kirsten

I mina planer har om min blivande familj har jag alltid sett det som man, fru och minst två barn. Så träffade jag mannen i mitt liv som hade en annan bild, nämligen fru och tre barn. No way sa jag, det är jag som ska bära och föda dem det vill säga jag bestämmer. Jag ville dock gärna ha barn väldigt mycket tidigare än Martin, så vi kompromissade lite. Vi begav oss ut på en långresa och efter den då var det dags. Men den där långresan innebar en flytt till en ny stad med nytt jobb. Så planen las på hyllan igen för att bli verklighet ett par år senare. Efter att Thilde kom till världen ändrades våra bilder av familjen, Martin ville plötsligt bara ha två barn medan min bild ändrades till tre. Vem av oss som kommer få rätt i den frågan får vi nog lämna öppen tills vidare. En annan bild jag alltid burit med mig är att jag vill ha samma ålderspann mellan barnen som jag och min bror har haft, det vill säga tre år.

 

Så jag har varit rätt klar med min bild av hur jag ville ha det. Vilket inte har gjort det så svårt att svara på allas frågor om när vi ska skaffa nästa barn, vill ha fler barn, kommer aldrig det där syskonet till Thilde snart, ska hon vara ensam och så vidare och så vidare. Kort och gott, det kommer efter bröllopet. För att gifta mig gravid var inget jag ville göra av olika anledningar. Vi gifte oss och så kom maningarna att nu så minsann, nu kommer snart det där syskonet för nu var det ju inget som hindrade oss. Nejhej, och det vet alla andra? Ett barn är liksom inget som bara blir bara man bestämmer sig för det om nu nån trodde det. Och vad jag vet så är det fortfarande en sak som gäller mig och Martin och ingen annan! Nästa gång ni ställer frågan till mig eller nån annan för den delen, tänk efter en gång extra. För du vet inget om vad den personen går eller gått igenom. Vill man prata om en sån sak så gör man det.

 

Ni är många som märkt av min sinnesstämmning de senaste veckorna. Och nej, jag är fortfarande inte helt glad eller okej med tillvaron. Anledningen? Direkt efter bröllopet så plussade jag. Vi blev så klart otroligt glada! Att på första försöket lyckas med nåt som förra gången tog en evighet, det var ju liksom bara meningen! Illamåendet kom igång och alla andra symptom fanns på plats. Det gick några veckor och så plötsligt kände jag att nej, det är nåt som inte stämmer. Symptomen fanns där, men den där känslan alltså. Det gick lite drygt en vecka till och sen kom blödningen. Jag ringde akutgyn och de sa att allt lätt så normalt så, men efter två dagar så kände jag bara att nej det är inte alls normalt. Lyckades få en tid för undersökning och det visade tyvärr efter x antal undersökningar och en helg av undran och förtvivlan att det var ett missfall...