kirsten

Igår var jag hos sjukgymnasten. Var två veckor sedan jag sist var där, då jag skulle träna lite på egen hand. Men jag åkte ju på världens förkylning med en riktig rethosta. Så så mycket träning vet jag inte om det blev. Jag gjorde det jag kunde helt enkelt. Så jag kunde ju inte berätta att det hade gått så där fantasiskt bra för sjukgymnasten. Dock kunde jag berätta om det passet jag lyckades bäst på och om hur bra det kändes att stå där och känna att jag klarade av styrkeblocket så fantastiskt bra! Fick köra mitt vanliga pass och sen var det tack och hej. Men hon lämnade mig med stolthet och tyckte att jag var grym som på så kort tid lyckats återhämta det som var skadat. Och att jag aldrig gav upp trots att jag ramlade omkull och skadade mig rätt illa. Men sån är jag! Kändes väldigt skönt att få cred för det också! Så motiverad just nu!

 

Idag hängde jag med J på ett bodypumppass. Himla längesedan jag körde det. Var i Öret senast. Alltså cirkus 100 år sedan. Kan väl säga som så att det gick så där. Handen är inte hel ännu, men viljan ville mer och den kombon går liksom inte ihop. Det slutar mest med att jag blir arg och frustrerad. Hur som helst var det skoj och jag kände att vi två var grymma som kom iväg en fredagkväll klockan 18 och tränade. Trots alla härliga uteserveringar vi gick förbi så fortsatte vi ändå till gymmet. Heja oss! Himla bra det där med träningskompisar!

 

Med tre månader och nån vecka kvar till bröllopet så är det liksom bara att lägga i en högre växel. Nu kör vi så att det ryker! Och är det nån mer som vill vara med, kör bara kör så peppar vi varandra längs vägen! OK?!

 

 

 

Fy, i söndagsnatt hade jag en så galet verklig dröm. Kan liksom inte direkt berätta hela drömmen, för jag minns liksom inte allt den handlade om. Men det sista. Oh, vad läskigt det var! Drömmen handlade i alla fall om mig själv och min familj. Det sista som hände var att jag satte mig i min bil och skulle starta den, men inget hände och jag försökte igen och igen. Plötsligt ser jag hur en kvinna, kan inte säga om det var en vän eller vad hon var men ett barn bar hon på armen i alla fall, börjar veva och vifta med sin fria hand och jag ser paniken i hennes ögon.

 

Det är då jag inser att bilen är en fara. Jag hinner precis smälla upp dörren för att kasta mig ut när allt bara blir helt vitt och bilen sprängs. Efter det fortsatte det vara vitt. Men känslan...åh, den känslan jag kände då kan jag inte glömma. Tomheten och ängslan över hur det skulle gå för Thilde. Det var som ett eko. Ett tomt eko utan svar...

 

Efter denna händelse vaknade jag. Men hur normal dröm var det där då?! Knappast en sanndröm, men ändå. Och hemskt jobbigt att inte kunna glömma den...

 

 

Vi planterade ju lite i helgen också. Större balkong = mer planteringar! Jag tyckte att det kunde vara en himla bra idé att Thilde fick plantera lite eget, så hon fick välja ut två påsar själv. Väl hemma kändes det som en mindre bra idé. Om en inte vill ha jord eller vatten överallt förstås. Men alla frön kom i jorden och nästan alla lappar fick sitta kvar i krukorna. Det dröjer ett tag innan jag kommer hitta på nåt liknande med lillfröken igen dock. Ska bli kul att se hur mycket som kommer upp. Thildes val? Blandad sallad och smultron. :)

 

Jaha, den här helgen kom och gick lika snabbt som ja förra veckan. Jag kommer ju aldrig få ett svar på detta, men var tar tiden vägen? Jag hänger inte med! Paus, tryck på den där förbannade knappen nån gång och låt mig stanna upp och andas för ja låt oss säga bara en minut! Gäller inte bara mitt egna liv, prinsessan som bor här hemma hennes dagar behöver också bromsas upp lite. För här har vi inte längre en liten bebis, utan en tjej som varje dag lär sig nåt nytt och gärna ett bus. Hennes pedagoger säger samma sak. Det går inte att få henne att sitta still, hon ska bara busa hela tiden! Lilla trollet!

 

I fredags när jag kom hem från jobbet blev jag stoppad i trapphuset och föreningens avgående ordförande och en ny medlem i styrelsen började fråga ut mig om både det ena och det andra. Plus hur mycket ekonomi jag egentligen kan och om jag jobbar med det. (Martin sa i höstas när de ringde på att jag pluggat ekonomi) Så nu var de tvärsäkra på att jag jobbade med det. But no. Jag vill jobba med det, en jäkla skillnad. Hur som helst, de ville ha med mig i den nya styrelsen. Jahapp tänkte jag. Fick betänketid till dagen därpå, men det glömdes liksom av. Idag har de jagat mig som galningar och när jag väl efter mycket moget övervägande och ett samtal hem till mamma så hade jag bestämt mig. Jag skulle inte sitta med i nån styrelse. Så ringde de på dörren. Och nu har jag mer eller mindre blivit övertalad till att sitta med. Jag har dock förklarat läget för dem och att jag helst av allt "bara" sitter med som suppleant. Så vi får se. Men de hade så mycket fint att säga om mig så jag blev faktiskt rörd! Tänk vad bra saker folk tycker om en som man inte har en aning om! Boost!

 

Jag har även varit duktig idag. Var iväg och tränade när Thilde sov. Vilket pass sen! Piloxing. Man kan säga att det är ett pass som man får väldigt ont av efteråt. På ett bra sätt. Jag är fullkomligt slut! Men en bra sak. Jag var starkare i benen och fötterna än vad många andra var, tack vare min underbara sjukgymnast! Lycka!

 

Efter passet åkte vi på sightseeing i Stockholm. Ja, det var ju inte riktigt meningen. Men jag förväxlade Sickla köpkvarter med Nacka forum. Men vi kom rätt tillslut. Skulle nämligen dit för att jag äntligen skulle få plocka ut min Kitchen Aid. Och i Sickla fanns ju den färgen som jag så gärna ville ha. Björnbär, eller som jag vill se den. Mörkt lila. Blev medlem, då man skulle få 10% rabatt på sitt första köp. Gällde dock inte elektronik. Men när hon såg bunten med presenkort och hon förstod hur länge jag sparat och att jag fyllt år. Ja, då fick jag de där 10% ändå. En tackar ödmjukast! Nu står den där så fint och glänser på köksbänken. Imorrn slutar jag tidigt. Så kanske att den får testas redan då! Älskade maskin vad du är fin!

 

Imorse startade Thilde och jag dagen med lite frukostshopping. Lindex hade tillsammans med Mama bjudit in och eftersom jag ändå börjar sent idag och Thilde inte startar dagis förens vid 9 tyckte jag att vi i alla fall kunde gå dit och tackade ja till inbjudan. Så det blev lite smått och gott, Thilde valde och mamma betalade. Precis som det ska vara! Sen kanske vår smak inte alltid går hand i hand, men jag tycker faktiskt att det är riktigt kul att hon börjar få en egen vilja. Eller börjar... My lord, vilka duster vi kan ha ibland.

 

Igår var det Thildes födesledag. Kan väl inte direkt påstå att hon firades nåt speciellt, annat än med lite paket och skönsång. Glad för paketen blev hon i alla fall. Kanske inte så konstigt då det ena innehöll en klänning med hennes stora idol Mimmi på. Det stora firandet av henne hade vi i helgen, då kom hela tjocka släkten. Minus 3. Men det fyllde lägenheten rätt bra ändå. Lycklig var hon! Och det är det enda som betyder nåt!

 

Kan själv dock inte förstå att hon blivit hela 2 år. Tycker att hon kom precis. Men när jag sedan tittar på henne och ser allt hon lärt sig under de här åren så är det rätt självklart att hon inte längre är min lilla bebis. Hon är på god väg att bli jag-kan-själv-jag-är-inte-liten-längre-kan-du-inte-bara-förstå-det-mamma?

 

Till dagis tog vi med fruktspett till alla barn och pedagoger på avdelningen och det möttes av chockade pedagoger. Vi var tydligen de första någonsin att ta med nåt för att fira födelsedagen med. Märkligt! Men så uppskattat av både små och stora!

 

Så har en stor helg kommit och gått. Tjejen bakom dessa rader som skrivs här fyllde nämligen 30 i helgen. Jag har inte haft nån som helst ångest för det som jag vet att många av mina vänner och bekanta har. Men nä, inte jag. Jag gillar i och för sig aldrig att fylla år, men det handlar mer om att jag inte gillar uppmärksamheten än att jag får ytterliggare en ny ålder. Att fylla jämnt betyder snarare att äntligen får jag ställa till med fest, där jag får fixa mat och baka och dona. Gärna utan uppmärksamheten då.

 

Och fest det hade vi. Och jag är så himla glad att så många kunde komma, både nya härliga vänner som bor nära och gamla underbara vänner som kom långväga ifrån. Jag är lyckligt lottad helt enkelt! Det bjöds på smörgåstårta, nåt jag aldrig tidigare gjort själv. Gjorde det en gång för länge,länge sedan i skolan men då efter lärarens recept. Nu fick jag leta reda på saker och ting själv. Men som jag förstod det gjorde den succé! Det bjöds även på Brownies. Vad annars? Chokladfrälst som jag är! Recept på dessa gottigheter kommer så småningom!

 

Jag fick så många fina presenter så jag är alldeles överväldigad. Bara för att nämna en så har jag ÄNTLIGEN fått min efterlängtade Kitchen Aid. Jag har önskat mig en i snart 3 år och nu har jag 16 presentkort som jag ska lösa ut den för ;) Tack!

 

Men jisses, där gick det ett par veckor och som ni måste undrat var jag tog vägen. Right...? Ja, helt i ide gick jag då inte. Det är som vanligt fullt ös i mitt liv. Kanske lite mer ös än vad denna arma moder orkar med. För så fort jag lägger mig ner i soffan när lillfröken somnat så slocknar jag. Kul liv!

 

Men vi har hunnit med massor ändå. Påsken var härlig och den spenderades in i det sista i Öret. Inte en ledig dag hade vi under vår visit. Fredagen spenderade vi i Degerfors och designade våra ringar! Finally! Lördagen var vi hos mina päron hela dagen lång, åt god mat och gick långpromenad och fikade en sväng. Söndagen var det fullt ös medvetslös hemma hos svärisarna med hela gänget samlat. 6 ungar under ett och samma tak blir livat vill jag lova! Och måndagen tog vi det mest lugnt för att sedan bege oss mot Stockholm och lite mys med godingarna i Familjen GB!

 

Denna vecka har gått i ett rasande tempo och nu är det dags att planera och förbereda inför lördagens kalas. Jojo, tanten fyller 30 minsann. För tant, det är vad jag blir kallad, både hemma och på jobbet. Underbart! Söndagen ska det kalasas för den blivande 2-åringen i huset och sen var det visst måndag igen. Som sagt, ett rasande tempo!

 

Martin har ju i flera månader tjatat om min present. Att den kommer göra succé, att jag kommer bli så glad men även att jag kommer skrika av rädsla och att mitt adrenalin kommer att pumpa. Jag har ju länge trott att det kommer vara ett fallskärmshopp då två av hans vänner hoppar. Den ena kör tandemhoppet medan den andra filmar. En tackar! Problemet är att jag på ett sätt absolut vill göra det, men problemet är att jag VÅGAR inte! Jag har blivit så förbannat höjdrädd med åren så att bara stå på en stege gör att jag blir knäsvag. Men han har nekat, för enligt honom så får jag det ändå. Happ.

 

Så kom en dag en fråga. Höjd eller fart? Ok, nej inte höjd svarade jag. Aldrig. Ge mig ett smycke tack. Jag fyller ju för tusan 30. Jag är inte självmordsbenägen. Eller en resa. En resa till Rom vore schysst. Vi skulle ju dit hösten vi var gravida men så blev det icke. Ok, då blir det fart då. Haha! Du kommer dö, åhåjaja! Åh, vad du kommer skrika. Så har det låtit ett tag nu.

 

I förra veckan sa Martin att du, det var synd att du inte valde höjd faktiskt. För då hade du fått åka helikopter. Men å andra sidan kommer du vara så jäkla nöjd med det du valt. Que? Smycket? Resan? Eller vaddå? Farten? Men jag har mina aningar. Jag kommer åka bil. En väldigt snabb bil. På bana. Har jag tur kommer jag få köra själv. För detta har jag verkligen tjatat om. Sagt att det vore drömmen att få göra på min möhippa. Så eventuellt har den här karln lyssnat. Nu vet ni vad jag tror. Jag tror även att jag kommer få ett smycke från Efva Attling. Som ett litet plåster på såren för att jag inte får de ringarna som förlovnings- och vigselringar.

 

Men att åka helikopter. Typiskt. Det hade ju också varit himla coolt. Otäckt. Men coolt.

 

Det är en märklig tystnad i lägenheten. Man märker liksom att det är nåt som saknad. Konstigt det där, för katter sover ju trots allt stora delar av sitt dygn. Men tyst är det likt förbannat.

 

Imorse var det min tur att gå upp med vår skatt. Vi kikade lite på Disney och åt lite frukost. Sen började vi städa och feja. Tvättberget hade vuxit sig rejält stort så det var verkligen på tiden att boka en tvättid och tur som vi hade fanns det en ledig direkt på morgonen. Så nu sitter jag här i en skinande ren lägenhet med all tvätt tvättad och nästan torr.

 

Så nu ska vi hitta på lite bus tänkte vi. Låta miniversionen av oss göra nåt som hon gillar. Tänkte ta oss till ett lekland och springa allt vad benen håller för under eftermiddagen. Så nu ska jag gå och väcka henne faktiskt. Idag får hon inte sova så länge som hon vill ;) Ska bara skynda på mannen i huset lite med. För i det här hemmet är det honom vi väntar mest på, vår alldeles egna Skalman!

 

Jag tror att katterna kände på sig att nåt var i görningen tidigare idag. De kom och kelade mer än vanligt och när de märkte att Thilde började vakna från sin vila började de dra sig mot vårt sovrum. Men den dörren stängde vi medan vi började plocka ihop allt. Efter lite kel och gos packade vi in oss i bilen och åkte mot Huddinge. Att åka bil med de där vildarna är alltid lika spännande. De hatar det. Men det gick helt ok.

 

När vi sedan mötte den underbara kvinnan som ställer upp och har dem hemma hos sig tills de får ett nytt permanent hem så kändes det bara så rätt. När vi släppte ut dem ur burarna gick Sally nästan direkt fram till den lille katten som redan bodde där, och blev därefter skitsur på Barry och smockade till honom. Stackarn. Därefter spatserade hon ut ur köket och gick in och la sig under sängen i sovrummet. Barry däremot han la sig under köksbordet och hängde med den andre katten. Sally kom ut efter ett tag, men ville inte gå ut i köket nåt mer. Även fast hon är det kaxigare av dem så är hon mer argsint än sin bror. Så ja, det känns faktiskt himla bra!

 

Men här hemma känns det tomt! Man märkte direkt man kom in här att det saknades nåt. Och det kommer ta tid att vänja sig vid detta och det måste det få göra också.

 

Så har en dag kommit som jag bävat inför. Idag ska vi nämligen åka iväg och lämna ifrån oss våra katter. En räddande kompis ringde upp sin mamma i veckan och berättade för henne om vår situation och då de haft katter hela hennes uppväxt så tyckte hon att det var en bra idé att våra katter får bo hos dem ett tag. Allt är ju bättre än den andra vägen som hade varit vårt sista alternativ.

 

Men det känns ändå sjukt jobbigt. Att lämna ifrån sig våra andra barn. Ja, för så känns det. Katterna var ju våra bebisar innan Thilde kom. Så är det nog för alla djurägare. Men när man sedan märker att det faktiskt inte funkar, när ma gjort allt för att få djuren att förstå att den andra varelsen kommer att stanna och de ändå inte accepterar det. Då blir ju situationen ohållbar. Vi mår inte bra, katterna mår inte bra. Så att de nu ska få komma till nån som har tid för dem känns ju så klart toppen. Men ändå.

 

Varje gång nån frågar mig hur det känns så brister det. Den där muren jag byggt upp kring mina känslor. Så snälla vänner, när ni träffar mig nästa gång. Fråga inte hur det känns, tack.

 

Nu ska jag gosa en liten stund med dem tills vilden vaknar för då är det dags att sätta sig i bilen...

 

 

Alltså det där med att ramla och skada sig var ju faktiskt inte så lattjo! Gipset försvann förvisso efter 9 dagar, men de 9 dagarna var nog de längsta någonsin. Att inte kunna använda två händer i alla lägen, funkar faktiskt inte när man är van vid att ha dem. Som småbarnsförälder är jag absolut van vid att endast ha en hand tillgänglig, men oftast lyckas man ju ha den hand fri som man är bäst på att använda. I mitt läge var det ju den som var gipsad.

 

Hann fundera väldigt mycket på det här med vården också. Att spendera mer än ett halvt dygn på akuten instängd i ett litet rum var mindre skoj. Att ett trauma lyckades hända just den kvällen, ja det var ju otur för min del och de andra stackars satarna som låg ute i korridoren. Men jag avundades dem samtidigt där jag satt ensam i mitt lilla rum, för de i korridoren hade ju varandra att snacka om sina skador med. Pratade de inte med varandra så kom sköterskorna lite då och då för att kika till dem. Medan jag satt där i min ensamhet. Har aldrig längtat så till Örebro som då. Men det tar ju inte slut där med denna väntan.

 

När jag sedan kom till mitt återbesök så var det ungefär som dagen Gud glömde. I första luckan fick jag visa mitt frikort (jojo, inte bara pensionärer som har ett sånt) och tanten sa åt mig att gå till lucka grön. I lucka grön hade ingen startat sitt pass, men plötsligt kommer en doktor som tar min lapp och ber mig sätta mig i ett nytt väntrum så ska han ordna detta. När han kommer tillbaka så hänvisar han mig till tanten i lucka grön som nu börjat sitt pass. Och ber henne att skicka mig vidare till lucka röd. Tanten håller dock redan på att boka in en annan patient. OK, jag går till lucka röd. Där får jag genast komma in till röntgen. Men tjejen där blir chockad över att jag fortfarande har mitt gips på, för i remissen står det minsann att jag ska vara utan. Happ. Det var det ingen som sa till mig, för jag skulle ju till röntgen 1,5 timme innan jag skulle till ortopeden. Men hon kör ändå. Fotar från alla håll och kanter. Tills hennes chef kommer. För då säger även hon att jag ska vara utan gips. Och ber mig gå ner till ortopeden för att be dem ta bort gipset. Men hallå! Be mig inte komma till röntgen först då tack. Efter lite snack med sig själv klipper hon själv upp mitt gips och ber mig ta med det ned efter röntgen. OK. Vi tar ungefär 100 bilder till. Väl nere hos ortopeden så får jag ta en nummerlapp och vänta lite till. Det gör dock inte så mycket eftersom klockan då var 8.15 och mottagningen satte igång vid 9. I kassan får jag sen höra att "Du vet väl att det är drop in och att den inte börjar förens 9..." Ja, jag vet det svarar jag. Men jag skulle vara på röntgen 1,5 timme innan 9 och då blir man tidig. 9.15 får jag komma till ett undersökningsrum och där sitter jag och väntar i 10 min innan doktorn kommer med sin elev. 3 minuter tog det för dem att berätta att min hand var hel men att den var allvarligt stukad. Tack och hej. Fick inga råd eller instruktioner för vad jag skulle gå vidare med. Så här sitter jag numera med en skadad handled som kommer ta flera månader att läka.

 

Jag bara undrar en sak över detta. Varför är det liksom på nåt sätt accepterat att sitta och vänta inom vården? Var nån annanstans skulle du tycka det var ok? På jobbet blir gästerna galna om de får vänta 10 minuter för länge på att deras rum ska bli städat. Jag bara undrar, vore det inte bättre om alla patienter som ska på återbesök får en tid då de ska vara där? Inget drop in, hit och dit. Borde ju bli mer effektivt. Både för dem och för oss. Eller har jag fel?

 

Jag slapp åtminstonne att gå gipsad i flera veckor och det är jag glad över. För nu ska här börjas tränas igen. Drog igång hos sjukgymnasten i tisdags och nästa vecka skaffar jag mig det där träningskortet.

 

Jag vill bara säga hej, och nä jag har inte glömt er och alla recept som jag lovat. Allt kommer. Så småningom. Jag har varit med om en liten olycka, och är numera enhänt på obestämd tid. Dumma vinter!

 

Imorrn var tanken att vi skulle åka direkt från hämtningen på förskolan till Öret, men då min bror är mitt uppe i ett stort projekt och mer har jag slängt till honom, så passade det inte för honom att passa pälsbollarna. Då de absolut inte klarar sig ensamma enda till på söndag så får vi helt enkelt planera om och åka på lördag morgon. Så allt kommer få packas in i bilen imorrn kväll och sen så fort vi käkat frukost så drar vi. Funkar ju det med även om det inte är helt optimalt. Men till staden måste vi då det vankas bröllopsmässa :)

 

Kattdonnan kunde inte hjälpa oss annat än med råd om att ringa runt till alla katthem för att ragga upp ett jourhem då vi inte kan placera den ena katten direkt i ett katthem då han skulle svälta sig till döds då. Men om jag inte skulle få tag i nån så skulle vi kontakta henne igen. För hon sa att vi gör helt rätt då det inte kommer att gå att omvända dessa vildar. Så det känns himla skönt att få stöd av henne måste jag säga. För som jag skrev igår så är det inte alls lätt detta. Så kära vänner, om ni vet nån som vill ha två katter och det inte finns några barn i familjen eller planerade för den delen de närmsta 7 åren, hojta till!

 

 

Vi har ju haft problem med våra katter sen ja, egentligen den dagen Thilde kom hem från BB. Vi har alltid vetat att de inte är så förtjusta i barn, men trodde ju att det skulle ge sig bara de fick vänja sig vid henne. Men så fel vi hade! Visst har det gått bra, under den tid hon inte var så rörlig. Men efter det har de mer hållt sig gömda än varit framme. De har även varit på hennes saker, kissat på hennes kläder och ja listan kan göras lång med hyss och alla riktade mot henne. De har aldrig varit på henne som tur är, för då hade vi ju så klart agerat fortare. Men ändock är det ju tecken på att de inte trivs med oss som familj längre, för när det bara är Martin och jag då kommer de krypande och gosar bredvid oss i soffan.

 

Så det har ändå varit ett väldigt svårt beslut, för vi har ju haft de små pälsbollarna i vår ägo i snart 7 år. Men vi vill ju att de ska må bra och det gör de inte längre hemma hos oss. Så vi har beslutat att göra oss av med dem. Vi har försökt med alla vi känner, men ingen känner nån som vill ha fullvuxna katter. Alla vill ha kattungar och bla bla. Nu ikväll mejlade jag tantaluran som hade hand om kissarna när vi var borta under julen och vi ska höras imorrn för att se vad hon har för lösningar åt oss.

 

Nu blev det pltösligt verkligt och det som känts så självklart under en lång tid gör inte riktigt det längre. Förut har man ju kunnat skjuta det framför sig, men snart blir det nog tomt här. Även fast jag vet att detta är det rätta så gör det ändå ont i mig. De är ju trots allt en del av familjen...♥

 

Det hade man ju nästan kunnat ana, när Thilde började bli frisk, ja då är det dags för nästa. Hela helgen har jag legat i soffan och kisat för att ljuset har varit på tok för mycket. Kul. När solen väl kommer ja då vill man bara ha grått och mörkt. Ja, det var ju en upplyftande helg. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog ledigt imorrn då Thilde har studiedag, låter ju helt galet egentligen. Thilde snart 2 har studiedag. Men det blir hon och pappsen imorrn som beösker ÖF för första gången på länge. Kul för dem.

 

Nä, roligare än så här blir det inte idag. Jag återkommer när jag är på topp igen, eller i alla fall något bättre än idag. Blir sängen nu och nån form av kurering. Måste bara möblera om igen, då katterna tyckte att vi skulle ändra på den inredning som finns där inne...

 

För 10 år sedan var jag rätt knäckt, utan vidare förklaring hade jag blivit dumpad och jag satt hemma hos en av mina kompisar och beklagade mig vilken jäkla idiot den där killen var. De höll ju så klart med mig, men tyckte att vi ändå skulle se till att ha en kul kväll. För det var ju trots allt fredag och en ledig sådan, så det var ju liksom aldrig någo tvekan. Klart vi skulle ut. Men ni vet hur det kan bli, man är arg, förbannad och väldigt törstig. Hehe! Att jag ens kom in på krogen den kvällen är för mig idag fortfarande ett under. Men in kom jag.

 

Martin som är min gamle kompis äldste vän var med denna kväll, hans tanke var att vara med under förfesten, men sen bege sig vidare ut i vimlet med andra vänner. Av nån anledning valde han dock att följa med oss istället. Och av nån annan än mer mystisk anledning blev han ansvarig att ha koll på mig av sin vän. Undrar vilka baktankar han hade ;) Så där var vi då, snälle Martin och fulla Christine. Martin hade stränga order om att absolut inte ge mig mer att dricka då jag redan druckit nog, men han beställde in en drink till sig och sen satt vi med några gamla klasskompisar till honom. Kan säga att han fick hjälp med den där drinken...men sccccchhh säg inget till nån!

 

Efter ett tag tyckte jag att det var dags att ta lite luft, då jag tyckte att det snurrade lite väl mycket. Min följeslagare hängde så klart med. När vi stod där ute och pratade så kom det plötsligt en vakt och spatserade runt i trädgården, antagligen på jakt efter nån att få slänga ut. Och där mina vänner hade vi den första kyssen. Vem som tog det första steget, kommer vi aldrig få veta, för båda "skyller" på varandra ♥

 

Sen dess har det alltid varit vi. Vilket på ett sätt är konstigt då vi verkligen hade oddsen emot oss. Martin gjorde under den här tiden lumpen och dagen efter denna händelserika afton åkte han iväg på en två veckors isolering i skogen och veckan innan hade hans telefon blivit stulen. Så det där med tät kontakt och dejtande fanns inte för oss. Eller så var det kanske det som gjorde att det verkligen blev vi?

 

Där har ni historien om hur det gick till när vi blev tillsammans. För lärde känna varandra det gjorde vi för 13 år sedan. Eller det är ju en sanning med modifikation, men det var där vår resa började kan man säga. För er som känner Martin vet ju att det kan ta lite tid ibland ;)

 

 

 

Tycker så synd om Thilde, febern är mer eller mindre borta. Vad jag tror i alla fall, vi får nämligen inte ta tempen på henne, men hon är inte alls lika varm som hon varit de senaste dagarna. Däremot har hon den där hemska hostan kvar fortfarande. Den är både torr och slemmig samtidigt. Gör ont i mig varje gång hon hostar. Det jobbiga är ju också att hon ibland hostar tills hon kräks. Eller kräks gör hon ju inte för det är ju liksom slemmet som måste upp. Men känslan är ju densamma. Blir dock så¨imponerad av henne att hon kan fortsätta sova genom dessa attacker, ok inte alltid men oftast.

 

Imorse vaknade vi inte förens klockan var kvart i nio! Oj, vad trötta vi måste ha varit. Martin jobbade ju ett par timmar i natt, men vi andra sov ju. Tror dock att det behövdes. Men ser inte ut att bli några problem att få lilltjejen att sova middag. Då hon redan nu ser ut att behöva sova. Hehe!

 

Måste säga att det här med att Vabba varannan dag funkar fint, varannan dag får man komma till "lugnet" på jobbet. Jo, jag tycker faktiskt så. Man byter gärna en dags skrik mot stressen som finns på jobbet istället. För av skrik och gnäll blir man fullständigt galen, så allt jobb man har på jobbet känns som rena semestern när man slipper gnället där hemma ;)