Jag har sen jag var runt 13-14 år nånstans läst böckerna om Isfolket, skrivna av Margit Sandemo. Anledningen till att det tagit så lång tid är ju dels att jag läst annat emellan och att det ändå handlar om 47 böcker. Plus att jag läst andra av hennes böcker också. Hur som helst, i höstas inhandlades den sista boken och för några dagar sedan öppnade jag den och började läsa. Känns helt knasigt att nåt som följt mig så länge snart är över... men det ska bli himla trevligt att få veta hur den slutar :) Så vill ni ha ett tips, läs hennes böcker!
Nu är alla mina nerpackade, men jag ska ta mig tiden att läsa alla igen!
Ojoj, det börjar bli tungt nu. Varje dag blir det bara svårare och svårare att ta sig ur sängen. Det gör ont i magen och det gör ont ja i stort sett överallt när jag försöker röra mig. Att gå längre sträckor är bara att glömma. Det gör mig så frustrerad eftersom jag i sinnet är så pigg och skulle vilja springa runt sjöarna här hemma. Hahah, vi skulle träna på andningen här hemma som vi fick i uppgift på kursen i söndags att göra en gång varje dag. När Martin började nypa mig i armen så kändes det knappt eftersom det redan gjorde ännu mer ont i magen. Så visst, träna på andningen fick jag ju ;) Nu ska jag bara ge igen på honom. Mohahahah!
Så var dagen här, datumet som klockan visat på så många nätter när jag vaknat. 2.22. Ingen bebis i sikte dock, nog för att jag höll på att dö av en smärta jag inte visste kunde komma av att röra sig när jag och Martin var på stan. Så nej, det var kanske inte det som klockslaget ville säga mig. Men å andra sidan, vi har inte ställt om klockan inne i sovrummet så den har ju visat på 3:22 egentligen. Kanske är det då kotten kommer? Väldigt troligt då hela Martins familj befinner sig i Åre då ;)
I söndags var vi på den första delen av profylaxkursen. Jag som inte hade haft så många förväntningar gick därifrån positivt överraskad. Andningen har jag kanske lite problem med då jag är van vid yogaandning och den fick man gärna använda sig av med om man var van vid det. Å andra sidan så satt man ju inte där med en riktigt förlossningssmärta så det är ju svårt att säga vad man kommer att använda sig av sen. Men det som var skönt för mig var att lyssna på föreläsaren och ta till mig allt hon berättade om sina egna och andras förslossningar. Så en av sakerna jag har med mig i min lilla verktygslåda till dagen d är att jag inte är lika rädd längre. Jag ser fram emot vår kommande förlossning och det kan jag lova att jag inte gjort innan. Visst, jag är fortfarande rädd för nålar och sprutor och den delen. Men smärtan vet jag att jag kommer att kunna hantera. Det visste jag i och för sig redan innan. Nästa vecka är det dax igen och då ska det masseras. Me like a lot!
Härliga lördag! Vaknade vid halv åtta imorse och kände att jag var otroligt glad över att se att solen sken, men att det var alldeles för tidigt att gå upp då. Lyckades somna om en stund till. När jag vaknade nästa gång var jag inte alls lika pigg som första gången. Suck. Men så är det väl alltid?
Idag borde jag ta det lugnt, men jag har ett sånt spring i benen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Bode även dra ut alla kläder i min garderob som jag planerat att göra länge. Har så mycket onödigt där inne som jag inte använt på väldigt länge redan innan jag blev gravid. Så det är dax för rensning. Vill ju få plats med en trådback till där inne så att kotten kan ha sina kläder nånstans med. Förra veckan rensade jag ju ur en låda i en av byrålådorna. Men samtidigt så känns det inte kul att rensa även fast det kommer vara skönt när det är klart. Jag vill göra nåt roligt ;) Men vad är kul? Jag orkar ju inget alls längre...
Martin är iväg och köper ett trasigt xbox. Helt galet, jag vet. Men då hans pajade för ett par veckor sedan och det egentligen skulle ha varit dött och han lyckades laga det så har han kommit på att han kan köpa andras trasiga konsoller och tjäna en slant på det. Ja, han är rolig den där karln.
Nej, ska förflytta mig från soffan nu och få nåt gjort i alla fall.
