kirsten

Sanna mina ord

Hemska fall

Publicerad 2010-10-28 22:43:35 i Bebis,

Idag var dagen med stort D. Vi skulle ju äntligen få hämta hem vår nya pärla. Hela veckan har bestått i att kika på mobilen för att se så att säljaren inte hade ringt. Så kom äntligen dagen. Vi skyndade oss hem fter jobbet, uppe i hallen medan Martin hämtade bilen kom jag på att vinterdäcken skulle ju med. Vi baxade in dem i bilen, och sen körde vi snabbt som den till bilhallen. Snacka om seg trafik! Men vi kom fram, pengarna för handpenningen drogs. Vi fick papper och jag signerade dem i en evighet! Bra deal va, Martin pröjsar, jag signerar ;) En blomma till mig och sen fick vi hämta bilen! Wihoo! Körde direkt hem med den och lämnade sommardäcken i förrådet. Visade upp bilen för Martins bror och sen åkte vi för att handla.

Då vi inte plockat med oss en p-skiva till p-huset så sprang jag iväg för att hämta en ny, men de var slut på de två ställen som de har dem på. Så jag skyndade upp till kundtjänst för att hämta en. Drog av plasten samtidigt som jag gick, försökte ställa in den men kom på att jag inte hade någon klocka på mig. Helt plötsligt så ser jag att golvet börjar närma sig. Hur kunde det komma sig? Sen känner jag en smäll och fattar att jag har ramlat. Jag hatar att ramla bland folk, jag hatar känslan när folk kommer och frågar hur det gick som om det inte vore självklart? Det gjorde fruktansvärt ont, men allt jag kunde tänka på var att bara det inte hände nåt med bebisen och att jag vill härifrån nu. En snäll man kommer och hjälper mig till rulltrappan och fråkar en miljard gånger om det verkligen gick bra och undrar om jag missade den stora stålkanten som fanns där.

Ja, det gjorde jag! När de går åt andra hållet och jag ska ta mig till Martin börjar tårarna av chock att välla fram. Möter en man men försöker, fånigt jag vet, att få det att se ut som att jag fått nåt i ögat. Kommer fram till Martin och han blir ju helt bestört så klart. Där står jag och gråter och får inte fram vad som hänt. Stackars Martin. Han började ju genast att tänka att nån varit elak mot mig ;) Hahaha! Jag lyckades få fram vad som hänt och han började genast att lugna mig. Vi genomför handligen och mina tårar kommer och går. Jisses vad folk lär ha trott, där går jag och snyftar bredvid min kille. Haha!

Kommer hem, ringer sjukvårdsupplysningen, men där blev man ju bara ännu mer frågvis och inte alls något klokare. Kom in om du har ont, har förvärkar och är orolig. Hur känns en förvärk var allt jag orkade tänka...grät en skvätt till. Pratade med min kusins tjej och hon förklarade. Ringde tillslut även en av mina vänner som läser till barnmorska och tack snälla underbara du för att du lyssnade och för att du förklarade så att man förstod. Trycket över magen försvann nästan direkt och smärtan som finns kvar är i knäskålarna och mina armar som jag tror har fått en muskelsträckning. Jag tror att jag i nån ninjamanöver lycklades vända mig i luften för att skydda magen. Martin sa samma sak, att man fungerar ju som så att man skyddar det som skyddas ska.

Jag blöder inte, vattnet gick inte, jag har inga förvärkar. Jag har bara vanlig smärta efter ett fall och en stor dos av oro för att nåt kanske kan vara fel. Men jag har känt lite rörelse i magen efter detta. Så nej, allt måste vara ok. Det bara måste.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kirsten

Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela