kirsten

Usch, just nu ger jag inte mycket för nåt känns det som. Spelar liksom ingen roll hur mycket jag engagerar mig, blir bara strul med allt ändå. B-L på jobbet frågar mig nästan dagligen om hur jag mår och så. Tycker att jag hänger läpp lite för mycket, men det är kanske så med. Hon vet ju precis vad det egentligen beror på men hon vill väl peppa antar jag. Alltid skönt när man inte måste berätta vad som är fel utan det räcker med en blick eller ett ord om saken så är de med. Vi får se hur länge till jag orkar...känns bara som att jag ska bära allt på mina axlar.

Blir ju inte direkt bättre av att ha en andra hälft som ändrar på det mesta här hemma hela tiden heller. Är det inte det ena så är det det andra som är fel. Som nu till exempel så ändrade de hans schema för ca två veckor sedan till FM imorrn, skoj tänkte jag eftersom jag jobbar EM, då sket sig den dagen tillsammans med då. Men så ringer Ida från jobbet och vill ge bort sin FM eftersom hon ändå skulle bort idag och vara borta tills imorrn och den haffade jag ju direkt så klart. Så att vi båda kunde jobba dag för en gångs skull. Bara det att han ringer nu och säger att han ska jobba EM igen istället. Blir galen på detta! Varför ens anstränga sig liksom?!