Nervös
Jag måste verkligen lära mig att se mer optimistiskt på livet. Det är svårt då jag alltid varit lite mer pessimistiskt lagd, bättre att förbereda sig på det värsta redan från början så blir man inte lika ledsen sen när det skiter sig på riktigt. Känns det igen? Martin är mycket mer positiv än mig och försöker varje dag att få mig att må bättre. Inte det lättaste jobbet direkt.
Jag följer en gravidtråd med tjejer som är i samma sits som mig och det är rätt skönt att kunna ventilera med andra som förstår en precis in i minst detalj. MEN, i denna tråd berättar ju de stackars satar som fått missfall om sitt hemska öde med. Detta gör ju att pessimisten i mig drar igång i 180 och så sitter jag där och gråter i soffan för det där kommer ju så klart att hända mig med. Martin ler sitt fina leende och säger att jag är dum som tänker så, för så kommer det minsann inte att bli. Han frågar hur jag känner mig och jag berättar och då säger han att du ser, allt är i sin ordning. Men det finns ju så många som faktiskt inte märkt något fel och som haft symptom hela tiden tills de fått veta att nehej det gick inte vägen och då säger jag det. Men Martin bara skakar på huvudet och säger nej, så blir det inte. Fortsätter du att läsa allt detta får du internetförbud och jag spärrar dessa sidor för dig. Då sitter jag där med nosen i vädret och säger att jag minsann kan läsa dessa sidor från jobbet. ;)
Jag vet ju att han har rätt innerst inne och därför måste jag bli mer positiv. Jag är ju alltid så positiv när det gäller mina vänner och peppar och finns där. Men mot mig själv är jag djävulen. Inte bra!
Imorrn ska vi hur som helst till barnmorskan. Dax att lyssna på hjärtat :) Jag längtar och försöker att putta bort den gnagande känslan om att vi inte kommer att höra det för att vår lilla kotte redan dött. En riktig machosist är vad jag är. Tyrann kanske är ett ännu bättre ord...knasiga lilla jag.
Jag följer en gravidtråd med tjejer som är i samma sits som mig och det är rätt skönt att kunna ventilera med andra som förstår en precis in i minst detalj. MEN, i denna tråd berättar ju de stackars satar som fått missfall om sitt hemska öde med. Detta gör ju att pessimisten i mig drar igång i 180 och så sitter jag där och gråter i soffan för det där kommer ju så klart att hända mig med. Martin ler sitt fina leende och säger att jag är dum som tänker så, för så kommer det minsann inte att bli. Han frågar hur jag känner mig och jag berättar och då säger han att du ser, allt är i sin ordning. Men det finns ju så många som faktiskt inte märkt något fel och som haft symptom hela tiden tills de fått veta att nehej det gick inte vägen och då säger jag det. Men Martin bara skakar på huvudet och säger nej, så blir det inte. Fortsätter du att läsa allt detta får du internetförbud och jag spärrar dessa sidor för dig. Då sitter jag där med nosen i vädret och säger att jag minsann kan läsa dessa sidor från jobbet. ;)
Jag vet ju att han har rätt innerst inne och därför måste jag bli mer positiv. Jag är ju alltid så positiv när det gäller mina vänner och peppar och finns där. Men mot mig själv är jag djävulen. Inte bra!
Imorrn ska vi hur som helst till barnmorskan. Dax att lyssna på hjärtat :) Jag längtar och försöker att putta bort den gnagande känslan om att vi inte kommer att höra det för att vår lilla kotte redan dött. En riktig machosist är vad jag är. Tyrann kanske är ett ännu bättre ord...knasiga lilla jag.
