kirsten

Sanna mina ord

Alla hjärtans dag...

Publicerad 2010-02-14 22:31:44 i Familj,

...kan firas på många sätt. Jag är egentligen inget fan av denna dag, kan tycka att det är ett kommersiellt jippo och att man kan ge saker till den man tycker om vilken annan dag som helst på året. Brukar betyda lite mer då. Men det är så jag tycker och tänker. Detta år råkade det bli så att jag fick ett underbart fint halsband. Fast i och för sig fick jag det igår. Jag fick det för att jag supportat Martin under det gångna året, både genom att vara med i ett av loppen och för att jag sedan hängt med och stått och hejat efter kanten. "En ängel till min ängel" Behöver jag säga att smycket var en ängel? ;)

Idag då. Time för det sista loppet för Martin i hans klassiker. Han har inte stått på ett par längdskidor på kanske 10 år innan och aldrig direkt tyckt att det är en kul sport. Men nu när han varit tvungen att ge sig ut i spåret så har en gnista tänts och han har tyckt att det varit riktigt kul. Men att träna och sedan köra ett lopp är ju två helt skilda saker. Tränar man är det några personer till i spåret, kör man ett lopp är det några 100 kanske några 1000. Så var det idag. Det var trångt i starten kan man lugnt säga. Detta resulterade i att Martin blev fälld när han böt spår efter 1 km, han ramlade och landade på sin stav som naturligtvist gick av! När vi väl fick syn på honom efter 8 km var det av ren tur, annars hade vi missat honom och han hade fortsatt sin sista etapp i klassikern med en stav.

Men som tur var så såg vi honom och efter lite köpslående med en brytande åkare så lyckades vi ge Martin nya stavar. Men efter att ha åkt 7 km med endast en stav var han rätt seg. Men det är inte mycket som får honom att ge upp och det gör mig så förbaskat stolt över honom. Han tog sig runt de 6 milen och kunde ändå skämta och skoja precis som vanligt efter detta. Han är envis som få, men det är samtidigt en av hans allra bästa sidor eftersom han tar fram den envisheten och förvandlar den till ett jävlar anamma som behövs i sånna här sammanhang. Nej, en stor guldstjärna i kanten till dig älskling!


Paus i Jönköping, Vättern -09 Sommarens sämsta väder, men glädjen och orken fanns där hela loppet igenom


Laddar inför starten i Vansbrosimningen, 16 grader varmt i vattnet, men det gick

Martin under Lidingöloppet, mer eller mindre levande ;)

Engelbrektsloppet, en solig dag i februari, vädret kunde inte ha varit bättre!

ÄNTLIGEN!!!! ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kirsten

Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela