kirsten

Alltså det där med att ramla och skada sig var ju faktiskt inte så lattjo! Gipset försvann förvisso efter 9 dagar, men de 9 dagarna var nog de längsta någonsin. Att inte kunna använda två händer i alla lägen, funkar faktiskt inte när man är van vid att ha dem. Som småbarnsförälder är jag absolut van vid att endast ha en hand tillgänglig, men oftast lyckas man ju ha den hand fri som man är bäst på att använda. I mitt läge var det ju den som var gipsad.

 

Hann fundera väldigt mycket på det här med vården också. Att spendera mer än ett halvt dygn på akuten instängd i ett litet rum var mindre skoj. Att ett trauma lyckades hända just den kvällen, ja det var ju otur för min del och de andra stackars satarna som låg ute i korridoren. Men jag avundades dem samtidigt där jag satt ensam i mitt lilla rum, för de i korridoren hade ju varandra att snacka om sina skador med. Pratade de inte med varandra så kom sköterskorna lite då och då för att kika till dem. Medan jag satt där i min ensamhet. Har aldrig längtat så till Örebro som då. Men det tar ju inte slut där med denna väntan.

 

När jag sedan kom till mitt återbesök så var det ungefär som dagen Gud glömde. I första luckan fick jag visa mitt frikort (jojo, inte bara pensionärer som har ett sånt) och tanten sa åt mig att gå till lucka grön. I lucka grön hade ingen startat sitt pass, men plötsligt kommer en doktor som tar min lapp och ber mig sätta mig i ett nytt väntrum så ska han ordna detta. När han kommer tillbaka så hänvisar han mig till tanten i lucka grön som nu börjat sitt pass. Och ber henne att skicka mig vidare till lucka röd. Tanten håller dock redan på att boka in en annan patient. OK, jag går till lucka röd. Där får jag genast komma in till röntgen. Men tjejen där blir chockad över att jag fortfarande har mitt gips på, för i remissen står det minsann att jag ska vara utan. Happ. Det var det ingen som sa till mig, för jag skulle ju till röntgen 1,5 timme innan jag skulle till ortopeden. Men hon kör ändå. Fotar från alla håll och kanter. Tills hennes chef kommer. För då säger även hon att jag ska vara utan gips. Och ber mig gå ner till ortopeden för att be dem ta bort gipset. Men hallå! Be mig inte komma till röntgen först då tack. Efter lite snack med sig själv klipper hon själv upp mitt gips och ber mig ta med det ned efter röntgen. OK. Vi tar ungefär 100 bilder till. Väl nere hos ortopeden så får jag ta en nummerlapp och vänta lite till. Det gör dock inte så mycket eftersom klockan då var 8.15 och mottagningen satte igång vid 9. I kassan får jag sen höra att "Du vet väl att det är drop in och att den inte börjar förens 9..." Ja, jag vet det svarar jag. Men jag skulle vara på röntgen 1,5 timme innan 9 och då blir man tidig. 9.15 får jag komma till ett undersökningsrum och där sitter jag och väntar i 10 min innan doktorn kommer med sin elev. 3 minuter tog det för dem att berätta att min hand var hel men att den var allvarligt stukad. Tack och hej. Fick inga råd eller instruktioner för vad jag skulle gå vidare med. Så här sitter jag numera med en skadad handled som kommer ta flera månader att läka.

 

Jag bara undrar en sak över detta. Varför är det liksom på nåt sätt accepterat att sitta och vänta inom vården? Var nån annanstans skulle du tycka det var ok? På jobbet blir gästerna galna om de får vänta 10 minuter för länge på att deras rum ska bli städat. Jag bara undrar, vore det inte bättre om alla patienter som ska på återbesök får en tid då de ska vara där? Inget drop in, hit och dit. Borde ju bli mer effektivt. Både för dem och för oss. Eller har jag fel?

 

Jag slapp åtminstonne att gå gipsad i flera veckor och det är jag glad över. För nu ska här börjas tränas igen. Drog igång hos sjukgymnasten i tisdags och nästa vecka skaffar jag mig det där träningskortet.