kirsten

Varje morgon är en kamp, jag pluggar in musiken, tar på mig störtkrukan, släpar upp cykeln från cykelgaraget och sen trampar jag iväg. Att cykla långsamt finns inte för mig, jag trampar för glatta livet. Att det är nästan en mil från punkt A till punkt B är inget jag funderar så där särskilt mycket över till en början, men när svetten börjar lacka och jag kommer underfund med att jag faktiskt inte tävlar på riktigt utan att jag är på väg till jobbet så känns det mindre mysigt. När jag sedan kommer på att jag faktiskt inte alls cyklar på min racer utan på min ohyggligt tunga damcykel så sänks modet lite mer. Men så ser jag plötsligt nån som jag kan ta rygg på och upptäcker till min glädje att jag både kom ifatt och förbi, trots att jag hade sämre förhållande än denne. Det är en ljuv seger varje gång!

Att det sedan finns folk i denna stad (finns nog egentligen i alla städer, de märks bara lite mer här då de är fler) som inte kan trafikregler, bara traskar rätt ut i gatan, cyklar på fel sida, blänger på mig som gör rätt när de gör fel. Ja, de är ju peanuts när jag varje dag vinner mina egna tävlingar som inte de andra cyklisterna har en aning om ;)

Har ett nytt mål med denna träning. Nej, inte en ny tur runt Vättern riktigt ännu. Nej, nu förstår ni ska jag byta asfalt mot grus och stigar och loppet är funnet. Jag ska följa Gustav Vasas spår i Cykel-Vasan. Nej, men vilken underbart bra idé va?! Tänk er 9 mil på en bumpig väg, genom skog och natur. Underbart! Måste bara köpa en ny cykel först. Att äga 3 cyklar vore väl inte så konstigt, eller?