får nog börja träna mer på gym så som han kommer att få lyfta. Hahahah! Jag kom till toaletten till slut och när jag sen skulle tillbaka var smärtan så fint kvar så jag gick med det ena benet släpandes efter mig. Rullator nästa!
Sov några timmar till och sen så gjorde vi oss i ordning för att åka och kika på en ny bil. Pratade lite med pappa innan som hittat en bil i Öret, men så fort jag såg den skrek jag bara att färgen var grymt ful och att jag aldrig skulle vilja ha den ;) Moget. Men min käre far är färgblind och när jag skulle förklara färgen för honom så fattade han i alla fall inte. Så åkte vi iväg till Bilia, Martin visade den bilen han kikat på på nätet och när jag såg den rynkade jag bara på näsan. Färgen påminde mycket om den som pappa kollat på. Jag fortsatte att kika på de andra som stod där, när jag ser den! Bilen med stort B. Färgen som alla vill ha ;) Ja, allt var så bra! Förutom att den hade gått lite långt kanske. Men den var nyare än de vi kollat på. En säljare högg oss direkt och det var avdrag hit och det var vinterdäck dit. Vi åkte ut på en tur och när vi kom tillbaka hade han kikat på vår bil. Vår trasiga lilla bil. Och han berömde den!
Hur som helst. Vi fortsatte diskutera. Fick ett helt ok bud på vår bil som egentligen var för gammal för dem och vi fick bra dealer för allt annat med. Vi är numera ägare till en ny bil!! Känns så fantastiskt bra! Och det bästa av allt mina vänner, det är att vi får den redan på torsdag med de nya vinterdäcken på. Kom an du bara Vinter 2010!
Det var så härligt igår när nyckeln sattes i dörren och min älskade M kom hem. Som jag sa till honom så märker man hur mycket vi sitter och pratar hela kvällarna när han inte är hemma. För kvällen känns så himla lång även fast man har en massa serier på tv som man följer. Det kan man i och för sig märka när man kollar på tv med mina föräldrar med för då får man inte säga ett knyst, för då kan man ju missa nåt viktigt. Haha!
Kläderna kom igår med eller två av dem och Martin blev blev mycket nöjd med mina val. Tror inte att han kan bli nåt annat heller då allt är randigt och hur ser hans egna kläder ut, bara randigt och rutigt. Så jag tror att nästa gång jag letar mer kläder så får det bli rutigt. Så kotten börjar få en riktigt fin hög med kläder nu. Allt i neutrala fäger så klart.
Känner mer och mer fladder i magen om dagarna nu, men speciellt om kvällarna. Tror att detta kommer att bli en liten kvällsbebis precis som sina föräldrar. Hoppas kan man ju i alla fall. Men det känns härligt! Skönt att få en bekräftelse varje dag på att nåt faktiskt lever där inne :) Kommer nog ändra mig sen när kickarna är så hårda att man tappar andan. Men nu är det bara kul!
I helgen ska vi bege oss iväg för att kolla på ny bil. Det som tidigare bara var en rolig grej har nu blivit ett måste. Vår bil är på väg att ge upp och innan det händer är det bättre att byta in den till nåt större och bättre. Annars måste vi ju ändå bara hålla på att laga denna i tid och otid. Det blir nog bra.
Åh, jag blir galen att vara ensam hemma. Det är förvisso skönt med egen tid, men att inte få prata på en hel kväll gör mig alldeles alldeles galen! Jag måste få prata ;) Haha, ni som känner mig vet ju vilken pratkvarn jag är. Skönt att det finns telefon i alla fall så att man kan prata lite i alla fall. Men lite stolt blir man ju över att Martin blir ivägskickad så där för utbildning av andra. Här snackar vi om killen som var så galet skoltrött att han inte gick ut med fullständigabetyg i skolan. Har inte läst upp dem heller utan har lärt sig allt han kan om datorer genom att sitta och fixa och dona med dem. Nu är han den enda på sitt jobb som kan den del han arbetar med, vilket gör honom mer eller mindre oumbärlig. Allt handlar inte om att plugga och att ha den finaste utbildningen även fast det så klart kan vara bra att ha en utbildning.
Ni undrar säkert hur det säkert hur det gick med mina bud? Jag satt ju och budade glatt på mängder av kläder i helgen och jag vann 3 av dem! Jag är glad! Och nej, jag kan inte heller sitta där för mycket för då kommer jag att gå bananas. Men jag sa till Martin att detta var allt för denna månad och han bara skrattade och när jag sa att det faktiskt är ny månad nästa månad om man ser det lönemässigt skrattade han ännu mer ;) Men vi måste ju ha lite mer neutrala färger då Martins syskonbarn endast är tjejer och om vi får en pojk kan det ju vara bra att blanda det rosa med nåt annat ;) Skoj är det i alla fall!
Såg även att jag fått en fråga angående vilken vecka jag är i och det har jag inte haft en tanke på att skriva om. Vi befinner oss nu i v 16 (15+5) Inte många veckor kvar till halvtid. 3 veckor kvar till ultraljudet. Kan det gå lite fortare???
Meningen var att vi denna helg skulle ha firat Martins pappa i deras sommarstuga, det skulle ha varit hur mysigt som helst. Men i fredags när Martin åkte och hämtade mat så lät bilen värre än vanligt så han sa att han inte vågade köra den till Järnbo fram och tillbaka. Då jag var genomförkyld skulle jag nog egentligen inte ha följt med ändå, men det tillsammans med den trasiga bilen gjorde att även Martin blev kvar hemma. Inte för att jag på nåt sätt kan ha varit ett så roligt sällskap, men jag tyckte att det var väldigt skönt att ha nån hemma att prata med.
