kirsten

Idag har tisdagen varit som vilken annan tisdag som helst, vaknade runt 8 snåret, Thilde åt gröt och jag yoghurt, vi busade och lekte och hon sov middag, vi fick besök av mamma-kompisar till mig och bebis-kompisar till Thilde, Thilde slocknade innan gästerna gått hem men vaknade när de gick, gick ut och gick för att köpa ett fång rosor men kom bara hem med tre, klippte och ritade och skrev en fin liten text på baksidan av hjärtat, ställde fram champagneglasen och väntade på att karln skulle komma hem, karln kom hem och hälsade glatt på sin familj och lämnade en ask med prima praliner till sin kvinna, han gav bebisen gröt och hittade hjärtat, läste texten och sa: Men vad är det här, friar du? ♥

Underbara fina Martin! Jag älskar dig till månen och tillbaka!

One love ∞ one heart

Idag var äntligen vår bild med i tidningen :) Det blev ju lite kaos första gången vi skulle ta bilden då Thilde bestämde sig för att bli sjuk, så det där med att ta denna bild tog ju lite längre tid än vad vi tänkt. Måste ju få schemat att passa med lillebror med, vår egna fotograf. Så perfekt att ha honom, det är liksom en win-win situation för oss båda. Han får träna på att ta kort på en livlig bebis och jag får fina bilder som tack. Jag klagar verkligen inte! För han är så otroligt duktig! Han ser saker som vi andra inte ser och han får med skuggor och ljus på ett sätt som ingen annan. Ja, sug åt dig lillebror! För både jag och Martin älskar dina bilder!

Här är bilden som var med i tidningen

och så här såg originalet ut

Lite skillnad i färg om man säger så, eller upplösning kanske man säger. Så jag ger er chansen att se bilden så fin som den är egentligen här :)

Om ni vill fotas av min bror eller kanske tillsammans med familjen eller kanske bara er bebis, hojta till så ska jag ge er han kontaktuppgifter!

Igår kväll skulle vi kika på film, först skulle vi se en skräckis, men ljudet till den var katastrofalt dåligt! Innerst inne tror jag att det var dåligt med flit, för jag hade nog inte vågat se den. Sen böt vi till Baksmällan 2, men där var bilden ännu värre än ljudet på den första, så den blev det inte heller. Så tredje filmen gillt, I am number 4. Måste säga att jag gillade den skarpt. Snygg kille i huvudrollen och en spännande handling, kan inte begära så mycket mer. Men den var liksom inte för mycket som många sånna här filmer kan bli. Ska bli spännande med uppföljaren sen...

Idag ska vi bege oss upp på stan. Kan bli spännande att se hur det kommer att gå. Inte direkt ofta på stan numera, varken sen vi flyttade hit till Stockholm, eller Solna för den som vill. Men ännu mer sällan sen vi fick Thilde. Så mycket smidigare att ta sig till galleriorna utanför stan istället, allt samlat på samma ställe samt att det inte är lika mycket folk eller turister ivägen. Men nu ska det handlas presenter och de finns endast i stan, så det är bara att ta ett djupt andetag och bege sig dit. Har ju Martin med mig så det ska nog gå fint.

Hahah, jag skrattar så jag dör åt honom. Igår när vi kollade på Sommarkrysset så var det en massa barn som sjöng Eric Saade låtar och där var det en unge som Martin fick för sig att han sjöng "Jag är från Partille, jag är från Partille..." Istället för "I´m so Popular..." Nu får jag inte ur det ur huvudet utan kommer för all framtid sjunga så. Men visst, pojken kanske sjöng så för att han tyckte att det lät så när Eric sjöng, vad vet jag...