Igår kväll när vi skulle sova så ville Martin spela en låt för mig. Då de under dagen på jobbet suttit och skickat knasiga låtar till varandra. En av kollegorna fick finsk tango och en annan en massa knasig hårdrock, men Martin han fick barnvisor. Ok, jag är glad att jag slapp den finska tangon dock. Men denna låt ska Martin nu lära sig utantill och så ska han sjunga den dagligen för kotten. Stackars barn! Vet inte vad som är värst, låten eller Martins sång ;)
För ett år sedan var packningen utspridd över hela vardagsrumsgolvet och jag satt i soffan och funderade över vilka skor jag skulle ha med mig. I alla fall om vi ska se till själva dagen, ser vi till datumet är det imorrn. Nerverna låg utanpå kroppen och det var så galet tomt här hemma utan katterna som vi tidigare under kvällen lämnat till katthemmet. Jag gillar verkligen inte att flyga, det är en av mina stora skräcker här i livet. Jag tror att det har att göra med att jag har noll kontroll över vad som händer. Men det var dax för långflygning, denna gång med min familj och resan bar av till Mexico. Min mammas drömresemål, eller ja ett av dem i alla fall. Årets värsta snöoväder kom och överraskade och det var bra nära att det inte blev nån resa. Men på nåt magiskt sätt kom vi iväg och det var absolut en minnesvärd resa.
Det är konstigt det där, vårt datum har på nåt sätt blivit den 19 februari för utresa. När min bror flyttade till London för ett par år sedan så åkte han 19 februari, när jag och Martin åkte till Thailand så åkte vi den 19 februari och så förra året då. Det här året blir det ingen resa detta datum. Nej nu får vi snällt vara hemma i kalla Sverige istället. Yippie! Känns ju så kul, verkligen! Har abstinens över att få resa iväg nånstans, och nej det skulle inte räcka för mig att åka nånstans inom Sveriges gränser. Jag vill till värmen!
Men till vintern, när kotten växt till sig en aning. Då åker vi. Japp, det gör vi! Om jag kunde åka på husvagnssemester i Europa med mina föräldrar när jag var 3 månader, ja då ska jag nog själv klara av att resa med min lilla kotte.
Martin, jag och lillebror i poolbaren på hotellet. Tequila och nån hiskelig drink som vi gömde bakom en pelare ;)
Jag råkade visst somna ihopknövlad i vår 2-sits soffa. När jag vaknade cirkus 1,5 timme senare så var fötterna svullna och väldigt ömma, vänsterhanden var helt ur funktion och jag hade dreglat ner hela min vänsterarm. Martin undrade om jag var lite svettig?! Hahahahah! Så note to myself, ligg alltid i 3-sits soffan! Men jag ville ju vara snäll mot Martin som satt och spelade tv-spel, men jag tror jag får glömma det där med att vara snäll mot honom på de sätten de kommande veckorna. Sorry älskling!
Har sammanställt en liten lista på era förslag på kön och födelsedatum. Ska bli spännande att se vem som har rätt. En av killarna, Fredrik, är en riktig hejare på att förutse saker. Till exempel tippade han vinnaren i ESC förra året och vann en fin slant på det hela och han säger att han aldrig har fel. ;) Men fortsätt gärna att fylla på, så många ni är som varit inne så måste ni ju ändå ha en fundering utöver er som redan lagt sin röst.
Ok, det är inte många veckor kvar nu! Så jag tänkte att det är dax att vi börjar gissa. Vilken dag dimper kotten ner och vad är kotten för sort? Tjej eller kille? För att det ska bli lite "lättare" att gissa lägger jag upp helt färska bilder. :) Samt beräknad förlossning enligt ultarljud som är 31 mars.
Min gissning är en tjej den 30 mars och Martin gissar på pojke och samma datum som mig. Han är en av få som faktiskt tror på kille. Men fatta vad stolt han kommer kunna vara när det visar sig vara en pojk ;)
Idag är en dag jag inte förstår mig på. Jag tycker att det är en helt onödig dag som affärerna bara tjänar pengar på. Varför ska det ens finnas EN speciell dag att visa sin kärlek och uppskattning på? Är det inte meningen att vi ska visa varandra det jämt oavsett vad det är för dag? För mig betyder en bukett med blommor så mycket mer om jag får dem en helt vanlig dag! Och nej, det har inget med att göra att Martin skulle vara oromantisk och att han inte köper nåt åt mig. För det kan jag lova att han gör. Men han vet att jag inte bryr mig om vilken dag de kommer på. Han gillar inte heller den här dagen så jag antar att vi är en perfect match ;) Så ja man kan väl kalla mig för en Alla hjärtansdag Grinchen. Hahahah!
