kirsten

2014 kom och nu får vi bara vänta och se vad detta år har att bjuda på! Kickstartade det med att ta tag i den där träningen som dog med missfallet, målet 300 pass innan vi säger hej till 2015. Som det känns nu klarar jag det utan problem, men så brukar det väl låta så här i början. Vi startar också året med att bo i ett byggkaos, stambyte som beräknas vara klart i juni. Lyckliga vi! Men fint ska det bli. Vem vet, kanske lyckas jag bota min fobi för offentliga toaletter? Och kanske kan jag ta tag i detta bloggande. Men bara kanske, det ska ju hinnas tränas en del som sagt.

Dags för jul igen och det innebär ju som bekant att jag gör en hel massa julgodis, kanske någon sort för mycket. Kanske...

 

I år testade jag en ny sort som jag hittade hos Jenny, dock råkade jag av misstag ha i 2 dl sirap för mycket och fyllde på med 1 dl grädde. Trodde det skulle gå väldigt illa, men icke! Nedan finner ni det korrekta receptet

 

Lakritsfudge

 

Du behöver  :

3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl ljus sirap
50 gram smör
1 msk honung
150 gram Marabou med saltlakritssmak
10 krossade turkisk peppar (jag tog nog 15-20 st)

Gör så här :

Tips! Krossa inte pepparn och låt stå nån längre stund. För då har du en riktigt stor klump med kross ;)

1 röd lök

1 tsk olja

500 g nötfärs

1 påse tacokrydda

390 g pastasås, vitlök

3 tomater

1 burk majs

1 påse tortillachips

1 dl riven ost

1/2 gurka

1 1/2 dl gräddfil

Gör så här:

Sätt ugnen på 225 grader. Hacka lök och stek hälften av den och tillsätt färsen. Stek färdigt och tillsätt kryddan, rör runt och tillsätt därefter pastasåsen och låt koka upp. Häll upp färsen i en ugnsfast form, skiva tomaterna och lägg på färsen tillsammans med halva burken med majs. Krossa några nävar med chips och varva med riven ost. Ställ in i ugnen i cirka 10 minuter. Servera med gräddfil, chips, majs, gurka och rödlök.

Detta behövs:

900 g potatis

2 morötter

1 gul lök

550 g falukorv

1 tsk olja

1 dl grädde*

5 dl vatten

2 msk tomatpuré

1 grönsaksbuljongtärning eller fond

1 tsk majsstärkelse

1 tsk spiskummin

1 msk paprikapulver

Salt & peppar

Gräslök, ca 20 g

 

Gör så här:

Koka potatisen. Skala och skär morötterna i tunna skivor. Hacka löken och skär korven i bitar. Stek morötter, lök och korv i oljan. Tillsätt grädde, vatten och tomatpuré. Koka upp och smula ner buljongtärningen. Red av mec majsstärkelse utblandat i lite vatten. Krydda med spiskummin, paprikapulver, samt salt och peppar. Toppa grytan med hackad gräslök. Servera med potatis samt en god sallad.

 

* i ursprungsreceptet användes matgrädde, men då vi aldrig använder det så fick det bli vanlig grädde. 

 

4 portioner ris

1 gul paprika

1 gul lök

600 g strimlad kyckling

1 tsk olja

400 ml Paneng curry

Salt

Gör så här:

Koka riset. Skär paprikan i bitar och skala och klyfta löken. Fräs kyckling i oljan och tillsätt lök och paprika och låt det bli mjukt. Rör ner curryn och låt det koka upp. Salta. Servera med ris och sallad.

Imorrn mina vänner drar vi från detta tråkiga väder! Efter en vecka av VAB kan det inte komma mer lägligt! Sol och värme kanske kan bota Thildes envisa hosta. Denna vecka har vi verkligen kört allt, ögonfluss, förkylning och hosta och nu avlsutar vi det hela med lite mask i magen. Det är så härligt att vara förälder, är det inte?! Jag bad Martin köpa barnversionen av maskmedicinen, men han fick då med sig tablettform till henne med. Men det kanske inte finns flytande längre? Hur som, att vara orolig över om Thilde skulle ta den eller ej var ju inget att fundera på. För hon tyckte den var god och sög i sig den. Yuack! Hennes tunga och tänder var helt röda efteråt. Men men, i sig den fick hon ju och det får vi ju vara glada över.

 

Sitter och gör det sista, godkänner fakturor å styrelsens vägnar och packar det sista. Det där med att packa i tid har aldrig varit min grej ändå. Om 5 timmar är det dags att gå upp, så jag antar att det är dags att börja ta nån form av natt. Men ni vet ju hur det är...att sova när man ska upp mitt i natten är ju inte det lättaste, men sova måste jag ju på nåt sätt göra. Tydligen fler som har resfeber för lillfröken lyckas vi inte få att sova. Detta kommer bli en härlig flygresa tror jag bestämt!

 

Nä, men hörrni. Ha en fantasisk vecka, så hörs vi av när jag är hemma igen. Har efter önskemål lagt in lite recept som kommer upp under veckan. :)

 

Man kommer liksom inte ifrån det, hur man än gör. För plötsligt knackar nån sjukdom på. För cirka två veckor sedan körde vi ett rejs magsjuka, eller ja, förskolan sa att Thilde var magsjuk men vi märkte inte av nåt alls. Förens efter att hon fått gå tillbaka i två dagar, då kräktes hon. Men ja, bättre att ta det säkra före det osäkra så klart. I fredags satt en liten fin lapp om ögonfluss på dörren och vi behövde inte mer än gå ut genom dörren för att inse att Thilde var drabbad. Men då vi hade oöppnad medicin kvar sen förra året så körde vi igång med den direkt och allt försvann direkt. För att sedan komma tillbaka på söndagskvällen. Då stod en igenkleggad liten tjej i dörren och kunde inte sova. Men vi ska inte klaga, har varit väldigt förskonade den här hösten. Peppar, peppar!

 

Att vara hemma med en tjej som börjar bli pigg men fortfarande svag är dock inte det roligaste. Det har varit ett himla gnäll här hemma idag. Missförstå mig rätt nu, att Thilde är ledsen för att hon mår dåligt är helt OK och precis som det ska. Men ni vet det här gnället som inte beror på nåt och som låter i samma tonläge konstant, det driver mig till vansinne! Imorrn kommer pappan att ta över stafettpinnen och jag får äntligen gå till jobbet och få prata med kollegor som ger mig ett svar och inte eaaaauuuuuuhhhhhaaa ;) Dessutom är det ju bara 3 dagar kvar, sen är det semester!!

 

 

Först vill jag bara börja med att säga tack! Tack för alla uppmuntrande ord och all kärlek ni gett mig de senaste dagarna. Och så många som velat dela sina historier och upplevelser. Tänk bara hur många som går med samma känslor men som inte vågar berätta om dem. Jag säger bara, våga dela! Det är inget fult och du har inte gjort nåt fel. Vissa saker händer bara och i sådana här fall får man nog helt enkelt bara ta det som att det händer för att det inte skulle ha blivit så bra annars.

 

Dagarna går sakta framåt och jag börjar sakta men säkert att acceptera att detta hände. Visst finns det dagar jag är arg och frustrerad och funderar extra mycket på varför och så. Men samtidigt, jag är trött på att älta detta och vill gå vidare och tänka positivt igen.

 

I mina planer har om min blivande familj har jag alltid sett det som man, fru och minst två barn. Så träffade jag mannen i mitt liv som hade en annan bild, nämligen fru och tre barn. No way sa jag, det är jag som ska bära och föda dem det vill säga jag bestämmer. Jag ville dock gärna ha barn väldigt mycket tidigare än Martin, så vi kompromissade lite. Vi begav oss ut på en långresa och efter den då var det dags. Men den där långresan innebar en flytt till en ny stad med nytt jobb. Så planen las på hyllan igen för att bli verklighet ett par år senare. Efter att Thilde kom till världen ändrades våra bilder av familjen, Martin ville plötsligt bara ha två barn medan min bild ändrades till tre. Vem av oss som kommer få rätt i den frågan får vi nog lämna öppen tills vidare. En annan bild jag alltid burit med mig är att jag vill ha samma ålderspann mellan barnen som jag och min bror har haft, det vill säga tre år.

 

Så jag har varit rätt klar med min bild av hur jag ville ha det. Vilket inte har gjort det så svårt att svara på allas frågor om när vi ska skaffa nästa barn, vill ha fler barn, kommer aldrig det där syskonet till Thilde snart, ska hon vara ensam och så vidare och så vidare. Kort och gott, det kommer efter bröllopet. För att gifta mig gravid var inget jag ville göra av olika anledningar. Vi gifte oss och så kom maningarna att nu så minsann, nu kommer snart det där syskonet för nu var det ju inget som hindrade oss. Nejhej, och det vet alla andra? Ett barn är liksom inget som bara blir bara man bestämmer sig för det om nu nån trodde det. Och vad jag vet så är det fortfarande en sak som gäller mig och Martin och ingen annan! Nästa gång ni ställer frågan till mig eller nån annan för den delen, tänk efter en gång extra. För du vet inget om vad den personen går eller gått igenom. Vill man prata om en sån sak så gör man det.

 

Ni är många som märkt av min sinnesstämmning de senaste veckorna. Och nej, jag är fortfarande inte helt glad eller okej med tillvaron. Anledningen? Direkt efter bröllopet så plussade jag. Vi blev så klart otroligt glada! Att på första försöket lyckas med nåt som förra gången tog en evighet, det var ju liksom bara meningen! Illamåendet kom igång och alla andra symptom fanns på plats. Det gick några veckor och så plötsligt kände jag att nej, det är nåt som inte stämmer. Symptomen fanns där, men den där känslan alltså. Det gick lite drygt en vecka till och sen kom blödningen. Jag ringde akutgyn och de sa att allt lätt så normalt så, men efter två dagar så kände jag bara att nej det är inte alls normalt. Lyckades få en tid för undersökning och det visade tyvärr efter x antal undersökningar och en helg av undran och förtvivlan att det var ett missfall...

Fråga mig inte var denna månad tog vägen för det vet jag inte. Att det ens gått en hel månad sen vår alldeles alldeles underbara dag känns väldigt märkligt! Snart kommer det att ha gått ett år och vi kommer stå där handfallna och inte förstå vad som hände. För lite så känns det nu. Vi har kommit in i en vardag igen efter någar veckors svävande i fluffig bomull. Kan inte säga att det känns annorlunda på nåt sätt att vara gift jämfört med att inte vara det. Men å andra sidan, det har ju inte varit helt smärtfria veckor då Skatteverket gav oss ett nytt efternamn och allt som var tvunget att fixas med det. Men annars nej. Martin har alltid varit min och kommer så förbli, lyckliga jag!

 

Anledningen till att det ekar tomt här inne beror inte alls på att jag tröttnat, jag ser ju att ni inte heller har gjort det. Tackar jag ödmjukast för! Nej, anledningen är att jag just nu jobbar så kolosalt mycket att den lilla lediga tid jag har kvar spenderar den med den andra hälften som även han jobbar dag som natt och miniversionen av oss förstås! Jag hoppas så klart på bättring, men just nu är det tungt. Jag gillar att ha mycket att göra och anser att när en jobbar så ska det jobbas och inte hållas på med en massa annat, men även jag har en gräns så klart.

 

Nu vet ni i alla fall att jag lever och jag hoppas vi ses snart igen!

 

Jag har försökt i flera dagar nu att få ner några ord om vår stora dag som ägde rum den 17/8, men det går inte. Att få ner alla känslor på pränt är liksom helt omöjligt. Det går inte att förklara i ord alla de känslor som svallade runt i kroppen under denna dag. Det går liksom bara inte. Det var liksom allt på en gång. Lycka, oro, glädje, tvivel, kärlek, tro, hopp, eufori, nervositet, stress. Jag fick många peppande ord på vägen och ett av dem var att ta vara på dagen och njuta hela dagen för den går så himla fort. Kan säga att den personen hade så rätt.

 

En dag som man lagt ner så mycket energi och kraft åt under en så lång tid som sedan bara är över på en kort stund, känns lite märkligt och lämnar en fruktansvärt tom känsla efter sig. Under veckan som gått så har vi både två försökt att komma ur denna märkliga bubbla, men det är svårt. Svårt att förstå att vi gjorde det och svårt att förstå att vi kom i mål.

 

Men det största den lämnade ifrån sig är trots allt all glädje och kärlek som vi fick uppleva från vår släkt och vänner, så härliga människor vi har runt omkring oss. Ni är alla helt fantastiska och utan er skulle vårt liv vara välidgt tomt och tråkigt!

 

Och Martin, min fina underbare Martin. Som jag älskar dig! Utan dig i mitt liv skulle allt vara väldigt grått och trist! Och inte att förglömma vår fina fina Thilde, som var så duktig under hela denna dag och förgyllde cermonin i kyrkan med sin enmansshow. Min härliga familj! ♥

 

 

 

 

Ja, ni dagarna bara flyger iväg här. Jag som hela tiden tyckt och trott att det är så himla lång tid kvar, men nu är det bara en vecka. Helt galet! Det är så klart väldigt roligt också att något som man längtat så mycket efter snart kommer att ske. Men att det blir mer och mer nervöst för varje dag som går ska jag inte sticka under stol med. Nästan så att jag önskar att vi hade rymt istället och gjort det i smyg. Än är det ju inte försent, men jag tror att många skulle känna sig lite lurade.

