Förlossningsberättelse
Jag hade beräknad födsel den 31 mars enligt vårt ultraljud, dock var det första datumet som vi fick hos barnmorskan min födelsedag den 7 april. Så jag tyckte ju att det var perfekt med den 31 mars! Plus att jag, min pappa och lillkorven skulle fylla med en veckas mellanrum då min pappa fyller den 14 april. Men den 31 mars kom och gick och så även min födelsedag. Började tro att det skulle bli igångsättning för oss som vi fått datum den 15 april. Vi satte igång att måla om vårt kök den 4 april för jag var så less på att gå och vänta. Detta gjorde att mina sammandragningar kom tätare och med mycket mer kraft under den veckan, vi blev helt klara med målningen den 7 april.
Natten mellan den 7 och 8 april vaknar jag vid 3.30, nästan den tid som jag vaknat under hela graviditeten för att kissa. Går upp på toa och plums säger det, jag blev så klart livrädd och tänkte shit vad hände där? Torkar mig och håller på att svimma när jag ser allt klegg med en massa blod, men jag fattar ju att det är den berömda slemproppen som gått. Direkt efter detta drar värkarna igång, men jag funderar ändå en stund över om jag ska säga till Martin eller ej. Men beslutar mig ändå för att göra det. Han fattar typ ingenting, vaddå slempropp och vaddå värkar? Men han finner sig snabbt och säger att det är lika bra att vi försöker sova så länge vi kan. Får gå upp en gång till och det kommer ännu mer blod och ännu mer värkar. Lyckas slumra en stund till tillsammans med min vetekudde. Men vid 6 går det inte längre så jag går upp och sätter mig i soffan istället. Martin fixar det sista i köket genom att ställa allt på plats då våra grannar ska ta hand om katterna när vi är borta. Vi börjar klocka värkar och de kommer med 5 minuters mellanrum och håller i sig runt minuten. Martin bestämmer sig för att jobba hemifrån då han inser att han ändå kommer att få åka hem inom kort.
Jag håller ut till klockan 15 hemma då jag ringer till förlossningen och säger att det startat, sköterskan som svarar säger att vi gärna får komma in om vi vill för att se hur långt vi kommit. Vi packar ihop det sista och är på förlossningen vid 18.30 och vi får komma in på ett undersökningsrum direkt. Urinprov tas och för första gången har jag protein i urinen men hon säger att det inte är nån fara och sedan sätt CTG, där får jag sedan ligga i en timma! När hon kommer tillbaka ber hon så mycket om ursäkt och berättar att det kom in en hel drös blivande mammor samtidigt. Hon kollar hur mycket jag öppnats och det är ynka 3 cm men hon drar lite i livmodertappen och säger att detta ska nog göra susen. Hon föreslår att vi ska ta en promenad i korridoren, men jag lyckas aldrig ta mig ur sängen. För när jag väl rest mig upp så känner jag ett enormt behov av att kräkas och när det är avklarat har jag verkligen ingen lust att promenera utan jag sätter mig upprätt i en stol istället. Klockan 22 får vi äntligen komma in på själva förlossningsavdelningen och när vi kommer in där frågar barnmorskan om jag vill ta en dusch och det tackade jag verkligen inte nej till! Så jag fick knata tillbaka till samma tråkiga rum som vi suttit i 3 timmar. Duschar i närmre 2 timmar på det varmaste som gick och det var så skönt!
Tillbaka inne på förlossningsrummet så får jag lite att dricka och en ny CTG sätts, när den tas bort så sätter Martin dit TENS-apparaten och den får jag ha igång ungefär 10 minuter för efter det går vattnet och jag kräks som en galning igen, klockan har nu hunnit bli 01.00. Cirka 40 minuter senare får jag testa på lustgasen och först funkar det inte alls men sen var den min bästa vän! Klockan 3 har jag öppnat mig 7 centimeter och de frågar om jag vill ha mer smärtlindring, men nej jag vill fortsätta klara mig på lustgasen och min andning. Jag fortsätter att kämpa på och klockan 6 erbjuder de mig att ställa mig i duschen igen, men denna gång funkar det inte alls lika bra vilket gör mig väldigt besviken. Dessutom vill de att jag ska kissa, men det går inte! Känner mig inte ens kissnödig, vilket känns mycket märkligt då jag druckit och druckit! När jag kommer tillbaka från duschen så frågar Martin barnmorskan om det är möjligt att få mer smärtstillande, barnmorskan svarar att det aldrig är försent men om vi verkligen vill det med tanke på att jag nu är öppen 8-9 cm. Det gav mig den extra sporren som behövdes för att fortsätta utan. Klockan 7 kommer morgonpasset in och dessa 3 tjejer var verkligen helt underbara! En av dem var en student som var med inne på rummet från det att hon kom till dess att förlossningen var över! Guld värt!
Vid klockan 8 får jag värkstimulerande då inget hänt på närmre 2 timmar. Detta gör så att värkarna kommer tätare och tätare och jag vill börja krysta långt innan det är dags. Barnmorskan försöker få mig att sluta men varje gång jag trycker till så känns det så skönt, mycket märkligt då det egentligen gör ont. Får även blåsan tömd nån gång under dessa timmar, det värsta jag varit med om i hela mitt liv och jag tror att det var enda gången som jag var riktigt otrevlig under förlossningen. 10.33 drar de riktiga krystvärkarna igång och vi testar först på sidorna och sedan på liggandes på rygg, men inget vill riktigt fungera. De föreslår att jag ska ställa mig på alla fyra, men det verkar vara ett helt omöjligt projekt för mig. Så tillslut hamnar jag på en pall och sitter lutad mot Martin, vilket gör att jag under krystvärkarna kan ha honom som stöd och verkligen ta i och under vilan kunna sjunka tillbaka mot honom. 11.33 kikar en medtagen blå liten tjej ut och det såg från början ut som att det skulle gå riktigt illa då hon inte andades och barnmorskan var på väg ut från rummet. Jag fattade aldrig att det var så allvarligt då det enda jag kunde tänka på var att jag var tvungen att ta mig upp ur Martins knä för att han skulle följa med. Men precis då börjar hon skrika och jag får henne på bröstet istället. Vilken lycka! Att vinna Martins och mitt vad var ju inte illa det heller då han satsat på att det var en kille som skulle komma J Efter förlossningen tackade studenten så mycket för att hon fått vara med under denna förlossning då det var hennes första och hon var överlycklig över att jag hade valt att föda utan smärtlindring.
När det var dags för koll av lilltjejen så visade det sig att hennes vänstra höft var ur led, men de sa att det inte var nåt att vara oroliga för. Vi får efter det komma till BB och då var vi trötta! Dagen efter får hon träffa barnläkaren som kollar igenom höften igen och bekräftar att den är ur led, men att vi får komma tillbaka senare för att göra ultraljud av den. På kvällen har vi ett hemfärdssamtal för att få åka hem dagen efter, när det är klart och undersköterskan ska gå så ser hon att lilltjejen är gul och går och hämtar ett mätinstrument och det visar sig att hon har gulsot. Ingen hemgång för oss med andra ord utan vi får flytta upp till en annan avdelning och det blir solning i några dagar för lilltjejen. Så gick det till när Thilde kom till världen den 9 april.
Det enda som jag inte riktigt känner mig nöjd med är att jag knappt fick använda TENSEN, men med tanke på att de var tvungna att ha koll på Thildes hjärtljud med en skalp på huvudet så var det ju inte att tänka på. Jag är däremot väldigt glad över att vi hade studenten med oss, då hon fanns med oss på rummet hela tiden. Hon gav massage och ja hon var underbar helt enkelt. Jag är även glad över att jag lyckades med det som jag hade planerat att endast hålla mig till lustgasen, sen att jag inte fick använda den när jag kom ner på golvet och pallen och det helt plötsligt blev så att jag födde utan nån smärtlindring gör mig så jäkla stolt! Sen att allt inte blev som man tänkt med trasig höft och gulsot ja det får man ju leva med. Nu kan det ju bara bli bättre :)
