kirsten

Nu har vi snart varit hemma en hel vecka. Jag klättrar på väggarna och det är inte långt ifrån att Thilde gör det heller. För det knasiga är att på dagarna så är hon pigg utan några allvarligare åkommor än en rinnande näsa, sen kommer kvällarna och då ändras det totalt. Från att inte ha några direkta symptom så hostas det, det blir andnöd då hostan blir till krupp, det är tårar och gnäll. Detta sker allra helst efter att hon sovit i cirkus en timme. Igår kväll hann jag vara hemma i cirkus en timme innan hon vaknade med panik i skriken. Hon hade så ont så ont, men att fråga en liten på 1,5 år var det gör ont nånstans, ja det är ju praktiskt taget omöjligt!

 

Vi försökte få i henne alvedon, men det ville hon inte veta av. Testade att blanda ut den med juice, men nej då ville hon inte dricka. Så tillslut fick vi ge henne en supp och det vill jag aldrig mer göra. Hon är ju så pass stor trots att hon ännu är så liten så hon kände ju att det inte alls var nåt hon ville vara med om. Jag förstår henne. Men man får tänka att det gör gott. Men kvällen slutade med att hon fick sitta hos mig och bli vaggad till sömns och vi fick ta beslutet att hon fick vara hemma idag med.

 

Jag tänker då inte släppa iväg mitt barn halvkrassligt till ett dagis fyllt med ännu fler baciller, både för hennes och de andra barnens skull. Bara för att hon varit pigg med oss här hemma så blir det ju annorlunda med 14 andra barn som stojar runt. För att lösa vabbandet så smidigt som möjligt har vi valt att vara hemma varannan dag, för att kunna pussla så smidigt som möjligt. På så sätt blir man inte helt galen på kuppen heller. Men imorrn är det så äntligen dags för henne att få leka med kompisarna igen.