kirsten

Så har en dag kommit som jag bävat inför. Idag ska vi nämligen åka iväg och lämna ifrån oss våra katter. En räddande kompis ringde upp sin mamma i veckan och berättade för henne om vår situation och då de haft katter hela hennes uppväxt så tyckte hon att det var en bra idé att våra katter får bo hos dem ett tag. Allt är ju bättre än den andra vägen som hade varit vårt sista alternativ.

 

Men det känns ändå sjukt jobbigt. Att lämna ifrån sig våra andra barn. Ja, för så känns det. Katterna var ju våra bebisar innan Thilde kom. Så är det nog för alla djurägare. Men när man sedan märker att det faktiskt inte funkar, när ma gjort allt för att få djuren att förstå att den andra varelsen kommer att stanna och de ändå inte accepterar det. Då blir ju situationen ohållbar. Vi mår inte bra, katterna mår inte bra. Så att de nu ska få komma till nån som har tid för dem känns ju så klart toppen. Men ändå.

 

Varje gång nån frågar mig hur det känns så brister det. Den där muren jag byggt upp kring mina känslor. Så snälla vänner, när ni träffar mig nästa gång. Fråga inte hur det känns, tack.

 

Nu ska jag gosa en liten stund med dem tills vilden vaknar för då är det dags att sätta sig i bilen...