kirsten

Vi har ju haft problem med våra katter sen ja, egentligen den dagen Thilde kom hem från BB. Vi har alltid vetat att de inte är så förtjusta i barn, men trodde ju att det skulle ge sig bara de fick vänja sig vid henne. Men så fel vi hade! Visst har det gått bra, under den tid hon inte var så rörlig. Men efter det har de mer hållt sig gömda än varit framme. De har även varit på hennes saker, kissat på hennes kläder och ja listan kan göras lång med hyss och alla riktade mot henne. De har aldrig varit på henne som tur är, för då hade vi ju så klart agerat fortare. Men ändock är det ju tecken på att de inte trivs med oss som familj längre, för när det bara är Martin och jag då kommer de krypande och gosar bredvid oss i soffan.

 

Så det har ändå varit ett väldigt svårt beslut, för vi har ju haft de små pälsbollarna i vår ägo i snart 7 år. Men vi vill ju att de ska må bra och det gör de inte längre hemma hos oss. Så vi har beslutat att göra oss av med dem. Vi har försökt med alla vi känner, men ingen känner nån som vill ha fullvuxna katter. Alla vill ha kattungar och bla bla. Nu ikväll mejlade jag tantaluran som hade hand om kissarna när vi var borta under julen och vi ska höras imorrn för att se vad hon har för lösningar åt oss.

 

Nu blev det pltösligt verkligt och det som känts så självklart under en lång tid gör inte riktigt det längre. Förut har man ju kunnat skjuta det framför sig, men snart blir det nog tomt här. Även fast jag vet att detta är det rätta så gör det ändå ont i mig. De är ju trots allt en del av familjen...♥