kirsten

Fråga mig inte var denna månad tog vägen för det vet jag inte. Att det ens gått en hel månad sen vår alldeles alldeles underbara dag känns väldigt märkligt! Snart kommer det att ha gått ett år och vi kommer stå där handfallna och inte förstå vad som hände. För lite så känns det nu. Vi har kommit in i en vardag igen efter någar veckors svävande i fluffig bomull. Kan inte säga att det känns annorlunda på nåt sätt att vara gift jämfört med att inte vara det. Men å andra sidan, det har ju inte varit helt smärtfria veckor då Skatteverket gav oss ett nytt efternamn och allt som var tvunget att fixas med det. Men annars nej. Martin har alltid varit min och kommer så förbli, lyckliga jag!

 

Anledningen till att det ekar tomt här inne beror inte alls på att jag tröttnat, jag ser ju att ni inte heller har gjort det. Tackar jag ödmjukast för! Nej, anledningen är att jag just nu jobbar så kolosalt mycket att den lilla lediga tid jag har kvar spenderar den med den andra hälften som även han jobbar dag som natt och miniversionen av oss förstås! Jag hoppas så klart på bättring, men just nu är det tungt. Jag gillar att ha mycket att göra och anser att när en jobbar så ska det jobbas och inte hållas på med en massa annat, men även jag har en gräns så klart.

 

Nu vet ni i alla fall att jag lever och jag hoppas vi ses snart igen!