Lämplig som förälder?
Igår gav min lilla tjej mig nästan en hjärtattack! Jag låg och ammade henne då jag tänkte att vi tillsammans kunde ta en eftermiddagslur då jag själv var så trött att jag såg i kors. Helt plötsligt så blir hon ledsen och det är ju inget konstigt med det. Men jag får henne inte att sluta utan det bara eskalerar! Helt plötsligt hör jag hur det går över i nåt som liknar andnöd och när jag kollar läpparna och tungan har de en blåaktig färg. Så jag la henne på mage över mina ben utifall att det var nåt som behövde komma upp och ut men inget kom, men hon blev lugn av det så jag lyfte upp henne sittandes igen. Då börjar det hela om dock utan den blå färgen! Försöker komma på vad jag ska göra men vill inte stressa upp mig själv då jag inte ville stressa upp lillan mer.
Ringer Martin som inte har nåt headset med sig så han kan inte svara utan lägger på, PANIK! Ringer svägerskan som jobbar med bebisar, vilket hon antagligen gjorde då med för hon svarade inte. Ringer sedan en av mina fina vänner som är barnmorska, som satt mitt i middagen, men hon hjälpte mig så bra så. Visst, jag hade kunnat ringa 112, men då hon andades och var med igen så kändes det inte aktuellt. Hon gav mig dessutom rådet att åka in med henne om hon inte blev bättre, men att det är väldigt vanligt att detta kan hända just när man ammar.
Meningen var att min bror skulle ha fotat oss igår, blev ju inget av med det, för stackaren blev ju hysteriskt ledsen igen och då hon kändes skållhet så tog vi tempen på henne och visst hade hon feber. Vi försökte få i henne den rinnande varianten först, men Martin var inte bra på det vill jag lova. Det kom överallt förutom ner i magen på lilla T. Försökte få i en supp i rumpan, men då hon skrek så spjärnade hon emot hela tiden så jag hade den där alvedonen över hela handen tillslut. Så då testade jag att ge henne den orala lösningen istället och jag fick i henne det direkt. Efter det så sov hon sött och vaknade 4 timmar senare ochvar lika glad och gosig som vanligt.
Men jag kan ju säga att jag funderade både en och två gånger på om jag verkligen är lämplig som förälder? Jag är bara glad över att jag lyckades hålla mig lugn och inte låta paniken ta över. Vilket inte är lätt när det handlar om nån man älskar mest av allt. Har under natten vaknat en gång i timmen minst, kollat efter att hon andas som hon ska och varje gång har hon gett ifrån sig en suck. Som om hon tyckte att herregud, ge dig människa, jag sover faktiskt! Jag är bara glad över att det "bara" var feber som gjorde henne så ledsen.
Ringer Martin som inte har nåt headset med sig så han kan inte svara utan lägger på, PANIK! Ringer svägerskan som jobbar med bebisar, vilket hon antagligen gjorde då med för hon svarade inte. Ringer sedan en av mina fina vänner som är barnmorska, som satt mitt i middagen, men hon hjälpte mig så bra så. Visst, jag hade kunnat ringa 112, men då hon andades och var med igen så kändes det inte aktuellt. Hon gav mig dessutom rådet att åka in med henne om hon inte blev bättre, men att det är väldigt vanligt att detta kan hända just när man ammar.
Meningen var att min bror skulle ha fotat oss igår, blev ju inget av med det, för stackaren blev ju hysteriskt ledsen igen och då hon kändes skållhet så tog vi tempen på henne och visst hade hon feber. Vi försökte få i henne den rinnande varianten först, men Martin var inte bra på det vill jag lova. Det kom överallt förutom ner i magen på lilla T. Försökte få i en supp i rumpan, men då hon skrek så spjärnade hon emot hela tiden så jag hade den där alvedonen över hela handen tillslut. Så då testade jag att ge henne den orala lösningen istället och jag fick i henne det direkt. Efter det så sov hon sött och vaknade 4 timmar senare ochvar lika glad och gosig som vanligt.
Men jag kan ju säga att jag funderade både en och två gånger på om jag verkligen är lämplig som förälder? Jag är bara glad över att jag lyckades hålla mig lugn och inte låta paniken ta över. Vilket inte är lätt när det handlar om nån man älskar mest av allt. Har under natten vaknat en gång i timmen minst, kollat efter att hon andas som hon ska och varje gång har hon gett ifrån sig en suck. Som om hon tyckte att herregud, ge dig människa, jag sover faktiskt! Jag är bara glad över att det "bara" var feber som gjorde henne så ledsen.