Idag har vi varit hos barnmorskan, allt såg lika bra ut som vanligt. Trots att jag kände en stor oro när jag skulle ta mig dit, för det högg otroliga kramper i min mage så jag var tvungen att stanna flera gånger för att hämta andan. När jag ser att Martin ringt och skickat sms om att han inte skulle hinna så höll det på att brista för mig. Men han hann :) Men det kändes extra skönt att få höra hjärtat och se att slagen börjar gå ner lite och att den har lagt sig med huvudet nedåt ordentligt nu. Hon visade även Martin var huvudet låg och lät honom känna på det. Han såg så stolt ut då och jag blir så rörd av att se honom längta så mycket. Vi pratade lite om våra tankar inför den kommande förlossningen och hon frågade oss vad vi trodde att vi väntade för en liten pärla. Martin är ju bombsäker på att det är en kille och han är rätt ensam om att tro det faktiskt. Jag tror på en tjej och när jag sa det så sa hon att det var vad hon trodde med. Finns bara två som vet på riktigt, bebisen själv och barnmorskan som gjorde ultraljudet ;) Ska bli kul att se sen vad det är.
Meningen var att vi skulle ha åkt till Öret idag för en kompis födelsedagsfest. I torsdags när snöoädret kom kändes det mindre lockande, så vi bestämde att vi skulle ha åkt idag istället för igår efter jobbet. Men ju mer snö det kom under dagen igår desto mer började man förstå att det inte skulle vara direkt superlattjo att bege sig ut på vägen idag. Att jag sen under kvällen började känna mig segare och det började värka mer och mer i kroppen gjorde att vi inte tog ett beslut under kvällen. När jag vaknade imorse ville jag typ dö. Smärtan i min kropp var bedrövlig. Jag vill inte på nåt sätt klaga, för jag vet att jag är med om en fantastisk resa. Men ibland undrar man hur mycket man ska behöva utstå?
Som det är nu vaknar jag varje gång jag ska vända mig, för jag kan inte vända mig med endast magmusklerna som hjälp. Nej, jag måste använda mig av dragkraften. Detta är ett stort problem då mina händer har svullnat upp och gör förbaskat ont. Så det är ju väldigt trist att jag ska behöva vända mig ens. Men gör jag inte det så får jag ont i benet eller i kinden eller ja var som helst egentligen. Ibland vaknar jag istället av att jag måste kissa, och då menar jag att jag måste kissa. Att försöka ta sig ur sängen då är ett projekt i sig. Jag ligger där som en skalbagge på rygg och flaxar med ben och armar och försöker med häveffekten få en sving på kroppen. Tänk er att göra detta när det trycker på. Inte lätt.
Att jag nu missar en av mina bästa tjejkompisars fest känns så tråkigt! Hade sett fram emot det så mycket. Men jag vet att jag måste lyssna på min kropp och säger den ifrån så gör den det. Hade inte heller varit så kul att komma dit och känna att nej jag klarar inte detta och fått åka hem igen. Så kul tycker jag inte att det är att åka bil. Så här ikväll blir det pizzabak och melodifestival och så en liten film på det.
