Klockslaget
Så var dagen här, datumet som klockan visat på så många nätter när jag vaknat. 2.22. Ingen bebis i sikte dock, nog för att jag höll på att dö av en smärta jag inte visste kunde komma av att röra sig när jag och Martin var på stan. Så nej, det var kanske inte det som klockslaget ville säga mig. Men å andra sidan, vi har inte ställt om klockan inne i sovrummet så den har ju visat på 3:22 egentligen. Kanske är det då kotten kommer? Väldigt troligt då hela Martins familj befinner sig i Åre då ;)
I söndags var vi på den första delen av profylaxkursen. Jag som inte hade haft så många förväntningar gick därifrån positivt överraskad. Andningen har jag kanske lite problem med då jag är van vid yogaandning och den fick man gärna använda sig av med om man var van vid det. Å andra sidan så satt man ju inte där med en riktigt förlossningssmärta så det är ju svårt att säga vad man kommer att använda sig av sen. Men det som var skönt för mig var att lyssna på föreläsaren och ta till mig allt hon berättade om sina egna och andras förslossningar. Så en av sakerna jag har med mig i min lilla verktygslåda till dagen d är att jag inte är lika rädd längre. Jag ser fram emot vår kommande förlossning och det kan jag lova att jag inte gjort innan. Visst, jag är fortfarande rädd för nålar och sprutor och den delen. Men smärtan vet jag att jag kommer att kunna hantera. Det visste jag i och för sig redan innan. Nästa vecka är det dax igen och då ska det masseras. Me like a lot!
