kirsten

Det är så typiskt när en äntligen tagit sig för med nånting. Som med träningen till exempel. När jag väl hittar på nåt kul, ja då hinner jag vara med 2 gånger, eller ja 3 då med tanke på att det är två olika lag och tider. Men i alla fall. Två torsdagar har jag varit där. Det var ju kul. Jag hoppas att denna värk i benet tar och ger sig snart. Fast idag fick jag nog. Jag tog tag i saken. Det ska inte göra ont i en vecka utan att det blir bättre. Då får en bara ta och inse att det är nåt som är tokigt!

 

Så idag ringde jag till vår vårdcentral. Men det är ju liksom lite som ett lotteri det där med om en får hjälp eller inte. Tjejen jag pratade med hon kunde ju konstatera att det lät lite tokigt, men hon kunde ju absolut inte säga vad som kunde tänkas vara fel. Det kunde ju endast en läkare göra och det var ju minsann inte säkert att denne skulle kunna det heller. Men det är ju en början i alla fall. Sen var det ju det där lilla kruxet med att beställa en tid. Det gick inte, för då måste man ringa direkt när de öppnar och då kan de endast se en vecka framåt i tiden vilka lediga tider som finns. Jahapp! Så gick det med det. Hon föreslog att jag skulle ringa imorrn bitti eller i början av nästa vecka. En tackar så hjärtligt för hjälpen!

 

Idag är därför min käre sambo med och spelar. Jag ser ju i alla fall till att täcka min plats. Så nu kanske jag tänt ett ljus hos honom som länge varit släckt då även han är en gammal spelare. Minsann. Att det finns två i en och samma familj! Så här sitter jag nu och hoppas att lilla gumman ska sova hela kvällen så att jag får en kväll för mig själv :)