Bryt ihop och kom igen
Jag dog inte ute på min cykeltur. Det var bara det att den inte gick som jag ville och önskade. Så nu vet ni det. Jag vill också understryka att det absolut inte har med dålig kondition att göra, tyvärr kanske man skulle kunna säga. Eller egentligen kanske det är positivt. Jag skyller heller inget på att det under cirka 4 mil var konstant motvind, nog för att det var hysteriskt jobbigt och skulle kunna knäcka vem som helst. Men det gjorde det inte, jag kan ju inte säga att jag gillade det och det var inga barnvänliga ord som kom ur min mun. Nej, det är mitt knä som är boven i dramat.
Jag har försökt mig på att cykla Vättern 2 gånger nu och brutit loppet båda gångerna av samma anledning. Mitt knä har inte fungerat. Det låser sig och gör hysteriskt ont! Jag har tidigare som alla andra tagit detta som att jag varit otränad och att benet inte orkar på grund av det. Men när jag nu tränat och tänkt efter lite så drabbades jag av samma smärta när jag var i Thailand förra året. Kan inte direkt påstå att jag var direkt uttröttad då. Så nåt fel är det ju uppenbarligen. Nu har jag dessutom pratat med olika cykelmänniskor som gett mig samma tips. Sänk sadeln, håll fötterna riktade framåt under cyklingen, luta inte över knät över foten när du går med mera med mera. En av killarna berättade även att detta kan vara så pass illa att det krävs en operation för att få bukt på det. Låter mindre skoj, men är det vad som krävs så är det.
Jag behövde ett par dagar för att lugna mig och intala mig själv att jag är bra. Att jag kan. Jag behövde helt enkelt bryta ihop och komma igen. Inte så dumt faktiskt. Jag vet att det inte finns många som är så envisa som mig. Många skulle ha brutit loppet bra mycket tidigare än vad jag gjorde. Totalt cyklade jag 12,3 mil. 1 mil av dem var fram och tillbaka till Lillån där vi bodde och resten var loppet som var på totalt 15. Så hade det inte varit för knät hade jag tagit det, då jag var stark precis överallt annars. Besviken, men ändå stolt! Hur många cyklar 12 mil på några timmar liksom?
Jag har försökt mig på att cykla Vättern 2 gånger nu och brutit loppet båda gångerna av samma anledning. Mitt knä har inte fungerat. Det låser sig och gör hysteriskt ont! Jag har tidigare som alla andra tagit detta som att jag varit otränad och att benet inte orkar på grund av det. Men när jag nu tränat och tänkt efter lite så drabbades jag av samma smärta när jag var i Thailand förra året. Kan inte direkt påstå att jag var direkt uttröttad då. Så nåt fel är det ju uppenbarligen. Nu har jag dessutom pratat med olika cykelmänniskor som gett mig samma tips. Sänk sadeln, håll fötterna riktade framåt under cyklingen, luta inte över knät över foten när du går med mera med mera. En av killarna berättade även att detta kan vara så pass illa att det krävs en operation för att få bukt på det. Låter mindre skoj, men är det vad som krävs så är det.
Jag behövde ett par dagar för att lugna mig och intala mig själv att jag är bra. Att jag kan. Jag behövde helt enkelt bryta ihop och komma igen. Inte så dumt faktiskt. Jag vet att det inte finns många som är så envisa som mig. Många skulle ha brutit loppet bra mycket tidigare än vad jag gjorde. Totalt cyklade jag 12,3 mil. 1 mil av dem var fram och tillbaka till Lillån där vi bodde och resten var loppet som var på totalt 15. Så hade det inte varit för knät hade jag tagit det, då jag var stark precis överallt annars. Besviken, men ändå stolt! Hur många cyklar 12 mil på några timmar liksom?
