kirsten

Jag känner ärligt talat inte igen mig själv längre. Jag har under de senaste 10 åren käkat p-piller. Jag har redan från början sagt att jag efter 10 år skulle sluta för att jag inte ville äta det längre än så. Jag har alltså under dessa år bara varit proppad med hormoner och väldigt lugn och harmonisk. Kan man säga så? Nu är det som om jag blivit besatt av djävulen. Jag gormar och skriker och jag gillart inte! Kan inte den snälla och rara delen av mig komma tillbaka? Som tur är måste jag nog säga så har jag kunnat hålla tillbaka denna ilska på jobbet, inga gäster eller kollegor har drabbats av detta. Men tur i oturen så får Martin den slängen istället. Han sitter mest och tittar förundrat på mig när jag helt plötsligt lyfter tallriken från bordet och går och sätter mig i ett eget rum när programmet han vill se på tv inte faller mig i smaken. Eller när han tillslut säger att jag får ge mig, nåt han aldrig gör annars. Jag inser ju hur dumt detta är när jag ser i backspegeln.

Men när han ringer 3 gånger på 2 timmar och undrar över ett recept till maten när jag sitter på jobbet och det är kaos där, och jag inte har en aning om var och exakt på vilken sida i boken receptet finns. Jag menar visste jag inte det första gången lär jag ju inte veta det andra gången och absolut inte tredje gången! Förbaskade människa! Då går luften liksom ur en. Jag ser det som det yttersta beviset på att jag ska vara urkvinnan som ska sköta allt med järnhand, från vilket ställe jag än befinner mig på. Helst ska jag kunna rabbla receptet i huvudet samtidigt som jag guidar en gäst rätt. Morr!!

Very well. Det är helg, jag ska släppa min "obefogade" ilska och bara koppla av. Men jag måste även hinna hitta en liten gåva till Martin för att han på söndag kommer att ha klarat sin klassiker! Jag ska alltså stå ute hela söndagen och frysa rumpan av mig för hans skull. Tjoho!