 

Igår skulle min bror komma och lämna en mycket viktig påse till mig. Jag hade verkligen kämpat för att få honom att komma och lämna den till mig också. Är ju liksom inte så lätt att smyga med saker när man har ögonen på sig hela tiden. Hade även bestämt med några kompisar att vi skulle köra 5-kamp på Grönan och så skulle jag hinna förbi en barnaffärs rea innan jag blev upplockad av Martin. Så långt allt väl, tills jag gick från jobbet och kollade in mobilen vid barnaffären för att se vad klockan var och jag ser att min bror ringt några gånger men även skickat sms. Jag hade glömt honom!! Hur kan man bara glömma en sån sak?! Tror det är lite för mycket i mitt huvud just nu. Påsen är i säkert förvar så allt är under kontroll!

 

Imorrn arbetas även den sista dagen innan semestern och som den är efterlängtad! Ser i kors och det är inte många saker som blir rätt. Eller rätt blir de så småningom, men det tar lite längre tid. Nej, galet skönt ska det bli! Fast semester vet jag ju inte om den första veckan kommer att bjuda på...

 

Ibland blir jag så trött på mig själv! Vet inte hur många av mina nära och kära som undrat över hur mycket jag lyckats gå ner egentligen på dessa månader. Istället för att då bli glad över att folk ser att jag lyckats gå ner så säger jag att nej, men det är inte så mycket det är BARA 6 kilo. Och så står jag där och funderar på hur stor var jag innan då egentligen om de nu tycker att jag gått ner så himla mycket?!

 

Varför tänker jag ens så? 6 kilo är ju jättemycket! Det är ju liksom 6 mjölkpaket och om man tänker att man plockar bort den sizen på nån så är ju det jättemycket! Sen får man ju lägga till att jag tränat en hel del och det innebär en himla massa större muskler och de väger ju en del de med. Men nånstans så känner man att jo, men jag borde ha gått ner si och så mycket och så känner jag mig superdålig för att jag inte lyckades med det. Dumt
.

För egentligen är jag ju stolt över mig själv! Jag både ser och känner skillnad. Både på kläder och ork. Och det är väl ändå det som ska betyda nåt, inte det antal kilo jag lyckats eller inte lyckats gå ned. Sen kan man ju ta sig en funderare på varför det är viktigt för andra att veta hur mycket jag lyckats gå ner. Varför inte bara säga, bra jobbat vad fin du är!

 

Hur som haver. Jag är stolt och jag är bra som jag är! På torsdag kommer jag få ytterliggare bevis på om det gick som jag tänkte det innan. För då är det dags att prova bröllopsklänningen igen! Nervöst!

 

Vad den här veckan har gått fort! Först visste jag inte vad jag skulle göra med den och nu är den plötsligt över och det känns som jag inte hann med nåt alls. Kan bero på att jag inte haft ett enda vettigt pass på hela veckan så kvällarna har redan varit över när jag väl kommit hem. Så det Martin bad mig fixa med har ju så klart inte blivit gjort. Men nästa vecka, då jäklar! Å andra sidan är vilddjuret hemma då, men det ska nog lösa sig. Har ju en del annat att pyssla med också.

 

Väskan är packad så när som på necessären, imorrn får jag äntligen träffa min familj igen! De har varit saknade! Men vi ska också träffa serveringstjejerna som ska servera på bröllopet och så hoppas jag på lite bad, sol och värme och bara mysa innan det är dags att bege sig mot Stockholm igen.

 

Ja, inte är det långt kvar inte. Det börjar kännas må jag säga. Nerverna har jag dock i behåll, men det känns som att tiden bara rinner ifrån en nu. Jo, mycket av vår planering är klar, men det är de här små sakerna kvar. Och de tar mest tid vill jag lova. Vilket stressar mig enormt. Men det löser sig. Det finns mat och dryck och musik, vad mer behövs? ;)

 

 

För en vecka sedan lämnade jag min fina lilla tjej hos sina farföräldrar där hon skulle spenadera halva veckan med dem, sina kusiner och farbror och den andra halvan med sina morföräldrar. Kan säga att hon inte var ett dugg ledsen över att vi skulle åka, hon blev snarare orolig över att hon skulle få följa med oss. Det kändes i mammahjärtat. Fast positivt också. För vi har fasen den mest underbara familj en kan önska sig!

 

Jag var rädd att jag skulle tycka att det var alldeles för jobbigt att vara utan den där trotsiga lilla skruttfian, men vet ni, jag och Martin har verkligen njutit av tiden som barnfria och verkligen tagit vara på tiden. Vi har åkt och handlat utan att behöva jaga eller muta en unge runt affären, vi har varit ute och käkat (vårt äta-ute-konto är helt raserat efter denna vecka ;) ), vi har varit på bio, sist det hände var i mars 2011, vi har varit på konsert. Det har varit fantasiskt.

 

Så kom nu denna söndag, då det även var dags för Martin att dra vidare mot stugan. Nu känns det tomt vill jag lova. Klippan i mitt liv finns inte vid min sida och ja, nu kommer saknaden av den lilla damen som en spark i magen. Är man ensam med sina tankar så blir saknaden så mycket svårare att hålla borta. Men ge mig några dagar, så kommer jag njuta av denna ensamhet också. Lagom tills det är dags att få hem dem igen. ;)

 

Nu börjar singelveckan! Fast så mycket fest och flärd lär det inte bli, för nä det har jag inte tid med om den här bröllopskroppen ska hinna piskas ännu mer i form.

 

Jag vet, jag vet. Jag lovar att jag ska bli bättre och så blir det inte så. Shame on me! Men vi kan ju bara konstatera att det är lite mycket nu. Sommarperiod = kaos på jobbet. Bara detta gör ju att man är matt när man kommer hem. Men då ska det tas hand om kiddo och busas och lagas mat och tvättas och städas och ja you name it. Nånstans där emellan drar jag till gymmet och får mig en stund för mig själv. Sen har vi ju det stora, det som tar ytterliggare en del av min tid. Men som jag kanske borde säga är väldigt roligt. Fast jag vet inte, jag har nog inte riktigt fattat att jag ska tycka att det är kul att planera mitt egna bröllop. Kanske inte hade varit så fel att dra till den där söderhavsön ändå?

 

Idag är det hur som haver 2 månader kvar. Idag är även dagen för OSA. Och in i det sista har vi väntat. Nu väntar vi inte längre. Tack alla som svarat utan påminnelse och till er andra, kul att ni vill vara med ni också ;) Men nu vet ni, jag är här men ändå inte lika ofta som tidigare.

 

Förra veckan plockades cykeln fram, eller fram den har ju stått ute hela året under tak förvisso, men den började användas på allvar i måndags. Jag testade till och med en ny cykelväg till jobbet som är så mycket trevligare, i alla fall dit, för hem då avslutas färden med en uppförsbacke hög som Kilimanjaro! Jag har tänkt att jag ska testa den andra vägen också för att se vilken som faktiskt går snabbast. Men det blir visst aldrig så. Thilde tycker att det är helt fantastiskt att cykla, eller ja hon sitter ju mest där i sin sadel som en drottning, men det är inte alls lika svårt att få med henne hem. Bara att fråga ska vi cykla nu så springer hon mot grinden. Jag trodde dessutom att jag själv skulle sakna tunnelbanan, då den tar typ 10 min att ta sig med till jobbet och cykla tar kanske det dubbla. Men nä. Det är så skönt att cykla att det liksom gör det värt det. Jag menar, egentid!

 

I helgen passade jag även på att springa in och mäta mig, då jag tänkt fixa lite nya underkläder till bröllopet och då jag vet att jag minskat i omfång så kan det ju vara bra att veta vilken storlek man ska ha då. Döm om min förvåning när hon först säger samma mått som jag hade redan...jag bara men nej, det kan inte stämma. När hon då kände hur min BH satt så bara nej, du måste ha mindre. Vi plockade till oss ett gäng i en storlek mindre, men nej för stort! En storlek mindre till, satt som ett smäck! Så sen i januari har jag alltså minskat 2 storlekar till. Det bästa med detta är ju att jag har ju inte gjort jätte stora förändringar, bara plockat bort och lagt till en del saker. Och jag mår så mycket bättre!

 

Just nu känns det som att jag kan klara allt, även det där loppet på måndag...

 

 

 

Idag är vi nere på tvåsiffrigt! Galet! Snart är vi inte längre paret som hängt ihop i hundra år utan snart är vi man och fru. Nu lever vi ju förvisso som ett gift par, med barn, bostadsrätt och volvo. Men jag känner att den där tryggheten man får som gift kommer vara skön att ha. Om inte för oss så för Thilde och hennes kommande syskon.

