kirsten

Sanna mina ord

För ett år sedan

Publicerad 2012-11-26 21:45:41 i Life as we know it,

Den 26 november 2011 kommer jag aldrig att glömma, aldrig någonsin. Det var egentligen som vilken lördag som helst till att börja med, men det skulle komma att ändras. Jag och Martin gjorde som vilken lördagmorgon som helst, ja efter att Thilde kommit till världen. Jag fick en välförtjänt sovmorgon medan Martin busade med lilla Thilde. Efter sovmorgonen och frukosten knatade vi ner till centrum när Thilde skulle sova. Hade väl egentligen inte tänkt köpa nåt särskilt, men det visade sig att det var ett jippo där så vi fick med oss både det ena och det andra hem. Men vad, det minns jag ärligt talat inte.
 
När Martin gick in och böt blöja på Thilde ringde min telefon och det var min mamma som ringde. Hon frågade vad vi gjorde och jag hörde i första meningen att nåt var fel, väldigt fel. Hon bad mig ringa upp när vi kom hem och det gjorde ju inte att tankarna slutade snurra direkt. Jag messade min bror och undrade om han hört nåt från dem, men nej det hade han inte. Vi gick hem och jag ringde upp direkt. Jag trodde att mina föräldrar efter alla dessa herrans år tillsammans hade bestämt sig för att ge upp, nu när barnen var utflugna. Ni vet så där som det kan vara i en del familjer. Men så var det inte. Jag minns inte vad vi hinner säga, men plötsligt sitter vi där och gråter. Min pappa, som jag sett sjuk en eller två gånger under hela mitt då 28-åriga liv hade fått cancer...
 
2011, som dittills hade varit mitt absolut livs lyckligaste år raserades som ett korthus. Allt jag kunde tänka var att nu kommer min pappa att dö. Han kommer inte att klara det här. Jag packade väskan direkt men efter mammas inrådan skulle vi åka på söndagen istället och så fick jag åka till min bror med budet. Ingen rolig uppgift. Men det gick. Om man får ser det riktigt krasst så var det ju "tur" att jag var mammaledig så jag hade möjlighet att vara i Örebro så mycket som jag kunde vara efteråt. För vi gick igenom pappas behandlingar tillsammans vill jag lova, nej jag kan inte säga att jag vet hur det känns att få behandlingarna, men efter att ha sett hur min store tjocke far förvandlades till en sparv var inget roligt och jag kan bara ana hur det kändes för honom. För i mig gjorde det ont, så fruktansvärt ont!
 
Behandlingarna avlöste varandra och i april var det klart. Nu skulle han vara frisk. Men han kände sig inte direkt frisk. Fast för oss som kom med jämna mellanrum kunde vi ändå se att det skett nåt nytt sen sist vi var där och sakta men säkert började han komma tillbaka till livet igen. Och när han sedan i somras fick beskedet om att läkarna fått bort allt, behöver jag förklara den glädje som jag kände?! Jag vet att han nu måste vara frisk utan några återfall under 5 år, för att få bli helt friskförklarad. Men vet ni, just nu så känns det som att han är helt frisk. Döden kom och knackade på, men vi valde att inte släppa in henom! Min roliga pappa är tillbaka och jag hoppas att jag får ha honom hos mig många, många år till! ♥
 
 

Kommentarer

Postat av: Richard

Publicerad 2012-11-27 13:45:08

Vi bestämde ju oss redan från början att det skulle gå att få bort och att han skulle bli frisk och titta så bra det gick. Bara att fortsätta med den inställningen så kommer det fortsätta bra. :D

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kirsten

Kirsten, eller Christine för den som vill är 30 år gammal och är inflyttad Stockholmare sen 4 år tillbaka. Bor här tillsammans med mitt livs kärlek Martin och vår dotter Thilde som kom till världen den 9 april 2011. Här får ni följa vårt liv, från bebisprat till allt annat som handlar om mig och det jag gillar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela