kirsten

För en vecka sedan lämnade jag min fina lilla tjej hos sina farföräldrar där hon skulle spenadera halva veckan med dem, sina kusiner och farbror och den andra halvan med sina morföräldrar. Kan säga att hon inte var ett dugg ledsen över att vi skulle åka, hon blev snarare orolig över att hon skulle få följa med oss. Det kändes i mammahjärtat. Fast positivt också. För vi har fasen den mest underbara familj en kan önska sig!

 

Jag var rädd att jag skulle tycka att det var alldeles för jobbigt att vara utan den där trotsiga lilla skruttfian, men vet ni, jag och Martin har verkligen njutit av tiden som barnfria och verkligen tagit vara på tiden. Vi har åkt och handlat utan att behöva jaga eller muta en unge runt affären, vi har varit ute och käkat (vårt äta-ute-konto är helt raserat efter denna vecka ;) ), vi har varit på bio, sist det hände var i mars 2011, vi har varit på konsert. Det har varit fantasiskt.

 

Så kom nu denna söndag, då det även var dags för Martin att dra vidare mot stugan. Nu känns det tomt vill jag lova. Klippan i mitt liv finns inte vid min sida och ja, nu kommer saknaden av den lilla damen som en spark i magen. Är man ensam med sina tankar så blir saknaden så mycket svårare att hålla borta. Men ge mig några dagar, så kommer jag njuta av denna ensamhet också. Lagom tills det är dags att få hem dem igen. ;)

 

Nu börjar singelveckan! Fast så mycket fest och flärd lär det inte bli, för nä det har jag inte tid med om den här bröllopskroppen ska hinna piskas ännu mer i form.