Bra debatt
Jag läste precis Katrin Zytomierskas debatt kring vuxna och alkohol, tycker att hon slagit huvudet på spiken i många meningar. Jag har själv vuxit upp med en alkoholist i min närhet. Mina minnen kring detta är att det inte under några omständigheter fick förekomma att jag lämnades ensam med min farfar, jag fick heller inte äta nåt av det som bjöds där för man visste inte när eller var det var köpt. Utan farmor fick handla med sig godis om det skulle bjudas på godis. Men jag minns också hur busig han var, att han gjorde saker tillsammans med en som inga andra vuxna gjorde. Byggde kojor av möbler och täcken och var en riktig busfarbror helt enkelt. Men sen har det ju sina baksidor med så klart. Min farmor var inte särskilt lycklig över att behöva se till att han hade mat på bordet trots att de inte längre levde tillsammans och allt det hon varit med om under de år de bodde tillsammans kan inte ha varit lätt att hantera.
Jag tror att min egen far fick leva med vetskapen om att man inte borde dricka för då kan man bli som far sin och det tror inte jag är så lyckat. För hur sugen blir man inte på att göra tvärtemot. Säger ens föräldrar att man inte ska göra nåt så är man ju snabbt där och gör det, eller hur? Nu säger jag inte att min pappa har problem på nåt sätt, men det skulle lätt ha kunnat blivit så.
När jag sedan växte upp så hade mina föräldrar ett helt annat synsätt till alkhol. Som tonåring ville man gärna hänga med kompisarna på olika fester och ens föräldrar är ju inte dumma. De vet att man kommer att dricka och att det kanske inte alltid är finsprit som finns i flaskorna. Detta gjorde att mina föräldrar tyckte att det var ok om jag tog en cider till maten, men då fick jag inte lämna hemmet. Men de visste i alla fall vad jag hade druckit. De lärde mig istället att man kan dricka för att man tycker att det är gott och inte för att man ska bli så plakat att man dagen efter inte minns vad man gjort. Jag blir sällan redlös, för jag gillar inte känslan, men jag tar mig gärna ett glas gott vin och jag tror att jag kommer att ta med mig mina föräldrars visdoms ord till mina egna barn den dagen de finns.
Jag tror att min egen far fick leva med vetskapen om att man inte borde dricka för då kan man bli som far sin och det tror inte jag är så lyckat. För hur sugen blir man inte på att göra tvärtemot. Säger ens föräldrar att man inte ska göra nåt så är man ju snabbt där och gör det, eller hur? Nu säger jag inte att min pappa har problem på nåt sätt, men det skulle lätt ha kunnat blivit så.
När jag sedan växte upp så hade mina föräldrar ett helt annat synsätt till alkhol. Som tonåring ville man gärna hänga med kompisarna på olika fester och ens föräldrar är ju inte dumma. De vet att man kommer att dricka och att det kanske inte alltid är finsprit som finns i flaskorna. Detta gjorde att mina föräldrar tyckte att det var ok om jag tog en cider till maten, men då fick jag inte lämna hemmet. Men de visste i alla fall vad jag hade druckit. De lärde mig istället att man kan dricka för att man tycker att det är gott och inte för att man ska bli så plakat att man dagen efter inte minns vad man gjort. Jag blir sällan redlös, för jag gillar inte känslan, men jag tar mig gärna ett glas gott vin och jag tror att jag kommer att ta med mig mina föräldrars visdoms ord till mina egna barn den dagen de finns.
