kirsten

Satt nyss och kollade på bilder som tagits genom åren. Vad lätt det är att dras tillbaka till den tiden och alla minnen gör att det känns som att det hände igår. Alla resor, fester eller mys med små bebiskatter. Man börjar fundera på hur folk som kunde vara så tighta inte alls umgås längre, folk växer ifrån varandra eller man skaffar nya umgängen som inte alls passar med varandra. Vissa har man som i en ask trots att man inte umgås dagligen, men man vet att vad som än händer så finns de där för varandra. En del trodde man sig ha där, men när det verkligen gäller så finns de inte alls där. Det är konstigt hur livet har sin gilla gång.

Var som sagt hemma hos Martins bror igår. Himla god mat och melodifestival och mys med bebis på det. Men när småttingarna somnat så fortsatte diskussionerna. De liksom vi förundras över att det nästan ses som en regel att det är vi som ska åka hem för att kunna umgås. De får samma frågor som vi, att när kommer ni nästa gång så att vi kan hitta på nåt? Vi frågade oss samma sak, varför kan inte de komma hit nån gång istället? Det är ju inte som att vi bor i Kiruna liksom. Men så kan det vara. Vissa vill, andra inte. En del är för bekväma och en del packar gladeligen väskan för en tripp till sina vänner. För problemet för oss är att vi inte hinner träffa alla som vill hinna ses när vi väl kommer hemåt.

Problemet för dem visade sig vara att de var dåliga på att bjuda hem sina vänner, problemet för oss är att vi bjuder och bjuder men ingen kommer... Man kan inte räcka ut en hand om ingen tar den. Man kan inte finnas där om alla vänder en ryggen. Man kan inte klaga när man inte ens försökt. Men den hemska sanningen är att man plötsligt sitter där ensam en dag. Man undrar vad som hände? Det räcker inte med att en i en vänskap försöker hela tiden, man är på precis som i ett förhållande, två om att vårda den...