kirsten

I början av juni var vi hos min bror för att föreviga lilla tjejen. Meningen var att det skulle tas ett 1-års foto, men när vi var där tidigare under våren så ville inte Thilde alls vara med på några foton. Så vi fick ge upp det och boka ett nytt datum. Av många olika anledningar så har det dröjt innan vi fått bilderna, men nu så är han på g. Kommer inte visa alla då de är med i ett litet julklappsprojekt, så ni får nöja er med en eller kanske två små godbitar.

 

Om ni skulle vara intresserade av att fota era små juveler eller varför inte ta lite egobilder på er själva? Så hojta till så ger jag er hans kontaktuppgifter! För grym, det är han alla gånger!

 

I fredags hämtade vi Thilde tillsammans, har aldrig hänt tidigare och det kommer inte att vara vanligt förekommande. Men vi skulle ju ut på strapatser i vårt avlånga land. Snacka om glad tjej som mötte oss i kapprummet. Hennes fröknar hade fått order om att de inte skulle klä på henne overall och allt utan vi skulle ta hand om henne när vi kom, att sitta i en varm bil i full vintermundering är ju inte att föredra. Vi slapp nästan all trafik, jag menar att ta sig ut ur Stockholm en fredageftermiddag är ju alltid förenat med en massa annat folk. Vi kom strax efter Södertälje när Thilde ballade ur totalt. Vi lyckades inte få henne lugn fören vi stannade till och ljuset i bilen tändes. Då fattade vi att hon var mörkrädd...Kul upptäckt. I och med att vi skulle spendera x antal timmar i bilen. Men med lampan tänd tog vi oss sakta men säkert fram i vinter-Sverige.

 

Strax innan Jönköping kändes det som att vi aldrig skulle komma fram. Det var snö minst sagt överallt! Då började jag känna att nej nej nej vad har vi gjort! Vi skulle ha stannat hemma istället! Men fram kom vi även om vi såg en hel del olyckor! Det jag inte för mitt liv kan förstå är varför en del kör som biltjuvar när man knappt kan se handen framför sig? Då är det inte konstigt att olyckor sker. Vi kom fram till destinationen för natten och jag kan med varmt hjärta rekommendera hotellet i Borås, First Hotel Grand! Så trevlig personal och rummet var hur fint som helst! Jag som inte är nåt fan av hotellfrukostar då jag ätit ungefär 10 för många i mina dagar, var riktigt fascinerad av den för en gångs skull. Fanns massa gottigheter där vill jag lova!

 

Efter en god natts sömn bar det av till vår egentliga destination för denna resa. Gekås i Ullared. Maj gadd! Tror det kommer att dröja innan jag åker dit lagom till julruschen nästa gång! Det var folk precis överallt! Inga logiska sådanna heller! Men vi fick med oss det vi kom dit för och alldeles för mycket till, som det lätt blir där! Däremot tappade Thilde sin älskade Alfons så det måste jag ta och fixa nån dag. Suck.

 

Hemresan gick fint, fram till Jönköping. Undrar vad det är med den staden egentligen? För där slocknade äntligen Thilde efter mycket om och men, men hann sova sisådär 10 minuter innan hon började tokkräkas. Vad gör man när en unge börjar kräkas i en bil egentligen? Vi kämpade på kan man säga. In på närmsta rastplats för att byta kläder på Thilde och sen fortsatte vi, men utan sovande unge. Det tog oss en middagsdepå i Norrköping innan hon däckade av ren utmattning och likaså gjorde jag. Till Martins stora förtjusning för när jag vaknade i höjd med Södertälje var det snöstorm igen och jag sitter bara och ojar mig, vilket retar gallfeber på Martin. Med all rätt! Men hem kom vi!

 

Alltså det här med barnsjukdomar och alla baciller! De går mig snart på nerverna! Jo, jag vet vi var förskonade, men inte nu längre! Nu är det minsann nåt nytt varje vecka och jag tycker inte att det är ok alls! Jag har ju mina aningar om var smittkällorna kommer ifrån och det som gör mig så förbannad med det är att dessa små barns mammor är hemma och föräldralediga... Att de då tar med sina småsjuka barn till avdelningen gör mig så arg! Jag förstår att det är jobbigt att ta hand om två kottar hemma dagen lång, men det är ju kanske nåt man vet redan från början innan man sätter de små liven till världen. Att smitta ner ett helt dagis med en massa skit är inte okej, då får man vara hemma hur jobbigt det än må vara! Nej, usch vad arg jag blir!

 

Jag vet att det inte behöver vara just de barnen som har haft med mig smittan, men jag har ju sett att de varit krassliga till och från. Och likväl kan ju Thilde vara den som smittar andra fast hon inte är sjuk själv. Men ändå. Jag tror ju inte heller att de barnen mår så bra av att få komma tillbaka till dagis innan de är helt friska.

 

Så nu sitter vi här hemma med nån form av magsjuka. Än så länge är det bara Thilde som är drabbad och tur är väl det. Jag hoppas att det stannar så och att hon snart är bra igen. Det är ju skönt att barn inte blir lika drabbade som vuxna, ja oftast i alla fall. En kräk och sen leker de hejvilt igen.

 

När Thilde började dagis så räknade jag kallt med att jag skulle vara hemma mer än vad jag var på jobbet, dels på grund av att hon blev sjuk men även för att jag sedan skulle åka på sjukdomarna själv. När det sen inte blev så kan man väl säga att jag blev rätt chockad. Dagarna hon varit hemma är lätträknade även om det nu den senaste månaden har varit mer sjukt en friskt. I fredags är det typ första gången under den här hösten som jag vill påstå att jag själv blivit riktigt dålig. En hederlig förkylning är inget som får mig att däcka ihop utan jag kör ändå. Självklart beror det ju på hur jag mår, men nej förkyld är inte lika med sjuk för mig. När det kommer till mig vill säga. När det handlar om Thilde är det en annan sak, för hon blir ju sämre än vad jag blir.

 

Jag kände redan i fredags morse att det var nåt knas med ögat så jag hoppade att trycka in linserna, för det ska man ju inte om nåt är fel. Dagen gick och jag kände att det kliade lite, men försökte att inte tänka så mycket på det. När jag sedan kom till dagis och de sa att de misstänkte ögonimflammation på Thilde var det som att de tryckte på en knapp och släppte sjukdomen lös. Som tur var har det mest varit det ena ögat som varit igensvullet och alldeles illrött.

 

Igår var vi även hos läkaren för att få lite hjälp, det var en kamp i sig att få komma dit då denna typ av inflammation ska självbehandlas under en vecka. Men när jag sa att Thilde varit kletig ett par dagar i ögonen och att jag endast hade ett öga inflammerat (tydligen sämre då) så fick vi komma. Vi betalade, satt i väntrummet 5 minuter, in till läkaren som konstaterade inflammationen, fick recept och så var det tack och hej. Läkaren hann dock säga att det inte var vanligt att en inflammation blossade upp så snabbt som den gjort på mig. Droppar hämtades ut på Apoteket. Mina dyraste 10 minuter nånsin!

 

När jag vaknade imorse så hade andra ögat kleggat igen det med. Men under dagen har det faktiskt känts helt ok. Under dagen fick jag en kommentar på fejjan som löd i stil med att jag aldrig är frisk en längre stund och jag kände bara va?! Och när jag svarade så fick jag tillbaka att men det var ju inte så längesen du hade en inflammation sist. Hm, nej. Stämmer inte. Sist mitt öga svullnade igen berodde det på att jag fått in skit mellan linsen och ögat och att jag inte plockade ur linsen förens jag kom hem. Då svullnar det också, men sjuk var jag inte. Satt på jobbet medan mina kollegor tyckte jag skulle ringa en läkare för det där svullna ögat, men jag tyckte det var onödigt. Jag var ju inte sjuk. För det händer inte ofta, oavsett vad folk tror...

 

Första dagen på dagis för lillfröken idag, inget samtal kom om att hon var sjuk igen. Men när jag sedan kom dit för att hämta henne så kom de och berättade att de befarade att det var magsjuka på g. Några av kidsen hade haft väldigt lösa blöjor idag och de ville därför varna. Jag tror inte att det är nån fara för vår del då jag kan tänka mig att Thilde reagerat på den medicin som hon fått några dagar nu för hostan. Men vi får se. Lovade att jag skulle ha koll och ni behöver inte vara oroliga jag lämnar inte ett barn med magsjuka till dagis. Aldrig! Och jag hoppas att Thildes kompisars föräldrar inte heller gör det. Men det har varit lugnt hela kvällen, inga blöjor har fyllts.

 

Men ni vet den där känslan när man pratar om just magsjukor. Ja, den fick jag när mamma nummer 2 kom för att hämta sitt barn. Finns ju verkligen ingen annan sjukdom där då snabbt får symptomen som magsjuka. Jag menar säger nån att oj nu har jag visst lite ont i huvudet så får du ju inte ont i huvudet själv. Men pratar nån om magsjuka börjar man genast må lite illa. Nä, den sjukan får gärna hålla sig så långt bort den bara kan tack! Dels för att jag inte vill ha den och för att jag inte orkar med mer trassel med försäkringskassan på ett tag nu. Vi har missuppfattat hur man vabbar tillsammans och nu ska vi försöka reda upp det, kul jobb. Men det är Martins problem.

