kirsten

Sanna mina ord

Stackars Martin

Publicerad 2011-03-01 22:57:48 i Familj,

Jag är nog inte den snällaste flickvännen man kan tänka sig just nu ;) I lördags när vi satt och åt frukost med mina föräldrar blev jag alldeles förskräckt då jag upptäckte att Martin hade ett stort blåmärke på sin arm. Jag undrade vad han gjort under festen vi varit på kvällen innan. Han kollar på märket och säger att det absolut inte hände på festen och kollar menande på mig. Det är då det går upp för mig, att jag är rätt hårdhänt när jag försöker ta mig upp ur sängen på nätterna. Martin sträcker nämligen ut sin arm i sömnen numera så att jag kan dra mig upp för att ta mig till sittande. Märket passade perfekt med mina fingrar. Stackars Martin!

Idag när vi satt i soffan klagade han på att han frös, men jag sa att nej det är alldeles perfekt här inne och han skulle bara våga vrida på elementen igen. När jag kollar in termometern i köket står den på härliga 18 grader. Förstår inte att han kan tycka att det är kallt ;) så i vardagsrummet har vi nog runt en 16-17 grader. Hahahah! Martin drog upp elementet, jag sänkte det igen. Men så kände jag mig så elak att jag faktiskt höjde det lite igen och när han åkte iväg för att besiktiga bilen så tände jag en massa ljus för att få upp värmen här inne igen. Stackars Martin har det inte lätt inte.

Bilen gick dessutom igenom utan minsta problem, den fick till och med beröm av killarna sa Martin. Kul att vi valt en sån perfekt bil som andra blir lite avis på! Sånt gillas.

Igår var vi hos barnmorskan igen. Hon bara skrattar åt blåmärken och sånna händelser, men däremot sa hon att Martin inte skulle vara rädd för att anmäla mig ;) Hahahah! Äh, lite kan han väl få utstå...när hon sen skulle känna efter så att kotten låg rätt så började jag att gapskratta. Har ju liksom inte direkt nån känsel längre och jag är egentligen superkittlig, men när hon började klämma och trycka så kunde jag inte hålla mig. Visst, på vissa ställen gjorde det ont medan det på andra som sagt kittlade nåt förbannat! Hon kunde inte riktigt känna att allt var ok, så vi fick ett extra ul. Massa mys att få se kotten igen, men kotten kanske inte är riktigt rätt namn längre. För den är bra stor nu! Men huvudet låg så fint neråt, men inte fixerat ännu. Men jag är inte direkt orolig. Om hon skulle vara osäker nästa besök med så skulle vi göra ett nytt ul. Nästan så att man vill att det ska vara så för att få se det lilla livet igen :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kirsten

Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela