kirsten

Man ska ju liksom inte komma här och tro att just vår lilla familj ska klara sig från sjukdomar och elände. Nej, då för precis när man minst anar det, ja då slår sjukdomarna till. Visst, en snorig näsa här och där har ju varit och hälsat på, men det har liksom inte blivit så mycket mer än så. Igår kväll knackade hostan på hemma hos oss och jag befarade att det skulle bli en lååååååång natt. Nu klarade lillan det faktiskt med bravur, hon klarade av att hosta och sova samtidigt. Några gånger fick vi rycka in och peta i en napp som inte ville hitta tillbaka in i munnen.

 

Därför kände jag imorse, när jag fortfarande hörde att hon hostade en del att det där med att gå till dagis inte skulle vara en så där jättebra idé. Är man hemma en dag kanske eländet inte bryter ut ordentligt då hon bara vistas i sin hemmiljö och inte med en miljard andra baskelusker. Sen kan det ju vara som så att det kanske ändå inte skulle blivit värre av att gå dit, men hon i sin tur kanske hade smittat ner varenda kotte där. Vad vet man? Hemma blev hon i alla fall och jag och Martin delar på dagen, så han åkte in och jobbade på förmiddagen och jag åker in till klockan 15 då det är jag som stänger idag.

 

Så mellan hostningarna och nästorkandet så har vi idag hunnit med att baka, bädda rent i sängarna, slängt ut alla pärlor på golvet, sorterat om bland spritflaskorna, lagt ut en si så där 20 DVD-filmer på golvet, hällt ut kattsanden på golvet och så en liten vila på det.