kirsten

Förstår inte att man kan gå och dra på en förkylning i flera veckor. Har känt att det varit på gång sen jag klev av planet från Thailand. Men det har bara vart lite grann nån dag så där. I måndags kväll small det bara till, helt snurrig i bollen och med ett tryck i den som om den ville sprängas! Vaknade upp med en härlig nästäppa och ett rivjärn i halsen. Men som den kvinna man är härdade man ut hela dagen. Dock lite ledsen i ögat över att jag inte fick ge mig ut och motionera. Igår vaknade jag och trodde att det kanske var lite bättre, men icke, snäppet värre. Ida försökte peppa mig med att det nu skulle gå över. Hoppas kunde man ju alltid. Fick dock gå hem lite tidigare och sov bort några timmar. Skulle sedan möta upp mamma för att väga mig, hittade inte min viktbok och det hela resulterade i att jag blev hiskeligt sen. Hittade dock boken, men på cykeln kom jag på att jag glömt presenten till min pappa i hallen! Hallå?! Hur kan man glömma det viktigaste? Jädra förkylning!

Men mat serverades det i alla fall. Kände dock ingen smak, ingen annan än att det var starkt. Men det ville ingen annan erkänna, utom min Martin då som kom lite senare än oss andra. Kollade på Rent Hus och man sitter alltid och förvånas över att de faktiskt kan leva så som de gör. Nog för att jag själv kanske inte alltid har det jättestädat runt omkring mig, men det är i alla fall inte så smutsigt överallt.

Imorse när jag vakande så var min röst puts väck. Min första tanke var att detta kommer aldrig att gå, tur att man har en praktikant med sig. Men när man tänker på det viset så dyker av nån anledning aldrig praktikanterna upp. Så även idag. Så här står jag och försöker att konversrera med gästerna, men det är inte så lätt. Men det låter i alla fall bättre nu än vad det gjorde för några timmar sen.

Nu är det nog bäst att jag jobbar lite till ändå :) Rasten är slut nu, heheh!