kirsten

Vilken helvetesnatt! Har haft kramper titt som tätt och vetekudden blev kall och jag orkade inte gå upp och värma på den och jag ville inte väcka Martin som måste upp och jobba. Så jag kröp helt enkelt in under hans täckte istället eftersom han är varm som en kamin. Nu är det ju dessvärre som så att det är ju jag med numera så efter en stund drog han sig undan, antar att det blev för varmt för honom. Men det hjälpte ju en stund i alla fall. Jag hoppas innerligt att detta betyder att det är nåt på g nu. För när jag vaknade vid 7 när Martin gick upp så hade jag fortfarande denna smärta. Försökte somna om, men det gick inte så jag masade mig upp en stund och försökte igen lite senare och då kunde jag sova. Men man vill ju samtidigt inte sova bort en hel dag, men vad ska man göra när man inte kan röra på sig för att det gör ont?

Har förvarnat Martin i alla fall om att det KAN vara på g så att han är beredd på att ta sig hem från jobbet. Men man vågar liksom inte hoppas på för mycket längre! Plus att jag inte egentligen vill att bebisen ska komma idag, för det är ju min födelsedag! Blir ju så mycket roligare om man får en egen dag att firas på. Men jag tar gärna starten i födelsedagspresent, alltså att det drar igång nu och så kan bebis födas låt säga inatt?

Pappa ringde förut och blev alldeles till sig för att jag inte svarade i telefon, han trodde genast att aha nu är det dax! Men nej nej, jag har inget ljud på telefonen. Så när katterna hörde att det ringde eftersom den vibrerar så var det redan försent för mig att svara och eftersom jag visste att han ville ringa och gratta så kunde ju inte jag gärna ringa upp honom ;) Men han bara skrattar åt mig, elakt. Men alla som känner mig vet ju att jag har noll tålamod och nu sitter jag här strandad och det bara kryper i mig. Jaja, så kan det gå.