kirsten

Igår var det dags för avtackning, låter ock lite dumt att kalla det avtackning då det är mammalediga vi ska vara men jag hittar ändå inget bättre ord för det hela. Chefen, eller schäfern som hon numera kallas hade bokat bord på en supertrevlig restaurang som jag garanterat kommer att besöka igen. Kan garantera att ingen gick därifrån hungrig!

Idag har jag försökt att jobba ikapp det sista för att inte lämna kvar för mycket till min kära kollega som ska ta över allt efter mig. Men jag vet att hon kommer att klara det galant! Mitt i allt detta så började min mage göra ont och inte bara magen utan det tryckte på neråt. Ringde stackars Martin och han blev ju så klart stressad, vem skulle inte bli det? Han undrade om det inte var bättre att vi åkte hem direkt, men jag sa nej. Så jag jobbade på i två timmar till, sen gick det bara inte längre. Men jag får ju träna på att andas i alla fall. Men lilla kotten får inte komma innan måndag, när som helst efter det, men inte innan. För då ska vi till lillebror och fotas. Hoppas att den lyssnar på detta!

Imorrn är det då sista dagen. Mycket märkligt. Jag tror inte att jag fattat det ännu. Vadå vara hemma i ett år? Jag tror inte att jag kommer att fatta det imorrn heller, på söndagkväll kommer det också att kännas knasigt. Söndagsångest? Nej. När Martin knallar upp på måndag morgon och jag kan ligga kvar. Soft. Nej, det kommer att ta ett tag. Men ska magen fortsätta så här så är det kanske en bebis här inom kort och då behöver jag ju inte fundera längre på vad jag ska pyssla med. Imorrn ska det i alla fall bjudas på kakor.

Så här goda ser de ut och recept hittar ni här