Igår var det min fantastiske underbare lillebrors födelsedag! Och det firade vi så klart! Ok, killen fick ingen födelsedagspresent igår men då jag blev utsedd till en hönsmamma av min käre sambo så kan ni ju tänka er att jag redan förutspått att han skulle supa bort den ;) Nej, den får han allt när familjen kommer nästa helg. Hade nog med att få med Thildes alla saker och särskilt då vi inte fick ta med vagnen upp till restaurangen. Men det löste sig ändå och vi fick ta med liggdelen och efter lite tjafs med stans bitchigaste hovmästare så löste det sig uppe i restaurangen med. Det var en kul middag, lillebrors kompisar fattade inte vilka jag och Martin var och dissade oss först och när det väl gick upp att jag var hans syster så fattade de varför vi satt så nära dem. Det gav många skratt i vår hörna! Jag skulle också ha undrat om två främlingar med en bebis skulle sätta sig bredvid mig och dessutom be mig flytta in så att de fick plats ännu närmre ;)

En av killarna gav mig en sån fin komplimang, ja alltså förutom alla komplimanger om hur söt Thilde är, bara där skulle det ju liksom ha räckt! Men nej, han tittar på mig och undrar om det verkligen är sant att hon kom för bara 5 veckor sedan? Och det är ju sant. Han säger då att han tycker att det är helt otroligt att jag kan ha kommit i form så fort! Ja, det gjorde mig glad :)

Nej, dax att ge lilltösen käk!

Bjuder på lite bilder på sötnöten





Ett leende fångat på bild!


Jag och lillebror i Stockholmsnatten, ja natt för vissa av oss i alla fall ;)

Vilken helvetesnatt! Har haft kramper titt som tätt och vetekudden blev kall och jag orkade inte gå upp och värma på den och jag ville inte väcka Martin som måste upp och jobba. Så jag kröp helt enkelt in under hans täckte istället eftersom han är varm som en kamin. Nu är det ju dessvärre som så att det är ju jag med numera så efter en stund drog han sig undan, antar att det blev för varmt för honom. Men det hjälpte ju en stund i alla fall. Jag hoppas innerligt att detta betyder att det är nåt på g nu. För när jag vaknade vid 7 när Martin gick upp så hade jag fortfarande denna smärta. Försökte somna om, men det gick inte så jag masade mig upp en stund och försökte igen lite senare och då kunde jag sova. Men man vill ju samtidigt inte sova bort en hel dag, men vad ska man göra när man inte kan röra på sig för att det gör ont?

Har förvarnat Martin i alla fall om att det KAN vara på g så att han är beredd på att ta sig hem från jobbet. Men man vågar liksom inte hoppas på för mycket längre! Plus att jag inte egentligen vill att bebisen ska komma idag, för det är ju min födelsedag! Blir ju så mycket roligare om man får en egen dag att firas på. Men jag tar gärna starten i födelsedagspresent, alltså att det drar igång nu och så kan bebis födas låt säga inatt?

Pappa ringde förut och blev alldeles till sig för att jag inte svarade i telefon, han trodde genast att aha nu är det dax! Men nej nej, jag har inget ljud på telefonen. Så när katterna hörde att det ringde eftersom den vibrerar så var det redan försent för mig att svara och eftersom jag visste att han ville ringa och gratta så kunde ju inte jag gärna ringa upp honom ;) Men han bara skrattar åt mig, elakt. Men alla som känner mig vet ju att jag har noll tålamod och nu sitter jag här strandad och det bara kryper i mig. Jaja, så kan det gå.

Så där, hemkommen från lillebrors skola och fotograferingen. Det är dock inte det lättaste att ta bra foton med denna kropp, den lyder liksom inte. Man kan ha en idé i huvudet, men det går inte att genomföra i praktiken för magen är i vägen. Men med den bästa fotografen i världen går allt :) Har ju fått se en hel del av de bilderna vi tog, men så ska de fixas lite så det ska bli spännande att se resultatet sen. Så kul att se hur han arbetar med, han kollar på en bild han gillar försöker efterlikna ljuset och när man själv tycker att det ser bra ut så är han ännu inte nöjd. Men det är väl så när man vill ha det perfekt! Och så är det väl just därför som han är fotografen och jag snällt får sitta bredvid eller vara med på bild.

Coolt, nästa gång jag är där så är det inte jag som fotas utan kotten. Och kanske, kanske får det lilla pyret vara med i hans fina utställning. Kommer ju bli grymt!


