kirsten

Martin har ju i flera månader tjatat om min present. Att den kommer göra succé, att jag kommer bli så glad men även att jag kommer skrika av rädsla och att mitt adrenalin kommer att pumpa. Jag har ju länge trott att det kommer vara ett fallskärmshopp då två av hans vänner hoppar. Den ena kör tandemhoppet medan den andra filmar. En tackar! Problemet är att jag på ett sätt absolut vill göra det, men problemet är att jag VÅGAR inte! Jag har blivit så förbannat höjdrädd med åren så att bara stå på en stege gör att jag blir knäsvag. Men han har nekat, för enligt honom så får jag det ändå. Happ.

 

Så kom en dag en fråga. Höjd eller fart? Ok, nej inte höjd svarade jag. Aldrig. Ge mig ett smycke tack. Jag fyller ju för tusan 30. Jag är inte självmordsbenägen. Eller en resa. En resa till Rom vore schysst. Vi skulle ju dit hösten vi var gravida men så blev det icke. Ok, då blir det fart då. Haha! Du kommer dö, åhåjaja! Åh, vad du kommer skrika. Så har det låtit ett tag nu.

 

I förra veckan sa Martin att du, det var synd att du inte valde höjd faktiskt. För då hade du fått åka helikopter. Men å andra sidan kommer du vara så jäkla nöjd med det du valt. Que? Smycket? Resan? Eller vaddå? Farten? Men jag har mina aningar. Jag kommer åka bil. En väldigt snabb bil. På bana. Har jag tur kommer jag få köra själv. För detta har jag verkligen tjatat om. Sagt att det vore drömmen att få göra på min möhippa. Så eventuellt har den här karln lyssnat. Nu vet ni vad jag tror. Jag tror även att jag kommer få ett smycke från Efva Attling. Som ett litet plåster på såren för att jag inte får de ringarna som förlovnings- och vigselringar.

 

Men att åka helikopter. Typiskt. Det hade ju också varit himla coolt. Otäckt. Men coolt.