 

Igår hängde vi i Kungsträdgården på vår lediga dag tillsammans, Martin den lyckosten var ju ledig idag med vilket somliga andra inte var. Efter en liten photoshoot så begav vi oss till Zara, och väl där inne sprang vi på en klänning till Thilde. Så nu är hennes bröllopskläder färdiga, skor köpte vi förra helgen. Känns som att allt bara faller på plats. Ska försöka prova den på henne imorrn så får vi se om det blev rätt storlek. Att testa kläder på en 2-åring i en minimal provhytt är inget jag tänkt testa på faktiskt.

 

Efter att ha jobbat en dag är vi återigen lediga tillsammans igen och helgen kommer bland annat att bjuda på inköp av barnsadel till Thilde för här ska det börjas cyklas till jobbet igen!

 

Avslutade veckan med träning i fredags, testade ett Streetpass och ja, man kan väl säga som så att det var inte allt för många steg som jag var med på. Hade en grymt dålig plats, men en fantastiskt duktig tjej framför mig som jag försökte snegla på för att förstå mig på stegen. Slut var jag när jag gick därifrån så nån nytta gjorde det ju och ger man det bara en chans till så har man ju liksom lite med sig från förra gången. Man får aldrig ge upp!

 

Igår var det familjen som stod på schemat, går ju inte att åka bort och träna hela tiden heller, men man får ju se all promenad som blev gjord igår som en form av träning också. Vi började med att åka till en skoutförsäljning vid Gärdet och kom därifrån med två par skor, ett par ballerionor och ett par sandaler till Thilde. Det vi skulle ha var stövlar, men det var inga som passade varken stilmässigt eller användingsmässigt. Efter det passade vi på att käka lite och åkte upp till restaurangen på Åhléns, vi åt ofta där förr men har inte varit där på länge. Vilket lyft! All mat var ekologisk och allt var så himla fräscht! Rekommenderas!

 

Efter det så bar det av till en cykelhandlare på Kungsholmen och en hjälm införskaffades till Thilde, grymt snygg! Sen ner i tunnelbanan igen för att dra vidare till söder och en blomsterhandel för att planera alla bröllopsblommor. Allt klart där nu sånär som på bordsdekorationerna. Min brors kompis som är helt grym på det där med blommor är det som fått äran att fixa detta! Sen tillbaka in till stan och jag testade skorna som jag tänkt ha till bröllopet, men då det inte fanns ett helt nytt par fick vi snällt knata vidare till den butiken som hade ett par. Så min klädsel är nu mer eller mindre klar. Behöver dock nåt blått, nåt lånat och nåt nytt ;)

 

Idag har jag startat morgonen med att kolla på barn-tv med Thilde, byggt koja, gått på pottan och bara en massa härligt bus och skratt. När Martin gick upp drog jag iväg och tränade. Härlig söndag på g!

 

Åh, hjälp. Igår var jag på ett ABSolution pass, 30 minuter. Coreträning. Tänkte innan att 30 minuter klarar man ju lätt. Så ska man inte tänka! Har nog aldrig varit med om ett tyngre pass! Men instruktören, han gjorde hela passet! Vilken kille! Där låg man och kämpade och försökte andas samtidigt som man utförde övningen. Han låg där och sjöng samtidigt som han gjorde sin del. Dit är det en bit kvar för min del. Tyvärr kommer jag inte att kunna gå på det här passet, då mitt bäcken inte klarade det. Men nästa gång får det bli ett vanligt Corepass istället. Så får vi se vad bäckenet säger om det?

 

Idag drog jag iväg till Bromma och testade om handen höll för innebandy. Vi kan väl säga som så, jag var med hela timmen. Men handen mår så där. Men jag är inte den som ger upp. Jag kör tills jag stupar! Kul var det och då var det värt det! Och samtidigt, rör jag inte handen kommer jag aldrig träna upp den igen så det är liksom bara att köra på!

 

På vägen hem åkte jag förbi en brevlåda och postade alla inbjudningar. Nu mina vänner är det på riktigt! Nu finns det ingen återvändo! Så jäkla kul ska det bli! Och äntligen ska Martin bli min även på pappret ;)

 

Har haft en fantastisk dag idag, det är när jag träffar Lisa som jag slås av hur mycket jag saknar henne när vi inte ses. Men det är kanske så det är och funkar? Är så glad över att ha henne i mitt liv för så mycket skratt och glädje som finns runt henne är alldeles fantastiskt!

 

Vi började med en sväng till en skobutik, men då vi var så tidiga på stan så hade ju inget öppnat ännu. Men vi väntade tills de gjorde det och spanade in de skor jag funderat på plus några till. Är det nån butik jag älskar när det gäller skor så är det Vagabond! Och de gjorde mig ju inte besviken idag heller. Men jag tror vi lyckades enas om det par som ska gälla för dagen d. Hur jag ska få Martin att gå med på de andra paren har jag inte lyckats klura ut ännu... ;)

 

Sen bar det iväg till Ropsten och Bridaloutlet. Går du i bröllopstankar och är ute efter en klänning? Åk dit! Både billiga och fina. Ett tips är att vara där när de öppnar för det blir snabbt fullt! Vi la beslag på ett bås direkt och lyckades fylla en stång med klänningar. Vet inte hur många par klänningar vi avverkade, men i slutändan blev det den jag testade först som valet föll på. Den klänningen jag åkte dit för att kika på var en total katastrof för mig så den kaserades rätt fort. Men hur som helst, den jag valde kommer inte att se ut som den gör just nu. Tillsammans med kvinnan som arbetade där så har vi gjort en helt ny modell. Kommer bli himla bra detta! Men ni kommer få vänta några månader på att få se den dock.

 

Efter alla test begav vi oss in mot stan igen för att fylla på våra kurrande magar för att sedan bege oss till Hotel Kung Carl för att plocka ner Lisas tavlor som hon haft där på en utställning.

 

Som sagt, en himla bra dag har jag haft och jag längtar redan efter nästa!

 

 

 

 

Idag är det dagen d för att hitta en passande bröllopsklänning. Jag vet redan exakt vad jag vill ha och har förmodligen hittat den, men nu ska den bara testas för att se om den upplever förväntningarna. Jag är spänd, det är jag. För tänk om jag inte alls kommer gilla den? Vad gör jag då? Men det löser sig. Det gör det alltid på ett eller annat sätt. Men det kommer kännas så mycket verkligare när denna klänning har hittats!

 

Till min hjälp har jag min tärna och jag hoppas att vi tillsammans kommer hitta den perfekta klänningen! Så jag slipper ett öde liknande detta ;) Stackars tjej, hur tänkte hon?

 

Igår var jag hos sjukgymnasten. Var två veckor sedan jag sist var där, då jag skulle träna lite på egen hand. Men jag åkte ju på världens förkylning med en riktig rethosta. Så så mycket träning vet jag inte om det blev. Jag gjorde det jag kunde helt enkelt. Så jag kunde ju inte berätta att det hade gått så där fantasiskt bra för sjukgymnasten. Dock kunde jag berätta om det passet jag lyckades bäst på och om hur bra det kändes att stå där och känna att jag klarade av styrkeblocket så fantastiskt bra! Fick köra mitt vanliga pass och sen var det tack och hej. Men hon lämnade mig med stolthet och tyckte att jag var grym som på så kort tid lyckats återhämta det som var skadat. Och att jag aldrig gav upp trots att jag ramlade omkull och skadade mig rätt illa. Men sån är jag! Kändes väldigt skönt att få cred för det också! Så motiverad just nu!

 

Idag hängde jag med J på ett bodypumppass. Himla längesedan jag körde det. Var i Öret senast. Alltså cirkus 100 år sedan. Kan väl säga som så att det gick så där. Handen är inte hel ännu, men viljan ville mer och den kombon går liksom inte ihop. Det slutar mest med att jag blir arg och frustrerad. Hur som helst var det skoj och jag kände att vi två var grymma som kom iväg en fredagkväll klockan 18 och tränade. Trots alla härliga uteserveringar vi gick förbi så fortsatte vi ändå till gymmet. Heja oss! Himla bra det där med träningskompisar!

 

Med tre månader och nån vecka kvar till bröllopet så är det liksom bara att lägga i en högre växel. Nu kör vi så att det ryker! Och är det nån mer som vill vara med, kör bara kör så peppar vi varandra längs vägen! OK?!

 

 

 

Fy, i söndagsnatt hade jag en så galet verklig dröm. Kan liksom inte direkt berätta hela drömmen, för jag minns liksom inte allt den handlade om. Men det sista. Oh, vad läskigt det var! Drömmen handlade i alla fall om mig själv och min familj. Det sista som hände var att jag satte mig i min bil och skulle starta den, men inget hände och jag försökte igen och igen. Plötsligt ser jag hur en kvinna, kan inte säga om det var en vän eller vad hon var men ett barn bar hon på armen i alla fall, börjar veva och vifta med sin fria hand och jag ser paniken i hennes ögon.

 

Det är då jag inser att bilen är en fara. Jag hinner precis smälla upp dörren för att kasta mig ut när allt bara blir helt vitt och bilen sprängs. Efter det fortsatte det vara vitt. Men känslan...åh, den känslan jag kände då kan jag inte glömma. Tomheten och ängslan över hur det skulle gå för Thilde. Det var som ett eko. Ett tomt eko utan svar...