Här, en liten sneakpeak från lillebror. Underbart! ♥

Jag är nog inte den snällaste flickvännen man kan tänka sig just nu ;) I lördags när vi satt och åt frukost med mina föräldrar blev jag alldeles förskräckt då jag upptäckte att Martin hade ett stort blåmärke på sin arm. Jag undrade vad han gjort under festen vi varit på kvällen innan. Han kollar på märket och säger att det absolut inte hände på festen och kollar menande på mig. Det är då det går upp för mig, att jag är rätt hårdhänt när jag försöker ta mig upp ur sängen på nätterna. Martin sträcker nämligen ut sin arm i sömnen numera så att jag kan dra mig upp för att ta mig till sittande. Märket passade perfekt med mina fingrar. Stackars Martin!

Idag när vi satt i soffan klagade han på att han frös, men jag sa att nej det är alldeles perfekt här inne och han skulle bara våga vrida på elementen igen. När jag kollar in termometern i köket står den på härliga 18 grader. Förstår inte att han kan tycka att det är kallt ;) så i vardagsrummet har vi nog runt en 16-17 grader. Hahahah! Martin drog upp elementet, jag sänkte det igen. Men så kände jag mig så elak att jag faktiskt höjde det lite igen och när han åkte iväg för att besiktiga bilen så tände jag en massa ljus för att få upp värmen här inne igen. Stackars Martin har det inte lätt inte.

Bilen gick dessutom igenom utan minsta problem, den fick till och med beröm av killarna sa Martin. Kul att vi valt en sån perfekt bil som andra blir lite avis på! Sånt gillas.

Igår var vi hos barnmorskan igen. Hon bara skrattar åt blåmärken och sånna händelser, men däremot sa hon att Martin inte skulle vara rädd för att anmäla mig ;) Hahahah! Äh, lite kan han väl få utstå...när hon sen skulle känna efter så att kotten låg rätt så började jag att gapskratta. Har ju liksom inte direkt nån känsel längre och jag är egentligen superkittlig, men när hon började klämma och trycka så kunde jag inte hålla mig. Visst, på vissa ställen gjorde det ont medan det på andra som sagt kittlade nåt förbannat! Hon kunde inte riktigt känna att allt var ok, så vi fick ett extra ul. Massa mys att få se kotten igen, men kotten kanske inte är riktigt rätt namn längre. För den är bra stor nu! Men huvudet låg så fint neråt, men inte fixerat ännu. Men jag är inte direkt orolig. Om hon skulle vara osäker nästa besök med så skulle vi göra ett nytt ul. Nästan så att man vill att det ska vara så för att få se det lilla livet igen :)

Usch vilkem hemsk dröm jag hade inatt. Jag var hos Martins föräldrar som av nån anledning plötsligt bodde på landet och där ute går plötsligt vattnet och Martin är inte där. Jag börjar försöka få tag i honom, men han svarar inte. Så vi packar in oss i bilen, Martins pappa kör och med i bilen är även hans brorsdotter, men bara den ena och så min svärmor. Hon sitter och pratar och tjatar om allt möjligt, ja brorsottern alltså så svärmor ber henne att vara tyst för att jag måste koncentrera mig på det jag har framför mig ;) Jag fortsätter att försöka få tag i Martin så att han kan komma med min färdigpackade väska till BB. Då får jag ett sms av honom där han förklarar att han under natten varit med en annan tjej, men att han inte varit otrogen ännu då de inte har haft sex. HAHAh! Han fortsätter med att han ska träffa henne ikväll igen...

Jag ber då Martins pappa att köra hem mig så att jag får hämta min väska själv. Väl där berättar jag för Martin att jag inte vill att han är med mig under förlossningen för han har inget där att göra och han kommer inte att få träffa sitt barn.

Mitt i detta väcker Martin mig för att fråga när jag ska åka till jobbet. Jag höll ju på att slå till honom eftersom jag fortfarande var kvar i drömmen och säga att det har inte han med att göra. Hahaha! Tur att jag inte gjorde det, han hade nog undrat vad jag höll på med. Men vad är det för konstiga drömmar man har nu? Den ena är ju knasigare än den andra.

