kirsten

Igår var nog min hemskaste dag nånsin. Tog inte med mig nån bok till tunnelbanan utan lusläste metro och sen surfade jag med iPhonen. När jag inte hade nåt mer att kika på så läste jag Aftonbladet på nätet. Där stod det Cyklist omkom i olycka på S:t Eriksplan imorse. Jag fick panik, svårt att andas, men tänkte att jag måste sansa mig för det kan inte vara Martin, det kan inte vara Martin!! Hela min kropp skrek. Ingen mer info fanns att läsa annat än att den omkomne inte var identifierad och att det var en lastbil som kört på cyklisten vid sjutiden. När jag kom av vid min station försökte jag ringa Martin. Jag ringde och ringde, men ingen svarade. Försökte att intala mig själv att nej, det är INTE Martin artikeln handlar om. Försökte febrilt att minnas vad klockan var när han åkte. Men jag kom inte fram till nåt. På jobbet förklarade jag läget och försökte återigen få tag i honom, men fortfarande inget svar...

Jag såg allt fara förbi, framtiden som aldrig skulle bli av, barnen som inte skulle komma och barnbarnen, alla planerade resor, giftermål ja you name it och jag lovar jag tänkte på just det. Sen slog det mig, han har ju en jobbmobil med. Jag slog numret och signalerna gick fram, nån svarar och nej jag tyckte inte att det lät som min Martin. För det var ett så proffsigt svar. Det svartnade nästan för mig där och då. Men det var min älskade Martin och allt jag fick fram var att "du lever..." Martin undrade så klart vad jag höll på med för så klart levde han. Jag förklarade läget och sa att du får aldrig mer inte svara i din telefon!

Den som omkom var en kvinna i 50-årsåldern och jag tycker så oehört synd om hennes familj. Fruktansvärt tragiskt! Men kanske, kanske kan detta leda till att bilister och alla i allmänhet tar det försiktigare när de korsar ett övergångsställe eller cykelled.

 

Du och jag ♥