 

Jag har i många år fått höra hur F-kassan strular när man får barn, uteblivna betalningar och noll förståelse från handläggarna. Jag var beredd på det värsta. Men inte en endaste liten gång strulade det under de nästan 1,5 åren jag var hemma inte heller vid skiftbytet mellan Martin och mig. Pengarna trillade in på rätt konton. Fram till nu då.

 

Ni minns kanske mitt förra inlägg om att de sa att jag fyllt i pappret fel som skulle visa att Thilde varit frånvarande? Det hade jag inte såg jag sen när jag vabbade andra gången. Men i alla fall. Jag ringde dem igen för att kolla hur jag skulle fylla i min nya arbetstid och lön då jag efter oktober gått ner i tid och jag ville att det skulle bli rätt från början. De förklarade och jag fyllde i. Men inga pengar kom. Oktober gick utan vare sig pengar eller någon ny sjukfrånvaro. November, dags för VAB igen. Fyllde i och skickade tillbaka. Passade även på att ändra kontonummer då jag bytt bank. Men inga pengar kom. Barnbidraget sattes in på mitt gamla konto trots bytet. Tur man har den gamla banken kvar...

 

Igår ringde F-kassan till mitt jobb och hamnade lägligt nog hos mig, men jag tyckte inte att det var särskilt klokt att jag skulle bekräfta min egen frånvaro från jobbet utan lämnade det till min chef. Tycker att det är smått komiskt att de ska ringa och jaga folk för att se så att man inte ljuger. Jo, jag vet att det finns tomtar där ute som gör det, men jag gör det inte och kommer inte att lura systemet heller.

 

Det verkar dock som att samtalet med min chef ledde till att jag fick mina pengar, för idag fanns de på kontot och dessutom hos den nya banken. Man tackar! Thilde var sjuk i september och i slutet av november får jag mina pengar. Bra jobbat! Och nej, de höll inte 30 dagars garantin från den dagen sett som jag anmälde sjukdomen. Idag när jag kom hem hade jag fått brev från dem, där det stod att de skickat papper till mitt jobb som ska fyllas i och har inte jag tagit tag i att de kommer dem tillhanda senast den 12 december så överväger de att bestämma min sjukpenninggrundande inkomst till noll. Man tackar! Antar att jag i min tur får ringa och jaga dem imorrn för att styra upp detta. Men jag tycker ju att det borde vara i sin ordning efter samtalet med min chef igår, då de pratade både frånvaro, lön och timmar.

 

Tycker bara det känns trist att det ska börja strula nu, jag hade ju bara gott att säga om dem innan. Men nu, not so much! Varför allt detta extra krångel för att få sina pengar? Har de inget vettigare för sig? Nu har inte jag lidit av att inte ha dessa pengar men i vissa familjer kanske hela ekonomin rasar, så är det för mycket begärt att de hör av sig lite tidigare om det är nåt som saknas?

 

 

 

Den 26 november 2011 kommer jag aldrig att glömma, aldrig någonsin. Det var egentligen som vilken lördag som helst till att börja med, men det skulle komma att ändras. Jag och Martin gjorde som vilken lördagmorgon som helst, ja efter att Thilde kommit till världen. Jag fick en välförtjänt sovmorgon medan Martin busade med lilla Thilde. Efter sovmorgonen och frukosten knatade vi ner till centrum när Thilde skulle sova. Hade väl egentligen inte tänkt köpa nåt särskilt, men det visade sig att det var ett jippo där så vi fick med oss både det ena och det andra hem. Men vad, det minns jag ärligt talat inte.

 

När Martin gick in och böt blöja på Thilde ringde min telefon och det var min mamma som ringde. Hon frågade vad vi gjorde och jag hörde i första meningen att nåt var fel, väldigt fel. Hon bad mig ringa upp när vi kom hem och det gjorde ju inte att tankarna slutade snurra direkt. Jag messade min bror och undrade om han hört nåt från dem, men nej det hade han inte. Vi gick hem och jag ringde upp direkt. Jag trodde att mina föräldrar efter alla dessa herrans år tillsammans hade bestämt sig för att ge upp, nu när barnen var utflugna. Ni vet så där som det kan vara i en del familjer. Men så var det inte. Jag minns inte vad vi hinner säga, men plötsligt sitter vi där och gråter. Min pappa, som jag sett sjuk en eller två gånger under hela mitt då 28-åriga liv hade fått cancer...