Berättade så klart om drömmen för Martin och han bara skrattade och sa att det var det sista jag behövde vara orolig för. Plus att han sa att han själv skulle ju inte anse att det inte var otrohet det han pysslat med i drömmen. Skönt att veta. Men drömmen har ju följt mig hela dagen knasigt nog. Jag tror att jag bara är rädd för att jag inte kommer att få tag i Martin om han inte skulle vara hemma när det drar igång, han svarar ju inte direkt alltid när man ringer honom idag. Plus att jag är lite orolig för att vara ensam under förlossningen. Jag vet att Martin kommer att vara där och han kommer vara det perfekta stödet, men jag är ändå orolig. Konstigt vore det väl annars?

Ska packa ner mig sängen nu, mår fruktansvärt illa och jag vill inte bli sjuk. Har ju en rolig helg framför mig ju!

Varje natt vaknar jag denna tid. Detta har fått mig att börja fundera på vad det betyder. Min första tanke var att bebisen kommer att födas den 2 februari, men det ser jag gärna att den inte gör. 1 månad för tidigt liksom. Sen kom tanken att men 22 mars då, då handlar det ju om bara några dagar för tidigt och det är ju ok. Men det kan ju också vara att bebisen väljer att födas det klockslaget. Eller så är det då som det är dax för amning när vi kommit dit. Men det sista är ju inte lika kul. Vad tror ni? Det som behövs göras nu när jag vaknar är alltid en kisspaus ;) Men det är ju rätt märkligt att det alltid är samma klockslag.

Idag kom kläderna som jag beställde. Jag är supernöjd med kottens kläder. Mina känner jag så där för. Vissa var så klart bra och andra mellanbra och en tröja såg inte klok ut. Det var till och med så att Martin bara skakade på huvudet. De mellanbra kläderna kan ju komma att vara superfina i sommar när man inte har lika mycket mage att bära runt på så jag gör en chansning.

Martin sitter bredvid mig här i soffan och är så galet nöjd med sig själv. Han har lagat sitt xbox helt själv. Hans kära spel pajade i helgen, nåt som kallas red ring of death. Men de slutade med garantin om att de tog tillbaka sånna skadade konsoller för typ 2 år sen och om han skulle ha skickat in dosan till dem så skulle det ha kostat cirkus 1000:- Men han testade lite själv, bytte ut lite delar och tada han har ett fungerande spel igen :) Händige Martin!

Nehej, för det är den mest underbare och fine killen i världens födelsedag! Den har firats lugnt och sansat ;) Med sen frukost, barnmorskebesök, en sväng i Kista Galleria, mathandling, god mat och sist men inte minst en stor jäkla fruktsallad. Meningen var att jag skulle ha bakat en tårta till honom, han önskade sig en Williamstårta och jag sa att jag minsann inte är nån konditor. Då ändrade han sig och sa att han ville ha min pappas tårta. Det kände jag att jag kunde gå med på för den är busenkel. När vi sen skulle handla mat så frågade jag honom igen om han ville ha en tårta eller om han kanske eventuellt ville ha en fruktsallad. Ni som känner Martin vet precis vad han valde. Om han fick skulle han nog äta hela skålen själv med fruktsallad :) Hans present för den som undrar var att han fick välja precis vad han ville. Min plan var ju att ge honom Iron Maiden biljetter till Ullevi i sommar, men eftersom kotten inte är välkommen på den typ av tillställning så hamnade jag i ett vakkum. Det stod helt still. Så ja, han får välja exakt vad han vill. Undrar om jag var dum där ;)

Hos barnmorskan gick det också toppen. Fick börja mäta magen idag och allt såg ut precis som det skulle, låg exakt mitt i kurvan där man ska ligga så det känns underbart! Kul att veta att magen ser ut precis som den ska! Fick ta urinprov med och jag trodde inte att det skulle gå, men det gjorde det. Blodprov togs också och det såg ut som ett blodbad. Vart får jag allt blod ifrån? Järnvärdet var bättre, men hon ville att jag skulle fortsätta att ta tabletterna. Sa inget om att jag endast tar dem varannan dag. Men så länge allt ser bra ut så spelar ju inte det nån roll. Nästa gång vi ska dit får vi träffa en annan barnmorska för vår är minsann på semester, fusk tycker jag!

