Stackars Martin
Jag börjar bli så frustrerad! Jag har ont, men så händer det inget mer, men varje gång så tänker jag att nu jäklar händer det. Nu är det dags att åka in. Men nej, en stund senare så gör det inte alls ont längre. Jag kan andas normalt igen. Då känner jag som så många andra blivande mammor känner kan jag tänka, att nej jag kommer ALDRIG att föda, bebisen kommer stanna i magen för alltid! På dagarna går jag runt som en levande zombie för att jag inte får sova på nätterna. Säger en person till att det är förberedelse inför det som komma skall så kommer jag slå ner den! För nej, det är ingen jäkla förberedelse att ligga vaken hela natten, jag menar verkligen HELA natten. Vilket barn/bebis är uppe hela natten undrar jag? Jo, jag vet att de vaknar i tid och otid, men man kan få dem att somna om. Jag ligger och kollar på Martin medans han sover, jag kollar på hur ljuset ändras under natten, jag går upp på toaletten, jag går upp och dricker, jag funderar lite till, försöker att vända på mig men det gör för ont så jag ligger kvar trots att det gör ont när jag ligger på det sättet med. Inatt gick det så långt att jag gav upp sömnen och satte mig i soffan och läste och grät om vart annat för att jag tyckte så synd om mig själv och jag kände mig ensammast i hela världen. Vid 4 kom Martin och höll om mig och då blev det ju bara ännu värre för då fick jag bekräftelse på att det verkligen är jobbigt.
Det måste vara så frustrerande för honom med. Inget han säger gör ju det bättre. Eller jo, det gör det ju förstås. Det är fantastiskt att ha honom vid min sida. Men samtidigt vill jag inte påverka hans sömn med. Jag vill att han ska kunna fungera så normalt han kan. Och han säger att det inte är jobbigt för honom utan att det är jag som drar det tyngsta lasset, så jag antar att jag bara får tro honom. Men det kan inte vara lätt för honom att se mig som annars alltid är glad så deprimerad! Jag tycker inte att nåt är kul alls längre. Så jag lät honom åka iväg en stund själv för att handla det sista till målningen, så att han får lite andrum från mig...
Det måste vara så frustrerande för honom med. Inget han säger gör ju det bättre. Eller jo, det gör det ju förstås. Det är fantastiskt att ha honom vid min sida. Men samtidigt vill jag inte påverka hans sömn med. Jag vill att han ska kunna fungera så normalt han kan. Och han säger att det inte är jobbigt för honom utan att det är jag som drar det tyngsta lasset, så jag antar att jag bara får tro honom. Men det kan inte vara lätt för honom att se mig som annars alltid är glad så deprimerad! Jag tycker inte att nåt är kul alls längre. Så jag lät honom åka iväg en stund själv för att handla det sista till målningen, så att han får lite andrum från mig...
