kirsten

Innan vi åkte till Mexico införskaffade Martin en digital systemkamera. Antagligen hans bästa köp nånsin. Han älskar att ta kort och har världens tålamod med det. Hans bilder blir hur fina som helst och jag kan ibland känna mig nöjd med bilderna han lyckas fånga på mig. Det har annars varit ett problem tidigare då jag är den som oftast stått bakom kameran, vilket resulterar i att det inte funnits så många bilder på mig.

Hur som helst, det tålamod han har skulle jag gärna låna när jag använder den kameran. För det för det första så förstår jag mig inte på den, jag har inte ork att ställa in zoomar hit och skalor dit och hur ligger ljuset just nu? Nej, jag vill knäppa bilden med detsamma utan en massa konster. När jag sedan väl tar bilden så lyckas jag alltid och då menar jag alltid få med det förbannade objektivet på bilden! Kan ju bli galen för mindre! Jag ger över kameran till Martin och han fotar samma motiv och får så klart till en perfekt bild. Tror ni att jag blir glad då? Nej. Jag testar igen och voila, där satt den! Allt handlade i det här fallet om att jag inte zoomade. Objektivet på bilden menar Martin inte alls är det utan mitt huvud. Så inte nog med att man måste tänka på alla inställningar, man ska behöva tänka på hur man själv står när man tar den förbannade bilden. Merde!

Känner mig med andra ord som värsta amatören, men jisses vad fina bilderna blir. Martins bästa köp kanske kan bli det bästa för mig med tillslut?