Imorrn är det dax för lite jobb igen. Kommer kännas konstigt att behöva ställa klockan och faktiskt gå upp när den ringer. Men det är ju kort vecka så jag tror inte att det ska vara några problem. :)

Igår natt blev jag väckt av min käre sambo. Han låg och drog mig i handen och skakade och skakade och pratade väldigt mycket. Han grips plötsligt av panik och skriker "var är katten???" "Var är Barry" Sen börjar han slita i mitt täcke nere vid fötterna och fortsätter tjata om katten, klappar mina fötter och täcket. Jag börjar ju förstå att han inte är vaken utan att han sover och får honom att lägga sig igen och säger att Barry inte är i sovrummet och att jag gärna har mitt täcke ifred. Han verkar nöjd med det och lägger sig igen. Jag går upp på toa och när jag kommer tillbaka så ligger han fortfarande och pratar. Men nu om en av sina kompisar, han säger hans namn flera gånger och skäller på honom för att han inte spelar tv-spelet de tydligen spelar på rätt sätt.

Vad är det för fel på min karl egentligen? Pratar han inte i sömen är han ute och springer, alltså liggande i sängen. Inte konstigt att jag har sån taskig sömn numera... Han klagar i och för sig på att han sover dåligt han med, tror jag det så aktiv som han är ;) Men kanske är detta nån form av förberedelse för honom med inför det som komma skall?

Det var så härligt igår när nyckeln sattes i dörren och min älskade M kom hem. Som jag sa till honom så märker man hur mycket vi sitter och pratar hela kvällarna när han inte är hemma. För kvällen känns så himla lång även fast man har en massa serier på tv som man följer. Det kan man i och för sig märka när man kollar på tv med mina föräldrar med för då får man inte säga ett knyst, för då kan man ju missa nåt viktigt. Haha!

Kläderna kom igår med eller två av dem och Martin blev blev mycket nöjd med mina val. Tror inte att han kan bli nåt annat heller då allt är randigt och hur ser hans egna kläder ut, bara randigt och rutigt. Så jag tror att nästa gång jag letar mer kläder så får det bli rutigt. Så kotten börjar få en riktigt fin hög med kläder nu. Allt i neutrala fäger så klart.

Känner mer och mer fladder i magen om dagarna nu, men speciellt om kvällarna. Tror att detta kommer att bli en liten kvällsbebis precis som sina föräldrar. Hoppas kan man ju i alla fall. Men det känns härligt! Skönt att få en bekräftelse varje dag på att nåt faktiskt lever där inne :) Kommer nog ändra mig sen när kickarna är så hårda att man tappar andan. Men nu är det bara kul!

I helgen ska vi bege oss iväg för att kolla på ny bil. Det som tidigare bara var en rolig grej har nu blivit ett måste. Vår bil är på väg att ge upp och innan det händer är det bättre att byta in den till nåt större och bättre. Annars måste vi ju ändå bara hålla på att laga denna i tid och otid. Det blir nog bra.

Åh, jag blir galen att vara ensam hemma. Det är förvisso skönt med egen tid, men att inte få prata på en hel kväll gör mig alldeles alldeles galen! Jag måste få prata ;) Haha, ni som känner mig vet ju vilken pratkvarn jag är. Skönt att det finns telefon i alla fall så att man kan prata lite i alla fall. Men lite stolt blir man ju över att Martin blir ivägskickad så där för utbildning av andra. Här snackar vi om killen som var så galet skoltrött att han inte gick ut med fullständigabetyg i skolan. Har inte läst upp dem heller utan har lärt sig allt han kan om datorer genom att sitta och fixa och dona med dem. Nu är han den enda på sitt jobb som kan den del han arbetar med, vilket gör honom mer eller mindre oumbärlig. Allt handlar inte om att plugga och att ha den finaste utbildningen även fast det så klart kan vara bra att ha en utbildning.

Ni undrar säkert hur det säkert hur det gick med mina bud? Jag satt ju och budade glatt på mängder av kläder i helgen och jag vann 3 av dem! Jag är glad! Och nej, jag kan inte heller sitta där för mycket för då kommer jag att gå bananas. Men jag sa till Martin att detta var allt för denna månad och han bara skrattade och när jag sa att det faktiskt är ny månad nästa månad om man ser det lönemässigt skrattade han ännu mer ;) Men vi måste ju ha lite mer neutrala färger då Martins syskonbarn endast är tjejer och om vi får en pojk kan det ju vara bra att blanda det rosa med nåt annat ;) Skoj är det i alla fall!

Såg även att jag fått en fråga angående vilken vecka jag är i och det har jag inte haft en tanke på att skriva om. Vi befinner oss nu i v 16 (15+5) Inte många veckor kvar till halvtid. 3 veckor kvar till ultraljudet. Kan det gå lite fortare???

Igår var nog min hemskaste dag nånsin. Tog inte med mig nån bok till tunnelbanan utan lusläste metro och sen surfade jag med iPhonen. När jag inte hade nåt mer att kika på så läste jag Aftonbladet på nätet. Där stod det Cyklist omkom i olycka på S:t Eriksplan imorse. Jag fick panik, svårt att andas, men tänkte att jag måste sansa mig för det kan inte vara Martin, det kan inte vara Martin!! Hela min kropp skrek. Ingen mer info fanns att läsa annat än att den omkomne inte var identifierad och att det var en lastbil som kört på cyklisten vid sjutiden. När jag kom av vid min station försökte jag ringa Martin. Jag ringde och ringde, men ingen svarade. Försökte att intala mig själv att nej, det är INTE Martin artikeln handlar om. Försökte febrilt att minnas vad klockan var när han åkte. Men jag kom inte fram till nåt. På jobbet förklarade jag läget och försökte återigen få tag i honom, men fortfarande inget svar...

Jag såg allt fara förbi, framtiden som aldrig skulle bli av, barnen som inte skulle komma och barnbarnen, alla planerade resor, giftermål ja you name it och jag lovar jag tänkte på just det. Sen slog det mig, han har ju en jobbmobil med. Jag slog numret och signalerna gick fram, nån svarar och nej jag tyckte inte att det lät som min Martin. För det var ett så proffsigt svar. Det svartnade nästan för mig där och då. Men det var min älskade Martin och allt jag fick fram var att "du lever..." Martin undrade så klart vad jag höll på med för så klart levde han. Jag förklarade läget och sa att du får aldrig mer inte svara i din telefon!

Den som omkom var en kvinna i 50-årsåldern och jag tycker så oehört synd om hennes familj. Fruktansvärt tragiskt! Men kanske, kanske kan detta leda till att bilister och alla i allmänhet tar det försiktigare när de korsar ett övergångsställe eller cykelled.

 

Du och jag ♥

Ja, jag vet, det var ett tag sedan. Nu är familjen här och det tar all min tid. Precis som det ska vara. Nu väntar några timmar på stan, och sedan Lady Gaga för mig, Martin och lillebror och Björn Skifs för mami och papi. Återkommer när jag har mer tid :)

 

Vad skönt det är när det är ljust om kvällarna. Ja, man blir lite lurad och tror att klockan är mindre än vad den är, men i alla fall. När vi åkte hem till Öret i fredags så var det aptråkigt väder här i Stockholm, men ju närmre hemåt vi kom desto finare väder blev det och att komma hem medan det fortfarande var ljust kändes helt underbart! Att ingen blev som det skulle är ju en annan sak.

Lördagen började med att vi åt en lång frukost med Martins föräldrar för att senare åka hem till hans syster med familj och fira stora tjejen som blivit hela 6 år. Galet! Presenterna gjorde succé :) Barnpresenter verkar vara lite av min grej, hahah! Sen var det meningen att vi skulle sluta upp med Lisa som slutade jobba för att sedan ta oss till ost- och vinmässan som gick av stapeln på slottet. Först fick vi inte komma in men blev ombedda att komma tillbaka lite senare. Gick och satte oss i en bar och snackade över ett glas vin och gick tillbaka, men icke. Slutsålt! Dumma vakt! Så vi knatade vidare till en restaurang och delade en flaska vin och en massa mat och plock. Då kom vi på idén att vi skulle bowla, men icke. Det var en turnering i stan.

Vi fortsatte att prata och prata för att efter detta knata iväg till Ica och storhandla. Chips, dip, godis, läsk och glass. Hahaha! Sen gick och gick och gick vi tills vi kom fram till Lisas kille, där blev vi serverade mer vin. Så ja, man kan väl säga att jag fick en vinprovning ändå ;) Det som var dåligt i stan var att ingen hade rosévin, de skulle beställa på måndag var svaret. Jisses! Lite sent då kanske? Jaja, meningen var att vi skulle sluta upp med min lillebror men vi var alldeles för sega så vi fortsatte vår sightseeing med en busstur hem till Lillån. Vad knasiga bussarna har blivit där. Nya nummer, nya turer och man vet inte var man hamnar...spännande!

Söndagen spenderades på mina föräldrars balkong och det lapades sol vill jag lova! Var helt underbart. Gott fika bjöds det på med. Livet är bra härligt ibland! ♥

Idag fick min första lilla kisse somna in. 18 år har hon levt med oss. Både på gott och ont, för argare och bitchigare katt har jag aldrig mött. Vissa dagar var man klivrädd för henne då hon utan minsta tecken kunde flyga på en och bita och riva. Medan man nästa dag hade en katt bredvid sig som mös och spann. Eller så kunde man resa sig från soffan och ha en stor spya över hela ryggen, eller torka husvagnsfönster från en rinnande nos. Eller alla de gånger man fått kuta som en galning efter henne då hon bestämt sig för att rymma en sväng, allra helst mitt i natten när det var som svårast att hitta henne.

Jag har heller aldrig hört en katt låta mer som en gris när hon blev arg. Eller alla de nätter då man legat sömnlös för att hon gått runt och gapat. De gånger man kom hem när man flyttat hemifrån och hon gick till attack direkt för att man varit borta så länge. Tror att man kan kalla det kärlek.

Hon lämnar ett riktigt stort tomrum efter sig. Jag trodde inte att jag skulle känna så starkt för detta. Jag har ju trots allt inte bott hemma på 7 år. Men säg den människa som inte skulle bry sig om en familjemedlem man haft de sista 18 åren försvann? Jag kan inte säga att jag känner nån. Men jag vet också att hon har det bättre där hon är nu, utan sin sjukdom och ålderdom. Nu är det Lilo som är bossen och du får helt enkelt lyssna på henne denna gång ;) Vi ses i Nangijala, min vän!

Lilla My, julen 2007

...kan firas på många sätt. Jag är egentligen inget fan av denna dag, kan tycka att det är ett kommersiellt jippo och att man kan ge saker till den man tycker om vilken annan dag som helst på året. Brukar betyda lite mer då. Men det är så jag tycker och tänker. Detta år råkade det bli så att jag fick ett underbart fint halsband. Fast i och för sig fick jag det igår. Jag fick det för att jag supportat Martin under det gångna året, både genom att vara med i ett av loppen och för att jag sedan hängt med och stått och hejat efter kanten. "En ängel till min ängel" Behöver jag säga att smycket var en ängel? ;)

Idag då. Time för det sista loppet för Martin i hans klassiker. Han har inte stått på ett par längdskidor på kanske 10 år innan och aldrig direkt tyckt att det är en kul sport. Men nu när han varit tvungen att ge sig ut i spåret så har en gnista tänts och han har tyckt att det varit riktigt kul. Men att träna och sedan köra ett lopp är ju två helt skilda saker. Tränar man är det några personer till i spåret, kör man ett lopp är det några 100 kanske några 1000. Så var det idag. Det var trångt i starten kan man lugnt säga. Detta resulterade i att Martin blev fälld när han böt spår efter 1 km, han ramlade och landade på sin stav som naturligtvist gick av! När vi väl fick syn på honom efter 8 km var det av ren tur, annars hade vi missat honom och han hade fortsatt sin sista etapp i klassikern med en stav.

Men som tur var så såg vi honom och efter lite köpslående med en brytande åkare så lyckades vi ge Martin nya stavar. Men efter att ha åkt 7 km med endast en stav var han rätt seg. Men det är inte mycket som får honom att ge upp och det gör mig så förbaskat stolt över honom. Han tog sig runt de 6 milen och kunde ändå skämta och skoja precis som vanligt efter detta. Han är envis som få, men det är samtidigt en av hans allra bästa sidor eftersom han tar fram den envisheten och förvandlar den till ett jävlar anamma som behövs i sånna här sammanhang. Nej, en stor guldstjärna i kanten till dig älskling!


Paus i Jönköping, Vättern -09 Sommarens sämsta väder, men glädjen och orken fanns där hela loppet igenom


Laddar inför starten i Vansbrosimningen, 16 grader varmt i vattnet, men det gick

Martin under Lidingöloppet, mer eller mindre levande ;)

Engelbrektsloppet, en solig dag i februari, vädret kunde inte ha varit bättre!

ÄNTLIGEN!!!! ♥

Helgen bjöd på en tripp till Öret. Mys med vänner och familj och framför allt med min älskade Martin. Firade vår årsdag i söndags med att besöka kusin vitamin med familj i deras otroligt fina hus! Mycket avundsjuk där! Sen bar det hemåt och den underbart delikata middagen intogs på Donken i Enköping, vi körde dock på den Mexicanska stilen med El Maco. Heheh! Sen bara mös vi framför tv:n. Vi kommer att fira mer, på fredag ska vi äta här

Nu börjar nedräkningen till vårt 10-års jubileum, för då händer det grejer vill jag lova!

Ibland blir jag bara så förbannad. Jag kan inte rå för det, men så är det. Martin var iväg på ett case idag, han skulle vara medlare mellan ett företag och dess kunder om jag fattade saken rätt. Så igår kväll drog han iväg till Stockholm eftersom hans plan till Ö-vik skulle gå vid halv sju på morgonen eller så. Alltid lika tråkigt att vara kvar hemma, men det är ju inte mycket att välja på.

Hur som helst bestämde han med sin mamma att de tillsammans skulle åka från Stockholm idag, då han inte ville tränga sig på hos sin bror som blev pappa igår för andra gången! De blev klara tidigare än vad de trodde men inte fick de boka om sina biljetter inte! De fick snällt gå och vänta på att få åka iväg med det sena planet eller välja att köpa nya. Så idiotiskt så det finns inte. Hur som helst ringer han då sin mamma för att styra upp allt, men inget svar. Han går på planet och gör som man ska, stänger av sin telefon. När han sedan landar på Arlanda och sätter igång sin telefon får han veta att hon redan åkt, för att han inte svarade?! Okej, hon visste ju att han skulle flyga. Nej, men då vart bilen plötsligt full för hans syster med barn var med. Jo, jag tackar jag. Det är kul när ens familj kan vänta 30 minuter extra.

Detta innebar att jag här hemifrån fick boka och trixa med tågbiljett till ett tåg han inte får ta med sitt pendlarkort, betala och fixa och sen när han väl är framme på stationen så missar han det! Allt för att hans familj inte kunde vänta ynka 30 minuter! Till saken hör att hans mamma tog med hans packning, så han kan inte stanna i Stockholm, dels för att han inte har några kläder med sig för detta och för att han inte har nånstans att bo. Så min stackars man kommer hem tolv inatt! Och går upp igen halv fem imorgon bitti...bara för att de inte kunde vänta ynka 30 minuter...

Missförstå mig inte, jag älskar hans familj, men ibland blir jag bara så trött...