2 siffrigt
När jag plussade för alla dessa veckor sedan så trodde jag knappt att det var sant! Jag var tvungen att kolla på stickan en miljard gånger, men jag fattade ändå inte. Att min lillebror kom till oss den dagen för att vara lägenhet- samt kattvakt gjorde ju inte saken lättare. För jag kunde ju inte prata nåt med Martin om det hela då ;) Men jag började direkt med att serva honom alla cidrar som stod i kylen, för de hade ju inte jag nån nytta av längre. Sen bar det av till Tunisien. Ytterliggare en utmaning då två fina vänner var med på resan. Hur skulle jag kunna dölja detta, inget vin till maten och en massa försiktighetsåtgärder. Det gick, men det var svårt. När jag sen började blöda sista dagen tänkte jag att hepp, jag hade fel. Men jag tyckte att det var riktigt märkligt att det kom så pass lite och att testet som jag tagit visat ett plus igen. Jodå, jag packade med mig ett test på resan. Hahah! Testade igen hemma och pluset fanns fortfarande där.
Det gjorde min bror med, och jag kände ju att jag inte alls var mig själv. Jag var bara irriterad och hungrig hela tiden och att fortsätta smyga igen var inget kul. Så tillslut åkte han hem och jag kunde vara mitt nya jag igen. Då drog vi iväg till Uppsala för att gå på konserter i dagarna tre. Jag har nog aldrig mått så dåligt i mitt liv. För det första, vet ni hur kalla nätter vi har i Sverige? Jag kan förstå att folk super ner sig totalt på festivaler och det är för att inte frysa rumpan av sig ;) Jag hade nog Martins alla tröjor på mig och dubbla jackor, filtar ja hur mycket som helst. Ändå frös jag. Magen rasade och jag kände inte att livet var på topp direkt. Och ständigt denna oro för missfall.
Veckorna segade sig fram, jag hade inte berättat nåt på jobbet och visst undrade de över mitt illamående och problem med att äta. Det var väldigt skönt den dagen jag lättade mitt hjärta. Ytterliggare ett ställe man kunde vara ärlig på och folk förstod att man kunde vara lite lättretligt. Att berätta för familjen var också skönt, men väldigt nervöst. Då vi både mindes deras tyckande och tänkande när vi skulle flytta ihop. ;)
Vi tog oss förbi den viktiga veckan då risken minskas för missfall. Vi tog oss till dagen då vi fick lyssna på hjärtat. Vi tog oss till dagen då vi fick se vårt underverk. Vi tog oss till halva tiden. Och nu mina vänner går inte tiden långsamt längre! Tycker att tiden bara svischar förbi. Idag är det tvåsiffrigt som gäller och imorrn välkomnar vi v 27. Det är 13 veckor kvar! Förstår ni, 13 veckor?! Det är ju inget alls. Min oro handlar inte alls längre om vår älskade kotte kommer att klara detta eller ej. Nej, det handlar om min egen oro. Förlossningen. Men med tanke på hur många som klarar detta varje dag så tror jag ju ändå eller nej, jag vet att jag kommer att klara denna del med. Har ju inte så mycket val...
Det gjorde min bror med, och jag kände ju att jag inte alls var mig själv. Jag var bara irriterad och hungrig hela tiden och att fortsätta smyga igen var inget kul. Så tillslut åkte han hem och jag kunde vara mitt nya jag igen. Då drog vi iväg till Uppsala för att gå på konserter i dagarna tre. Jag har nog aldrig mått så dåligt i mitt liv. För det första, vet ni hur kalla nätter vi har i Sverige? Jag kan förstå att folk super ner sig totalt på festivaler och det är för att inte frysa rumpan av sig ;) Jag hade nog Martins alla tröjor på mig och dubbla jackor, filtar ja hur mycket som helst. Ändå frös jag. Magen rasade och jag kände inte att livet var på topp direkt. Och ständigt denna oro för missfall.
Veckorna segade sig fram, jag hade inte berättat nåt på jobbet och visst undrade de över mitt illamående och problem med att äta. Det var väldigt skönt den dagen jag lättade mitt hjärta. Ytterliggare ett ställe man kunde vara ärlig på och folk förstod att man kunde vara lite lättretligt. Att berätta för familjen var också skönt, men väldigt nervöst. Då vi både mindes deras tyckande och tänkande när vi skulle flytta ihop. ;)
Vi tog oss förbi den viktiga veckan då risken minskas för missfall. Vi tog oss till dagen då vi fick lyssna på hjärtat. Vi tog oss till dagen då vi fick se vårt underverk. Vi tog oss till halva tiden. Och nu mina vänner går inte tiden långsamt längre! Tycker att tiden bara svischar förbi. Idag är det tvåsiffrigt som gäller och imorrn välkomnar vi v 27. Det är 13 veckor kvar! Förstår ni, 13 veckor?! Det är ju inget alls. Min oro handlar inte alls längre om vår älskade kotte kommer att klara detta eller ej. Nej, det handlar om min egen oro. Förlossningen. Men med tanke på hur många som klarar detta varje dag så tror jag ju ändå eller nej, jag vet att jag kommer att klara denna del med. Har ju inte så mycket val...