 

Efter denna händelse vaknade jag. Men hur normal dröm var det där då?! Knappast en sanndröm, men ändå. Och hemskt jobbigt att inte kunna glömma den...

 

 

Vi planterade ju lite i helgen också. Större balkong = mer planteringar! Jag tyckte att det kunde vara en himla bra idé att Thilde fick plantera lite eget, så hon fick välja ut två påsar själv. Väl hemma kändes det som en mindre bra idé. Om en inte vill ha jord eller vatten överallt förstås. Men alla frön kom i jorden och nästan alla lappar fick sitta kvar i krukorna. Det dröjer ett tag innan jag kommer hitta på nåt liknande med lillfröken igen dock. Ska bli kul att se hur mycket som kommer upp. Thildes val? Blandad sallad och smultron. :)

 

Jaha, den här helgen kom och gick lika snabbt som ja förra veckan. Jag kommer ju aldrig få ett svar på detta, men var tar tiden vägen? Jag hänger inte med! Paus, tryck på den där förbannade knappen nån gång och låt mig stanna upp och andas för ja låt oss säga bara en minut! Gäller inte bara mitt egna liv, prinsessan som bor här hemma hennes dagar behöver också bromsas upp lite. För här har vi inte längre en liten bebis, utan en tjej som varje dag lär sig nåt nytt och gärna ett bus. Hennes pedagoger säger samma sak. Det går inte att få henne att sitta still, hon ska bara busa hela tiden! Lilla trollet!

 

I fredags när jag kom hem från jobbet blev jag stoppad i trapphuset och föreningens avgående ordförande och en ny medlem i styrelsen började fråga ut mig om både det ena och det andra. Plus hur mycket ekonomi jag egentligen kan och om jag jobbar med det. (Martin sa i höstas när de ringde på att jag pluggat ekonomi) Så nu var de tvärsäkra på att jag jobbade med det. But no. Jag vill jobba med det, en jäkla skillnad. Hur som helst, de ville ha med mig i den nya styrelsen. Jahapp tänkte jag. Fick betänketid till dagen därpå, men det glömdes liksom av. Idag har de jagat mig som galningar och när jag väl efter mycket moget övervägande och ett samtal hem till mamma så hade jag bestämt mig. Jag skulle inte sitta med i nån styrelse. Så ringde de på dörren. Och nu har jag mer eller mindre blivit övertalad till att sitta med. Jag har dock förklarat läget för dem och att jag helst av allt "bara" sitter med som suppleant. Så vi får se. Men de hade så mycket fint att säga om mig så jag blev faktiskt rörd! Tänk vad bra saker folk tycker om en som man inte har en aning om! Boost!

 

Jag har även varit duktig idag. Var iväg och tränade när Thilde sov. Vilket pass sen! Piloxing. Man kan säga att det är ett pass som man får väldigt ont av efteråt. På ett bra sätt. Jag är fullkomligt slut! Men en bra sak. Jag var starkare i benen och fötterna än vad många andra var, tack vare min underbara sjukgymnast! Lycka!

 

Efter passet åkte vi på sightseeing i Stockholm. Ja, det var ju inte riktigt meningen. Men jag förväxlade Sickla köpkvarter med Nacka forum. Men vi kom rätt tillslut. Skulle nämligen dit för att jag äntligen skulle få plocka ut min Kitchen Aid. Och i Sickla fanns ju den färgen som jag så gärna ville ha. Björnbär, eller som jag vill se den. Mörkt lila. Blev medlem, då man skulle få 10% rabatt på sitt första köp. Gällde dock inte elektronik. Men när hon såg bunten med presenkort och hon förstod hur länge jag sparat och att jag fyllt år. Ja, då fick jag de där 10% ändå. En tackar ödmjukast! Nu står den där så fint och glänser på köksbänken. Imorrn slutar jag tidigt. Så kanske att den får testas redan då! Älskade maskin vad du är fin!

 

Imorse startade Thilde och jag dagen med lite frukostshopping. Lindex hade tillsammans med Mama bjudit in och eftersom jag ändå börjar sent idag och Thilde inte startar dagis förens vid 9 tyckte jag att vi i alla fall kunde gå dit och tackade ja till inbjudan. Så det blev lite smått och gott, Thilde valde och mamma betalade. Precis som det ska vara! Sen kanske vår smak inte alltid går hand i hand, men jag tycker faktiskt att det är riktigt kul att hon börjar få en egen vilja. Eller börjar... My lord, vilka duster vi kan ha ibland.