Livet
Sitter här och kollar på Livet på BB på TV. Jag sitter här och kämpar med de blivande mödrarna, jag andas på rätt ställe och jag säger åt dem att kämpa på, att det inte är långt kvar. Jag ser deras smärta och även deras respektives oro, men lugnar dem med att allt snart är över och snart får de träffa sin nya familjemedlem. Jag känner nästan smaken av lustgasen och yrslet man får av den. Allt känns så lätt när man sitter här. Jag kommer knappt ihåg hur det var och ändå har det gått endast 12 veckor sen vi var där och kämpade tillsammans. Men å andra sidan tror jag att det är en positiv sak, för annars skulle det ju inte födas många barn. Fast visst kommer jag ihåg hur det var men inte själva känslan och pratar jag och Martin om detta så har vi helt olika versioner, vi har min och vi har den sanna ;) För hur det än är så kommer man själv inte ihåg allt, som tur är och alla gånger kanske det inte är så kul när Martin rättar och säger att nej nej så var det inte. Jag minns det nog som jag vill minnas det. Det är ändå så galet häftigt att man faktiskt har gjort det, att det är jag som klämt ut den där underbara lilla prinsessan. Jag och ingen annan! Jag är stolt!
Underbara unge! ♥
