kirsten

Jag har alltid älskat ord och tycker fortfarande om att skriva. Nåt som ni kanske inte vet om mig är att jag skrev både noveller och dikter förut. Jag tycker att det är skönt att skriva av mig när nåt har hänt och jag gillar att drömma mig bort. När min farmor gick bort efter ett halvårs sjukdom, egentligen hade hon haft sjukdomen i över femton år men den hade inte brutit ut förens julen 96, juni 97 dog hon på på min skolavslutning. Jag är ändå glad över att det gick så fort som det gjorde, hon var inte riktigt dålig förens på slutet. Men nu var det inte det det skulle handla om egentligen. Jag gjorde som jag brukade då, skrev av mig mina känslor men denna gång glömde jag pappret med det som i mina ögon var klotter. Mamma hittade detta och blev alldeles rörd, så tillsammans med dödsannonsen kom den med tillsammans med en bild som min artist till lillebror gjort av farmors favoritfågel, sädesärlan. Efter begravningen kom en av mina släktingar fram och sa att jag hade talang och att jag aldrig skulle sluta skriva. Jag skriver fortfarande, men inte alls som då. Det känns trist! Nånstans känns det som att jag svikit mig själv och dem.

Nu ska jag sluta svamla och gå och lägga mig. Snälla älskade unge, vakna inte fem tack då är det fortfarande natt enligt mamma ;)