 

2011, som dittills hade varit mitt absolut livs lyckligaste år raserades som ett korthus. Allt jag kunde tänka var att nu kommer min pappa att dö. Han kommer inte att klara det här. Jag packade väskan direkt men efter mammas inrådan skulle vi åka på söndagen istället och så fick jag åka till min bror med budet. Ingen rolig uppgift. Men det gick. Om man får ser det riktigt krasst så var det ju "tur" att jag var mammaledig så jag hade möjlighet att vara i Örebro så mycket som jag kunde vara efteråt. För vi gick igenom pappas behandlingar tillsammans vill jag lova, nej jag kan inte säga att jag vet hur det känns att få behandlingarna, men efter att ha sett hur min store tjocke far förvandlades till en sparv var inget roligt och jag kan bara ana hur det kändes för honom. För i mig gjorde det ont, så fruktansvärt ont!

 

Behandlingarna avlöste varandra och i april var det klart. Nu skulle han vara frisk. Men han kände sig inte direkt frisk. Fast för oss som kom med jämna mellanrum kunde vi ändå se att det skett nåt nytt sen sist vi var där och sakta men säkert började han komma tillbaka till livet igen. Och när han sedan i somras fick beskedet om att läkarna fått bort allt, behöver jag förklara den glädje som jag kände?! Jag vet att han nu måste vara frisk utan några återfall under 5 år, för att få bli helt friskförklarad. Men vet ni, just nu så känns det som att han är helt frisk. Döden kom och knackade på, men vi valde att inte släppa in henom! Min roliga pappa är tillbaka och jag hoppas att jag får ha honom hos mig många, många år till! ♥

 

 

När vi var på visningen av lägenheten så ställde vi naturligtvis frågan om det var några planerade byggen, stambyten ja you name it och vi frågade! Men nej, det skulle inte vara nåt planerat. Det enda var att det varit på tal om ett eventuellt stambyte, men det lät mest på både mäklaren och tantaluran som bodde här att det var två i styrelsen som ville göra om sina badrum och att det var de som drev detta väldigt hårt, lite för hårt så de fick avgå. Naturligtvis lyssnar man ju på det, för man tror ju att de de säger ska stämma.

 

Så kom det en kallelse om en extra stämma och förra veckan damp inbjudan ner i lådan och med den hela undersökningen gällande stambytet. Kan ju säga som så att efter att ha läst om stammarna i det här huset så behövs det verkligen göras. Det handlar inte om 10 år bort utan det behövs göras nu. Men när man bor i en sådan här förening så måste ju alla medlemmar få säga sitt och idag är mötet. Jag fick äran att stanna hemma som gärna pratar mycket och när det kanske inte behövs och mannen som ofast är tyst men kan tala när det verkligen behövs ja han fick ju så klart gå. Vi har redan pratat ihop oss så vi vet vad vi vill så han kan med gott samvete lägga sin röst, eller hur det där nu kommer att funka.

 

Jag hoppas att alla röstar för och att det kan sätta igång till sommaren och inte senare. För oss vore det fantastiskt med ett nytt badrum, för det skulle behövas. Faktiskt. Allt är tip top i denna lägenhet utom just badrummet. Så håll tummarna med mig nu :)

 

Nu har vi snart varit hemma en hel vecka. Jag klättrar på väggarna och det är inte långt ifrån att Thilde gör det heller. För det knasiga är att på dagarna så är hon pigg utan några allvarligare åkommor än en rinnande näsa, sen kommer kvällarna och då ändras det totalt. Från att inte ha några direkta symptom så hostas det, det blir andnöd då hostan blir till krupp, det är tårar och gnäll. Detta sker allra helst efter att hon sovit i cirkus en timme. Igår kväll hann jag vara hemma i cirkus en timme innan hon vaknade med panik i skriken. Hon hade så ont så ont, men att fråga en liten på 1,5 år var det gör ont nånstans, ja det är ju praktiskt taget omöjligt!

 

Vi försökte få i henne alvedon, men det ville hon inte veta av. Testade att blanda ut den med juice, men nej då ville hon inte dricka. Så tillslut fick vi ge henne en supp och det vill jag aldrig mer göra. Hon är ju så pass stor trots att hon ännu är så liten så hon kände ju att det inte alls var nåt hon ville vara med om. Jag förstår henne. Men man får tänka att det gör gott. Men kvällen slutade med att hon fick sitta hos mig och bli vaggad till sömns och vi fick ta beslutet att hon fick vara hemma idag med.

