kirsten

Igår morse när jag vaknade trodde jag att jag skulle börja gråta, mitt ben gjorde ont. Hiskeligt ont och jag hade bara sovit på det. Jag satt i sängen med underläppen hängande och sa flera gånger om till Martin att jag inte ville, att jag skulle strunta i det och ja att jag inte ville ;) Men så klädde jag mig, tryckte i mig en smörgås och åkte iväg ändå. Vid starten kände jag samma sak, jag vill inte! Men jag gick iväg till en startfålla, plockade upp min lilla tablett och stoppade hörlurarna i örenen och började värma upp. Sen gick startskottet och halva min grupp bestod av idioter som ställt sig fel. De som håller i dessa lopp borde verkligen vara med mer, ser de att nån inte är klädd för att springa så ska de plocka bort dem med detsamma! Nu startade jag liksom i startgrupp 3, men det hjälpte liksom inte. För det var korvstoppning redan från start. Att börja ett lopp med att gå är inte att föredra liksom.

Jag sprang så gott mitt ben ville. Kunde liksom inte göra mer. Jag vet, jag måste ta och kolla upp det här nu. Men när man redan tror sig veta svaret så drar man sig ju, att inte få hjälp är det värsta jag vet. Jag tog mig runt på en fördäjvlig tid, men jäklar vad duktig jag är som trotsar smärtan och fortsätter. Jag skulle likväl bara ha kunnat satt migi skogen och vägrat komma ut.

Åkte hem, började må dåligt. Huvudet kändes som en ballong och inga tabletter hjälpte för att minska smärtan. Att jag dessutom åkte och lämnade in min trasiga cykel till en komplett idiot gjorde ju inte värken mindre direkt. När jag kom hem därifrån trodde jag att jag skulle dö. Låg i soffan, försökte resa mig upp och laga mat, men det var bara att ge efter och lägga sig ner igen. När Martin kom med maten så orkade jag först inte resa mig från soffan ens. Men så fort jag började äta så kände jag ju hur hungrig jag var. Sen kokade jag och hade feberfrossa, var snuvig och livet kändes hemskt. Så fort Martin sa att du är sjuk, svarade jag med att det är jag faktiskt inte alls! Och att man faktiskt måste ha ett gott mod!

Idag när vaknade var all sjukdom som bortblåst! Mitt mantra tycktes ha fungerat trots allt. Ville ju inte missa kvällen idag, skulle på Cats med jobbet. Första visningen för publik tror jag att det var. Men i pausen lyfte vi på våra ändor och gick hem. Tyckte inte alls om den. Ingen av oss 5 tyckte att den var nåt att ha. Trist! Hur ska man göra för att få gästerna att köpa detta paket nu då? Jag kan inte säga nåt gott om föreställningen...hm...

Nej, nu ska jag nog ta mig till sängen. Borde byta lakan, men jag har ingen lust faktiskt för de är så sköna de vi har i nu! Boken lockar mer nu. Kommit halvvägs, bara 450 sidor kvar. Shantaram is the shit!