kirsten

Martin har ju i flera månader tjatat om min present. Att den kommer göra succé, att jag kommer bli så glad men även att jag kommer skrika av rädsla och att mitt adrenalin kommer att pumpa. Jag har ju länge trott att det kommer vara ett fallskärmshopp då två av hans vänner hoppar. Den ena kör tandemhoppet medan den andra filmar. En tackar! Problemet är att jag på ett sätt absolut vill göra det, men problemet är att jag VÅGAR inte! Jag har blivit så förbannat höjdrädd med åren så att bara stå på en stege gör att jag blir knäsvag. Men han har nekat, för enligt honom så får jag det ändå. Happ.

 

Så kom en dag en fråga. Höjd eller fart? Ok, nej inte höjd svarade jag. Aldrig. Ge mig ett smycke tack. Jag fyller ju för tusan 30. Jag är inte självmordsbenägen. Eller en resa. En resa till Rom vore schysst. Vi skulle ju dit hösten vi var gravida men så blev det icke. Ok, då blir det fart då. Haha! Du kommer dö, åhåjaja! Åh, vad du kommer skrika. Så har det låtit ett tag nu.

 

I förra veckan sa Martin att du, det var synd att du inte valde höjd faktiskt. För då hade du fått åka helikopter. Men å andra sidan kommer du vara så jäkla nöjd med det du valt. Que? Smycket? Resan? Eller vaddå? Farten? Men jag har mina aningar. Jag kommer åka bil. En väldigt snabb bil. På bana. Har jag tur kommer jag få köra själv. För detta har jag verkligen tjatat om. Sagt att det vore drömmen att få göra på min möhippa. Så eventuellt har den här karln lyssnat. Nu vet ni vad jag tror. Jag tror även att jag kommer få ett smycke från Efva Attling. Som ett litet plåster på såren för att jag inte får de ringarna som förlovnings- och vigselringar.

 

Men att åka helikopter. Typiskt. Det hade ju också varit himla coolt. Otäckt. Men coolt.

 

Det är en märklig tystnad i lägenheten. Man märker liksom att det är nåt som saknad. Konstigt det där, för katter sover ju trots allt stora delar av sitt dygn. Men tyst är det likt förbannat.

 

Imorse var det min tur att gå upp med vår skatt. Vi kikade lite på Disney och åt lite frukost. Sen började vi städa och feja. Tvättberget hade vuxit sig rejält stort så det var verkligen på tiden att boka en tvättid och tur som vi hade fanns det en ledig direkt på morgonen. Så nu sitter jag här i en skinande ren lägenhet med all tvätt tvättad och nästan torr.

 

Så nu ska vi hitta på lite bus tänkte vi. Låta miniversionen av oss göra nåt som hon gillar. Tänkte ta oss till ett lekland och springa allt vad benen håller för under eftermiddagen. Så nu ska jag gå och väcka henne faktiskt. Idag får hon inte sova så länge som hon vill ;) Ska bara skynda på mannen i huset lite med. För i det här hemmet är det honom vi väntar mest på, vår alldeles egna Skalman!

 

Jag tror att katterna kände på sig att nåt var i görningen tidigare idag. De kom och kelade mer än vanligt och när de märkte att Thilde började vakna från sin vila började de dra sig mot vårt sovrum. Men den dörren stängde vi medan vi började plocka ihop allt. Efter lite kel och gos packade vi in oss i bilen och åkte mot Huddinge. Att åka bil med de där vildarna är alltid lika spännande. De hatar det. Men det gick helt ok.

 

När vi sedan mötte den underbara kvinnan som ställer upp och har dem hemma hos sig tills de får ett nytt permanent hem så kändes det bara så rätt. När vi släppte ut dem ur burarna gick Sally nästan direkt fram till den lille katten som redan bodde där, och blev därefter skitsur på Barry och smockade till honom. Stackarn. Därefter spatserade hon ut ur köket och gick in och la sig under sängen i sovrummet. Barry däremot han la sig under köksbordet och hängde med den andre katten. Sally kom ut efter ett tag, men ville inte gå ut i köket nåt mer. Även fast hon är det kaxigare av dem så är hon mer argsint än sin bror. Så ja, det känns faktiskt himla bra!

 

Men här hemma känns det tomt! Man märkte direkt man kom in här att det saknades nåt. Och det kommer ta tid att vänja sig vid detta och det måste det få göra också.

 

Så har en dag kommit som jag bävat inför. Idag ska vi nämligen åka iväg och lämna ifrån oss våra katter. En räddande kompis ringde upp sin mamma i veckan och berättade för henne om vår situation och då de haft katter hela hennes uppväxt så tyckte hon att det var en bra idé att våra katter får bo hos dem ett tag. Allt är ju bättre än den andra vägen som hade varit vårt sista alternativ.

 

Men det känns ändå sjukt jobbigt. Att lämna ifrån sig våra andra barn. Ja, för så känns det. Katterna var ju våra bebisar innan Thilde kom. Så är det nog för alla djurägare. Men när man sedan märker att det faktiskt inte funkar, när ma gjort allt för att få djuren att förstå att den andra varelsen kommer att stanna och de ändå inte accepterar det. Då blir ju situationen ohållbar. Vi mår inte bra, katterna mår inte bra. Så att de nu ska få komma till nån som har tid för dem känns ju så klart toppen. Men ändå.

 

Varje gång nån frågar mig hur det känns så brister det. Den där muren jag byggt upp kring mina känslor. Så snälla vänner, när ni träffar mig nästa gång. Fråga inte hur det känns, tack.

 

Nu ska jag gosa en liten stund med dem tills vilden vaknar för då är det dags att sätta sig i bilen...

 

 

Alltså det där med att ramla och skada sig var ju faktiskt inte så lattjo! Gipset försvann förvisso efter 9 dagar, men de 9 dagarna var nog de längsta någonsin. Att inte kunna använda två händer i alla lägen, funkar faktiskt inte när man är van vid att ha dem. Som småbarnsförälder är jag absolut van vid att endast ha en hand tillgänglig, men oftast lyckas man ju ha den hand fri som man är bäst på att använda. I mitt läge var det ju den som var gipsad.

 

Hann fundera väldigt mycket på det här med vården också. Att spendera mer än ett halvt dygn på akuten instängd i ett litet rum var mindre skoj. Att ett trauma lyckades hända just den kvällen, ja det var ju otur för min del och de andra stackars satarna som låg ute i korridoren. Men jag avundades dem samtidigt där jag satt ensam i mitt lilla rum, för de i korridoren hade ju varandra att snacka om sina skador med. Pratade de inte med varandra så kom sköterskorna lite då och då för att kika till dem. Medan jag satt där i min ensamhet. Har aldrig längtat så till Örebro som då. Men det tar ju inte slut där med denna väntan.

 

När jag sedan kom till mitt återbesök så var det ungefär som dagen Gud glömde. I första luckan fick jag visa mitt frikort (jojo, inte bara pensionärer som har ett sånt) och tanten sa åt mig att gå till lucka grön. I lucka grön hade ingen startat sitt pass, men plötsligt kommer en doktor som tar min lapp och ber mig sätta mig i ett nytt väntrum så ska han ordna detta. När han kommer tillbaka så hänvisar han mig till tanten i lucka grön som nu börjat sitt pass. Och ber henne att skicka mig vidare till lucka röd. Tanten håller dock redan på att boka in en annan patient. OK, jag går till lucka röd. Där får jag genast komma in till röntgen. Men tjejen där blir chockad över att jag fortfarande har mitt gips på, för i remissen står det minsann att jag ska vara utan. Happ. Det var det ingen som sa till mig, för jag skulle ju till röntgen 1,5 timme innan jag skulle till ortopeden. Men hon kör ändå. Fotar från alla håll och kanter. Tills hennes chef kommer. För då säger även hon att jag ska vara utan gips. Och ber mig gå ner till ortopeden för att be dem ta bort gipset. Men hallå! Be mig inte komma till röntgen först då tack. Efter lite snack med sig själv klipper hon själv upp mitt gips och ber mig ta med det ned efter röntgen. OK. Vi tar ungefär 100 bilder till. Väl nere hos ortopeden så får jag ta en nummerlapp och vänta lite till. Det gör dock inte så mycket eftersom klockan då var 8.15 och mottagningen satte igång vid 9. I kassan får jag sen höra att "Du vet väl att det är drop in och att den inte börjar förens 9..." Ja, jag vet det svarar jag. Men jag skulle vara på röntgen 1,5 timme innan 9 och då blir man tidig. 9.15 får jag komma till ett undersökningsrum och där sitter jag och väntar i 10 min innan doktorn kommer med sin elev. 3 minuter tog det för dem att berätta att min hand var hel men att den var allvarligt stukad. Tack och hej. Fick inga råd eller instruktioner för vad jag skulle gå vidare med. Så här sitter jag numera med en skadad handled som kommer ta flera månader att läka.

 

Jag bara undrar en sak över detta. Varför är det liksom på nåt sätt accepterat att sitta och vänta inom vården? Var nån annanstans skulle du tycka det var ok? På jobbet blir gästerna galna om de får vänta 10 minuter för länge på att deras rum ska bli städat. Jag bara undrar, vore det inte bättre om alla patienter som ska på återbesök får en tid då de ska vara där? Inget drop in, hit och dit. Borde ju bli mer effektivt. Både för dem och för oss. Eller har jag fel?

 

Jag slapp åtminstonne att gå gipsad i flera veckor och det är jag glad över. För nu ska här börjas tränas igen. Drog igång hos sjukgymnasten i tisdags och nästa vecka skaffar jag mig det där träningskortet.

 

Jag vill bara säga hej, och nä jag har inte glömt er och alla recept som jag lovat. Allt kommer. Så småningom. Jag har varit med om en liten olycka, och är numera enhänt på obestämd tid. Dumma vinter!