Första besöket på akuten
Igår var ingen bra dag för oss. Martin ramlade med cykeln då kommunen inte sandat ordentligt eller alls kanske man ska säga. Som tur är använder han hjälm och hade han inte haft den hade han fått sig en smäll direkt på huvudet istället. Här hemma kröp vi runt, eller ålade mest och det var som vilken vanlig dag som helst. Tills jag skulle byta från pyjamas till kläder på den lilla damen. La henne i sängen som vanligt med bullade upp täckena ordentligt runt henne eftersom hon rör sig något mer numera. Hämtade kläderna och hör en duns, trodde först att det var katterna som hoppar ner på golvet från nån möbel. Men dunsen lät annorlunda, den dunsen kommer jag aldrig att glömma ljudet av. Vänder mig om och ser ingen Thilde i sängen och fattar ju då att det var hon som trillat ner. Ser henne liggandes där på golvet och direkt när jag kommer fram släpper den första chocken hos henne och hon börjar gallskrika. Tog mig en bra stund att lyckas lugna henne, för var hon inte lugn var det ju omöjligt för mig att se om hon var skadad.
Tillslut slutade hon gråta och jag kunde få kika på henne något sånär i alla fall. Såg då att hon blödde näsblod, inte mycket men ändå så att man såg det. Ringde Martin ungefär 150 gånger både på mobilen och jobbet, men inget svar och tillslut skickade jag ett sms till honom om att han var tvungen att ringa hem! Pratade med sjukvårdsupplysningen och de rådde mig att åka in med henne då hon fått smällen på näsan. Tanten skulle koppla mig till akuten så att jag kunde prata med dem direkt om hur jag skulle gå tillväga. Men inte kopplade hon mig till nåt vettigt ställe inte, tutade bara upptaget. Blir galen på sjukvården! För det är inte första gången det händer mig att de kopplar galet. Nu var det ingen fara med Thilde och jag hade allt under kontroll, men om jag hade haft panik här hemma då? Sist ringde jag 112, några år sen nu, men de kopplade mig till en stängd vårdcentral då de inte tyckte att vi behövde komma in med Martins uppskurna fot till akuten utan det var ett fall för VC. Det är mycket ofta de har öppet vid 3 på natten, eller hur? När vi kom in på morgonen efter till akuten med den där foten kan jag säga att vi fick skäll för att vi inte kommit in med detsamma. Puckon!
Men nu handlade det inte om det utan om vår dotter. Vi åkte in med henne till akuten, där fick vi veta vilka värdelösa föräldrar vi var av den första sköterskan som lät henne ligga i vår säng. Precis vad man vill höra när man är orolig för sitt barn. Vi hade ändå gått fel då vi hade hamnat på den urakuta avdelningen och vi skulle ju gå till närakuten minsann. Där var de i alla fall något trevligare och vi blev inskrivna. De försökte ta ett blodtryck på henne, men de hade inga sånna där band som passade, den minsta var för liten och nästa storlek för stor. De kollade ögonen på henne och sen fick vi vänta en stund till. Det är mycket väntan när man är på sjukhus. Väl inne hos doktorn försökte hon riva hans kontor, fanns ju så mycket spännande saker på hans skrivbord. Haha! Så det var ju inget större fel på henne så. Han kollade så att det inte fanns blod i öronen, han kollade så att näsan inte var av och han försökte få kika i hennes mun men det tillät hon inte. Bestämda lilla tjej!
Så nu har vi gjort det första besöket på akuten och denna gång gick det ju bra. Känns ändå som att man vill ta det säkra före det osäkra, man skulle ju aldrig förlåta sig själv om man inte åkt in och nåt varit fel. Idag är hon helt och hållet som vanligt och börjat dagen i vanlig ordning med att riva vardagsrummet. ;)
Tillslut slutade hon gråta och jag kunde få kika på henne något sånär i alla fall. Såg då att hon blödde näsblod, inte mycket men ändå så att man såg det. Ringde Martin ungefär 150 gånger både på mobilen och jobbet, men inget svar och tillslut skickade jag ett sms till honom om att han var tvungen att ringa hem! Pratade med sjukvårdsupplysningen och de rådde mig att åka in med henne då hon fått smällen på näsan. Tanten skulle koppla mig till akuten så att jag kunde prata med dem direkt om hur jag skulle gå tillväga. Men inte kopplade hon mig till nåt vettigt ställe inte, tutade bara upptaget. Blir galen på sjukvården! För det är inte första gången det händer mig att de kopplar galet. Nu var det ingen fara med Thilde och jag hade allt under kontroll, men om jag hade haft panik här hemma då? Sist ringde jag 112, några år sen nu, men de kopplade mig till en stängd vårdcentral då de inte tyckte att vi behövde komma in med Martins uppskurna fot till akuten utan det var ett fall för VC. Det är mycket ofta de har öppet vid 3 på natten, eller hur? När vi kom in på morgonen efter till akuten med den där foten kan jag säga att vi fick skäll för att vi inte kommit in med detsamma. Puckon!
Men nu handlade det inte om det utan om vår dotter. Vi åkte in med henne till akuten, där fick vi veta vilka värdelösa föräldrar vi var av den första sköterskan som lät henne ligga i vår säng. Precis vad man vill höra när man är orolig för sitt barn. Vi hade ändå gått fel då vi hade hamnat på den urakuta avdelningen och vi skulle ju gå till närakuten minsann. Där var de i alla fall något trevligare och vi blev inskrivna. De försökte ta ett blodtryck på henne, men de hade inga sånna där band som passade, den minsta var för liten och nästa storlek för stor. De kollade ögonen på henne och sen fick vi vänta en stund till. Det är mycket väntan när man är på sjukhus. Väl inne hos doktorn försökte hon riva hans kontor, fanns ju så mycket spännande saker på hans skrivbord. Haha! Så det var ju inget större fel på henne så. Han kollade så att det inte fanns blod i öronen, han kollade så att näsan inte var av och han försökte få kika i hennes mun men det tillät hon inte. Bestämda lilla tjej!
Så nu har vi gjort det första besöket på akuten och denna gång gick det ju bra. Känns ändå som att man vill ta det säkra före det osäkra, man skulle ju aldrig förlåta sig själv om man inte åkt in och nåt varit fel. Idag är hon helt och hållet som vanligt och börjat dagen i vanlig ordning med att riva vardagsrummet. ;)
