kirsten

Jag har försökt i flera dagar nu att få ner några ord om vår stora dag som ägde rum den 17/8, men det går inte. Att få ner alla känslor på pränt är liksom helt omöjligt. Det går inte att förklara i ord alla de känslor som svallade runt i kroppen under denna dag. Det går liksom bara inte. Det var liksom allt på en gång. Lycka, oro, glädje, tvivel, kärlek, tro, hopp, eufori, nervositet, stress. Jag fick många peppande ord på vägen och ett av dem var att ta vara på dagen och njuta hela dagen för den går så himla fort. Kan säga att den personen hade så rätt.

 

En dag som man lagt ner så mycket energi och kraft åt under en så lång tid som sedan bara är över på en kort stund, känns lite märkligt och lämnar en fruktansvärt tom känsla efter sig. Under veckan som gått så har vi både två försökt att komma ur denna märkliga bubbla, men det är svårt. Svårt att förstå att vi gjorde det och svårt att förstå att vi kom i mål.

 

Men det största den lämnade ifrån sig är trots allt all glädje och kärlek som vi fick uppleva från vår släkt och vänner, så härliga människor vi har runt omkring oss. Ni är alla helt fantastiska och utan er skulle vårt liv vara välidgt tomt och tråkigt!

 

Och Martin, min fina underbare Martin. Som jag älskar dig! Utan dig i mitt liv skulle allt vara väldigt grått och trist! Och inte att förglömma vår fina fina Thilde, som var så duktig under hela denna dag och förgyllde cermonin i kyrkan med sin enmansshow. Min härliga familj! ♥

 

 

 

 

Ja, ni dagarna bara flyger iväg här. Jag som hela tiden tyckt och trott att det är så himla lång tid kvar, men nu är det bara en vecka. Helt galet! Det är så klart väldigt roligt också att något som man längtat så mycket efter snart kommer att ske. Men att det blir mer och mer nervöst för varje dag som går ska jag inte sticka under stol med. Nästan så att jag önskar att vi hade rymt istället och gjort det i smyg. Än är det ju inte försent, men jag tror att många skulle känna sig lite lurade.

 

Igår skulle min bror komma och lämna en mycket viktig påse till mig. Jag hade verkligen kämpat för att få honom att komma och lämna den till mig också. Är ju liksom inte så lätt att smyga med saker när man har ögonen på sig hela tiden. Hade även bestämt med några kompisar att vi skulle köra 5-kamp på Grönan och så skulle jag hinna förbi en barnaffärs rea innan jag blev upplockad av Martin. Så långt allt väl, tills jag gick från jobbet och kollade in mobilen vid barnaffären för att se vad klockan var och jag ser att min bror ringt några gånger men även skickat sms. Jag hade glömt honom!! Hur kan man bara glömma en sån sak?! Tror det är lite för mycket i mitt huvud just nu. Påsen är i säkert förvar så allt är under kontroll!

 

Imorrn arbetas även den sista dagen innan semestern och som den är efterlängtad! Ser i kors och det är inte många saker som blir rätt. Eller rätt blir de så småningom, men det tar lite längre tid. Nej, galet skönt ska det bli! Fast semester vet jag ju inte om den första veckan kommer att bjuda på...