Idag var vårt fredagsfika endast en liten munsbit. Men en väldigt god sådan. Men jag och min gravida kollega kände inte att det räckte så vi knatade över till Konsum för att handla godis och dricka. I det här vädret som varit idag kan man ju tycka att vi borde ha klätt på oss mer, men nej, vi knatade ut i våra "uniformer" och inneskor. Då mina fötter inte längre kommer ner i mina skor så har jag numera tofflor på mig. Vilken syn det måste ha varit. Snö vart ögat än såg och så kommer jag gungande i tofflor ;) Hur som helst. När vi kommer fram till stoppljusen så är det en bil som fastnat då det är ren isgata där han står och spinner. Han försöker inte med att lägga i en högre växel som väl är nummer 1 man får lära sig på körskolan, nej han backar och trixar och håller på att köra på en massa människor. Vi får grönt och börjar gå och möter då en tant som i sällskap med en massa andra vinterklädda människor går över gatan. Ändå kollar hon direkt på moch min kollega och säger att vi måste hjälpa till och knuffa. Ursäkta?! För det första har vi inte ordentligt med kläder på oss för att hjälpa till. För det andra två stora magar i vägen. För det tredje, hon kom i sällskap med 4 män. Men nej, det är ju klart att två höggravida tjejer utan ytterkläder och innerskor ska hjälpa till och knuffa en bil på en ren isgata. Känns mycket logiskt tanta lilla!
Behöver jag säga att vi bara gick? När vi kom ut med våra godispåsar var han borta så antingen la han i en högra växel och kom bort eller så knuffade männen undan honom. Det förtäljer inte denna historia.
Usch vilkem hemsk dröm jag hade inatt. Jag var hos Martins föräldrar som av nån anledning plötsligt bodde på landet och där ute går plötsligt vattnet och Martin är inte där. Jag börjar försöka få tag i honom, men han svarar inte. Så vi packar in oss i bilen, Martins pappa kör och med i bilen är även hans brorsdotter, men bara den ena och så min svärmor. Hon sitter och pratar och tjatar om allt möjligt, ja brorsottern alltså så svärmor ber henne att vara tyst för att jag måste koncentrera mig på det jag har framför mig ;) Jag fortsätter att försöka få tag i Martin så att han kan komma med min färdigpackade väska till BB. Då får jag ett sms av honom där han förklarar att han under natten varit med en annan tjej, men att han inte varit otrogen ännu då de inte har haft sex. HAHAh! Han fortsätter med att han ska träffa henne ikväll igen...
Jag ber då Martins pappa att köra hem mig så att jag får hämta min väska själv. Väl där berättar jag för Martin att jag inte vill att han är med mig under förlossningen för han har inget där att göra och han kommer inte att få träffa sitt barn.
Mitt i detta väcker Martin mig för att fråga när jag ska åka till jobbet. Jag höll ju på att slå till honom eftersom jag fortfarande var kvar i drömmen och säga att det har inte han med att göra. Hahaha! Tur att jag inte gjorde det, han hade nog undrat vad jag höll på med. Men vad är det för konstiga drömmar man har nu? Den ena är ju knasigare än den andra.
Berättade så klart om drömmen för Martin och han bara skrattade och sa att det var det sista jag behövde vara orolig för. Plus att han sa att han själv skulle ju inte anse att det inte var otrohet det han pysslat med i drömmen. Skönt att veta. Men drömmen har ju följt mig hela dagen knasigt nog. Jag tror att jag bara är rädd för att jag inte kommer att få tag i Martin om han inte skulle vara hemma när det drar igång, han svarar ju inte direkt alltid när man ringer honom idag. Plus att jag är lite orolig för att vara ensam under förlossningen. Jag vet att Martin kommer att vara där och han kommer vara det perfekta stödet, men jag är ändå orolig. Konstigt vore det väl annars?
Ska packa ner mig sängen nu, mår fruktansvärt illa och jag vill inte bli sjuk. Har ju en rolig helg framför mig ju!
Vi har sjukdom på vår avdelning och det är inget vi är direkt vana vid, plus att en är borta på grund av ett dödsfall i familjen. Detta gör att vi har att göra dessa dagar med möbelmässa och allt i stan. Det positiva är att dagarna går hur fort som helst för man har att göra konstant. Det mindre bra är att det är stressigt och att man är helt slut när man kommer hem. Dels på grund av att man arbetat hårt (vilket jag älskar i vanliga fall) men också för att man haft en överaktiv kotte i magen hela dagen. När jag blir stressad och lite smått irriterad så stretar och bökar det lilla livet i magen så att jag tror att det snart kommer att komma ut en hand eller en liten fot rätt genom magen. Jag är förvisso väldigt glad över att känna att den lille lever där inne, men nån motta får det vara!
Ska vagga vidare till sängen och hoppas på många sovtimmar inatt. Det är en lyxvara om man lyckas sova hela natten. Vet inte när det hände sist, så kanske kanske att det händer inatt. Hahahaha! Sure!
Wow, jag upptäckte precis att mitt förra inlägg blev nummer 666, och detta måste ju uppmärksammas ;) Skämt å sido, men här kommer en låt med 666 som en del av sin låttitel. Kotten och pappar diggar denna, mamman med på ett litet hörn. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte köpte biljetterna till deras Sverigekonsert...hade varit den perfekta födelsedagspresenten till Martin. Men det var ju en liten åldersgräns på denna konsert. Jag vet att jag kan tyckas lite dum när jag trodde att det skulle gå att ha sittplatser med väldiga öronskydd på kotten...men så här i efterhand hade det kunnat varit löst med mormor som barnvakt. Men det kunde jag ju inte veta då att hon skulle ha ett sånt sug efter Göteborg och Liseberg...suck...
Förra veckan drömde jag om bebisen igen. Tidigare har jag ju drömt att jag födde en katt och att min rumskompis inte ville ha mig i samma rum som henne och hennes perfekta bebis. Som om det var nåt fel på min kattbebis. ;) Hur som helst, denna gång fick jag en liten flicka. Eller så liten var hon faktiskt inte, hon fick nämligen inte plats i liggdelen av vagnen. Kändes så där. Men ändå låg hon ihoptryckt där, lilla kraken. En annan konstig grej var att hon hade ett koreanskt utseende. Mycket märkligt då varken jag eller Martin härstammar därifrån. Hon var inte adopterad heller utan det var verkligen min bebis. Mina föräldrar var med också och de visade inte på att nåt var knasigt. Ja, drömmar är allt bra märkliga! Frågan är vad den betyder? Är det en liten flicka därinne? Min lillebror drömde ju också att det var en liten tjej. Spännande spännande! Martin tror ju dock fortfarande att det är en kille, så fel han kommer att ha ;)
Jag undrar om denna lilla kotte kommer leva loppan lika mycket utanför magen som den lever nu inuti? Då kommer vi att få det tufft vill jag lova! Men med tanke på vilket energiknippe jag själv var som liten som ska jag nog inte vara förvånad. När jag berättade för min mamma om att bebisen inte alls ville ligga still när vi lyssnade på hjärtat första gången sa hon att ja, men sådan moder sådant barn ;) Efter helgens besök i Öret så blev jag dessutom uppdaterad med hur livet med mig som liten var då min pappa fått igång sin gamla videokamera. Jag blev nästan lite rädd för mig själv, faktiskt. Fast mest över min bror, hahahah! Han var ALDRIG tyst! Åt han så sjöng han, pratade ingen med honom så var han tvungen att få uppmärksamhet på nåt sätt antingen genom att skrika allt han kunde eller hoppa runt. Plus att det är så kul att se hur man såg ut i håret! Mamma envisades alltid med att klippa oss själv och det var ju inte rakt på många ställen, mina håruppsättningar ska vi ju inte prata om. Jisses! Tur att mamma själv vet hur pass dålig hon var på det så att hon kan skratta med.
Börjar bli fruktansvärt otymplig och svullen i hela kroppen. På morgnarna när jag vaknar sitter mina händer fast, ja jag menar det! Det tar säkert 5 minuter innan jag fått dem att fungera igen. Mina nätta händer börjar påminna om uppblåsta plasthandskar med hm typ bartwurstar till fingrar. Ser helt galet ut! Fötterna som också de brukar vara så små att till och med Martins syskonbarn kan kommentera dem, ja de är väldigt breda numera. Vinterskorna jag köpte innan jul de är för smala...buhu. Kan inte snön försvinna helt nu så att jag kan gå i gympadojjor?
En kompis skrev till mig idag och bad om att få se fler magbilder. Jag har varit så dålig på att fota de senaste veckorna vilket är skittråkigt rent utsagt, men jag har inte orkat och Martin har varit så krasslig att det inte blivit av. Men så igår så slog vi slag i saken, så enjoy!
Vad munter man kan se ut ;)
Hahaha, så rolig bild! Kalaskulan deluxe!
Första bilden, tagen i september, bara så att ni får se skillnaden.
Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar
