kirsten

Idag fick min första lilla kisse somna in. 18 år har hon levt med oss. Både på gott och ont, för argare och bitchigare katt har jag aldrig mött. Vissa dagar var man klivrädd för henne då hon utan minsta tecken kunde flyga på en och bita och riva. Medan man nästa dag hade en katt bredvid sig som mös och spann. Eller så kunde man resa sig från soffan och ha en stor spya över hela ryggen, eller torka husvagnsfönster från en rinnande nos. Eller alla de gånger man fått kuta som en galning efter henne då hon bestämt sig för att rymma en sväng, allra helst mitt i natten när det var som svårast att hitta henne.

Jag har heller aldrig hört en katt låta mer som en gris när hon blev arg. Eller alla de nätter då man legat sömnlös för att hon gått runt och gapat. De gånger man kom hem när man flyttat hemifrån och hon gick till attack direkt för att man varit borta så länge. Tror att man kan kalla det kärlek.

Hon lämnar ett riktigt stort tomrum efter sig. Jag trodde inte att jag skulle känna så starkt för detta. Jag har ju trots allt inte bott hemma på 7 år. Men säg den människa som inte skulle bry sig om en familjemedlem man haft de sista 18 åren försvann? Jag kan inte säga att jag känner nån. Men jag vet också att hon har det bättre där hon är nu, utan sin sjukdom och ålderdom. Nu är det Lilo som är bossen och du får helt enkelt lyssna på henne denna gång ;) Vi ses i Nangijala, min vän!

Lilla My, julen 2007