Hade filmkväll igår, först såg vi The Reader med Kate Winslet, en riktigt hemsk och tårdrypande film, klart sevärd om än lite seg. Sen kollade vi på I taket lyser stjärnorna och här snackar vi ett tår- och snorkalas utan dess like. Jag var helt slut efter den filmen och fortsatte att gråta efter filmen var slut. Skönt att ha lite gravidhormoner att skylla på, fast jag hade nog gråtit lika mycket som ickegravid till denna film. Men se dem, de var bra!
Idag kan jag inte säga att jag känner mig bättre. Även om jag inte snorar lika mycket så är jag helt matt. Planterade nya blommor på balkongen och fick gå in och sätta mig i soffan direkt efter för jag var slut. Vi kan nog säga som så att jag kan glömma dansen ikväll. En snurr och sen kommer jag att ligga platt på golvet. Och med den trasiga bilen känns det ju inte så tryggt att åka iväg nånstans...TYPISKT!
Har blivit Tradera galen igen. Förut var det smycken som gällde. Nu är det bebiskläder ;) Hoppsan sa...
Jag kan andas ut, pheuw! Lilla kotten fanns faktiskt där inne i min mage. När barnmorskan väl börjat leta och leta och leta i vad som kändes som en evighet så kom de små efterlängtade ljuden! Men de försvann lika snabbt och barnmorskan sa att det var en busig liten en :) Låter som vårt barn det. Men så kom det igen, att säga att ens hjärta slog i 180 kan ju faktiskt stämma ibland. För här slog det i 150 ;) När hon sen sa att här hör du skillnaden mellan dig och bebisen, visst hör du? Jag bara nickade och ja visst hör jag det. Inte gjorde jag det. Var så inne i att lyssna på kottens hjärta. :)
Jag känner en stor lättnad och jag lovar, jag ska sluta oroa mig så förbaskat mycket! Både för min skull, Martins skull och framförallt för kottens skull. Eller Måns-Melker som mamma valt att kalla bebisen. Innerst inne tror jag att hon hoppas på att det är det namnet som kommer att bli hennes blivande barnbarns. Jäkla reklam på tv och sätta griller i huvudet på henne.
Från och med nu kommer det alltså att bli mycket bebisprat här inne. Men kanske bättre det än min totala tystnad innan.
Jag måste verkligen lära mig att se mer optimistiskt på livet. Det är svårt då jag alltid varit lite mer pessimistiskt lagd, bättre att förbereda sig på det värsta redan från början så blir man inte lika ledsen sen när det skiter sig på riktigt. Känns det igen? Martin är mycket mer positiv än mig och försöker varje dag att få mig att må bättre. Inte det lättaste jobbet direkt.
Jag följer en gravidtråd med tjejer som är i samma sits som mig och det är rätt skönt att kunna ventilera med andra som förstår en precis in i minst detalj. MEN, i denna tråd berättar ju de stackars satar som fått missfall om sitt hemska öde med. Detta gör ju att pessimisten i mig drar igång i 180 och så sitter jag där och gråter i soffan för det där kommer ju så klart att hända mig med. Martin ler sitt fina leende och säger att jag är dum som tänker så, för så kommer det minsann inte att bli. Han frågar hur jag känner mig och jag berättar och då säger han att du ser, allt är i sin ordning. Men det finns ju så många som faktiskt inte märkt något fel och som haft symptom hela tiden tills de fått veta att nehej det gick inte vägen och då säger jag det. Men Martin bara skakar på huvudet och säger nej, så blir det inte. Fortsätter du att läsa allt detta får du internetförbud och jag spärrar dessa sidor för dig. Då sitter jag där med nosen i vädret och säger att jag minsann kan läsa dessa sidor från jobbet. ;)
Jag vet ju att han har rätt innerst inne och därför måste jag bli mer positiv. Jag är ju alltid så positiv när det gäller mina vänner och peppar och finns där. Men mot mig själv är jag djävulen. Inte bra!
Imorrn ska vi hur som helst till barnmorskan. Dax att lyssna på hjärtat :) Jag längtar och försöker att putta bort den gnagande känslan om att vi inte kommer att höra det för att vår lilla kotte redan dött. En riktig machosist är vad jag är. Tyrann kanske är ett ännu bättre ord...knasiga lilla jag.
Oh, shit pommes. Idag missade jag det som inte får missas! En gång i månaden ska jag kolla ett rum så att allt är perfekt, städning och så vidare. Alltså ett rum i månaden! Men så började jag översätta ett dokument från svenska till engelska och så vips var dagen slut! Eller i alla fall för mina kollegor, så då kan man ju inte gå... Detta betyder för min del att jag om en månad måste kolla 2 rum och nästa vecka måste jag baka. Visst det är bra med straff, men med tanke på att min ena kollega glömde det förra veckan och jag glömde det nu så blir det mycket fika ;) Men det är ju förvisso gott och jag gillar att baka, hahahah!
Man kan ju även baka på andra sätt och det är nåt jag gjort. :) Som många av er redan vet. I april väntas min lilla bulle vara färdig och vad det blir får ni snällt vänta med att veta tills då. Självklart blir det en bebis (!) men dess kön kommer bara kotten veta fram tills dess. Jag vet att några av er blir besvikna nu, men nej, vi kommer inte att ta reda på könet. En överraskning helt enkelt för oss allihopa. Sen får ni gärna vara med och spekulera. Martin tror på en kille, jag tror på en tjej. Men självklart blir ju lika glada oavsett vad det blir. Känns helt fantastiskt underbart :) One heart, one love ♥
Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar
