Så var det gjort
När jag kom hem från Thailand hade jag bara en sak i tankarna. När jag kom tillbaka till jobbet skulle jag göra slag i saken, det skulle bara ramla ur munnen på mig. För vaddå, efter 5 veckor i Thailand så visste jag vad jag ville göra. Vad jag kunde göra för att jag skulle må bra igen. Det var så lätt att sitta där med Martin och planera allt, nästan in i minsta detalj. För att förbereda mig så berättade jag precis vad som gällde för alla i den närmsta familjen nästan samma dag som vi gick av planet. Det var inte alls svårt, alla blev väldigt glada för vår skull och jag tänkte återigen att detta kommer inte att bli så svårt att ta tag i.
Men dagarna har gått utan att jag lyckats få ändan ur och lyckats få ett samtal. Igår lyckades jag missa chansen med ca 10 minuter. Men så idag, då var det dags. Klockan närmade sig möte mer och mer och klumpen den växte sig större och större. Mötet började och vi gick igenom en hel del viktiga saker, men min klump den spred sig till resten av kroppen och hjärtat det bultade på. Tills det slutligen blev min tur att ta upp mina punkter. Tyckte väl kanske inte att det passade sig att ta upp detta på ett möte med fler inblandade, men jag gjorde det. Jag lyckades på nåt sätt få ur mig det jag hade på hjärtat. Att jag efter totalt 6 år på bygget bestämt mig för att det är dags för mig att lämna det.
För så är det, några av er har vetat det ett tag och för en del av er kommer det nog som en chock. Men jag känner att om jag stannar längre så kommer jag aldrig att ta steget. Jag kommer då att ha lagt ner 3 år och flera 10 000-tals kronor helt i onödan på att skaffa mig en vettig utbildning. Jag som trodde att det kanske inte skulle tas med sån glädje blev glatt överraskad då chefen tyckte att jag gjorde helt rätt. Problemet är bara att han inte riktigt tror att jag verkligen kommer att ta steget. Han tror inte heller att jag faktiskt kommer att ta mitt pick och pack och flytta oavsett om jag fått jobb eller inte. Men ska man aktivt kunna söka sig ett jobb i en annan stad så kan det vara ett stort plus att faktiskt befinna sig i den aktuella staden. Hur som helst så ska han hjälpa mig och göra sitt bästa för att finna ett bra jobb åt mig, ingen kan vara gladare för det än jag. Kommer så klart att söka med ljus och lykta själv.
Men det känns så rätt. Det gör faktiskt det. Jag har haft 6 bra år där och varav 2 som chef, och på de sätt som jag vuxit där hade jag nog inte gjort någon annanstans. Så jag är väldigt tacksam faktiskt. Men som sagt, det är dags nu. För er som ännu inte förstått så har jag sagt upp mig. Martin och jag ska flytta, vi ska bli 08:or. Vi kommer verkligen att lämna den här stan nu. Så är det, nu vet ni. :)
Nu ska jag sova. Är så ruskigt trött...
Men dagarna har gått utan att jag lyckats få ändan ur och lyckats få ett samtal. Igår lyckades jag missa chansen med ca 10 minuter. Men så idag, då var det dags. Klockan närmade sig möte mer och mer och klumpen den växte sig större och större. Mötet började och vi gick igenom en hel del viktiga saker, men min klump den spred sig till resten av kroppen och hjärtat det bultade på. Tills det slutligen blev min tur att ta upp mina punkter. Tyckte väl kanske inte att det passade sig att ta upp detta på ett möte med fler inblandade, men jag gjorde det. Jag lyckades på nåt sätt få ur mig det jag hade på hjärtat. Att jag efter totalt 6 år på bygget bestämt mig för att det är dags för mig att lämna det.
För så är det, några av er har vetat det ett tag och för en del av er kommer det nog som en chock. Men jag känner att om jag stannar längre så kommer jag aldrig att ta steget. Jag kommer då att ha lagt ner 3 år och flera 10 000-tals kronor helt i onödan på att skaffa mig en vettig utbildning. Jag som trodde att det kanske inte skulle tas med sån glädje blev glatt överraskad då chefen tyckte att jag gjorde helt rätt. Problemet är bara att han inte riktigt tror att jag verkligen kommer att ta steget. Han tror inte heller att jag faktiskt kommer att ta mitt pick och pack och flytta oavsett om jag fått jobb eller inte. Men ska man aktivt kunna söka sig ett jobb i en annan stad så kan det vara ett stort plus att faktiskt befinna sig i den aktuella staden. Hur som helst så ska han hjälpa mig och göra sitt bästa för att finna ett bra jobb åt mig, ingen kan vara gladare för det än jag. Kommer så klart att söka med ljus och lykta själv.
Men det känns så rätt. Det gör faktiskt det. Jag har haft 6 bra år där och varav 2 som chef, och på de sätt som jag vuxit där hade jag nog inte gjort någon annanstans. Så jag är väldigt tacksam faktiskt. Men som sagt, det är dags nu. För er som ännu inte förstått så har jag sagt upp mig. Martin och jag ska flytta, vi ska bli 08:or. Vi kommer verkligen att lämna den här stan nu. Så är det, nu vet ni. :)
Nu ska jag sova. Är så ruskigt trött...