 

Jag tänker då inte släppa iväg mitt barn halvkrassligt till ett dagis fyllt med ännu fler baciller, både för hennes och de andra barnens skull. Bara för att hon varit pigg med oss här hemma så blir det ju annorlunda med 14 andra barn som stojar runt. För att lösa vabbandet så smidigt som möjligt har vi valt att vara hemma varannan dag, för att kunna pussla så smidigt som möjligt. På så sätt blir man inte helt galen på kuppen heller. Men imorrn är det så äntligen dags för henne att få leka med kompisarna igen.

 

Dagarna flyter ihop med varandra och ja, man kan väl lätt säga att man är mitt i det där ekorrhjulet. Tiden finns inte och allt hinns inte med. Tyvärr. Just nu ligger fokus på att fixa Thildes rum, det har ju fram till nu fungerat som nåt form av lager. Allt som vi inte vill ha eller som vi inte vet var vi ska ha, eller saker som ska upp när rummet är färdigt står så fint där inne. Men fint är det ju inte och absolut inte användbart! Det gör ju också att man inte alls får fram en bild av vad man vill göra av det där rummet. Men på söndag är det dags, jag och en kompis ska sälja skiten som står där samt hennes skit som står hemma hos henne. Sen ska här inredas för pengarna!

Annars då? Kvällen här hemma har varit lugn. Började med lite middagsbesök i form av Martins bror och pappa som kom hit för att se på fotbollen live. Så här har jag suttit i min ensamhet med en däckad Thilde i rummet bredvid. Skojigt värre ;) Ibland är det faktiskt rätt skönt att bara få vara ensam en stund med TV:n som sällskap. Imorrn är det jag som är borta en stund, tanken var att jag skulle göra comeback inom en viss sport men det får skjutas till nästa vecka då jag imorrn ska träffa fina Gabbi från mitt gamla jobb. Massa mys ju!

Vad kul det är att se att några minsann hänger här och kollar in om jag skrivit nåt nytt! Jag ber er först och främst om ursäkt, jag är dålig och jag ska försöka bättra mig. Försöka sa jag! För nog händer det grejer alltid, men så tänker jag att nej, jag bloggar sen, sen blir till senare, senare blir till om en vecka...ond cirkel!

Vad har hänt sen sist då? Inte så mycket egentligen. Helgen som var spenderades i Örebro, vilket tog oss närmre 4 timmar att komma till i fredags då olycka efter olycka skedde. En av dem kunde vi ha vart med i läskigt nog, om vi inte hade svängt av för att ge mini-me mat. Tack hungriga lilla barn! Hem kom vi och kvällen spenderades i ett kallt hus med öppen brasa. Massa mys! Lördagen spenderades på tu man hand i city och vi fick med oss lite smått och gott hem. Kvällen spenderade jag med mor och avlägsna släktingar på Ladies night, första och sista gången! Ja, inte som jag umgås med mor och avlägsna släktingar utan LN. No more! Jag skämdes där i publiken. Vad händer med kvinnor när de är ute på grönbete? Och vad hände med det jämlika samhället? Var är männens version då? Porrklubben? Säger inget dåligt om artisterna för de var duktiga och Magnus Uggla, vilken pingla! Jaja, nu har jag sett det i alla fall. Söndagen vankades det söndagmiddag med Martins familj. Härlig helg med andra ord!

Idag fick vi beställningslappen från fotoföretaget som fotade kidsen på förskolan i torsdags. Var ju tvungen att knappa in mig direkt på sidan för att se snuttans första dagisfoto! Så jäkla söt så man dör en smula. Har beställt hem ett paket för påseende, sen får vi se vad vi beställer. Men nåt vill man ju ha i alla fall! Och jag skulle kanske kunna tänka mig att mormor/morfar och farmor/farfar vill ha en kopia ;)

När vi var på visning här för alla dessa månader sedan, ja alltså för lägenheten så fastnade vi ju direkt. Den passade våra behov nästintill på pricken. Vissa saker finns ju alltid som är mer eller mindre som man inte vill ha dem. En av de sakerna är städdagen. Det var inget som berättades vid visningen eller nåt av de tillfällen vi träffades hos mäklaren. Det kan jag tycka är lite konstigt? Eller? Är man inte med och hjälper till får man betala 200:- som "straff" Nu är det ju så pass många som hjälper till så det går ju ändå rätt fort, men ändå. Man borde berätta sådant kan jag tycka. Jag tror i och för sig att vi hade tagit lägenheten ändå. Jag gjorde det enda rätta och skrev upp Martin ;) Jag menar nån måste ju ta hand om Thilde också. Hehe!

Medan Martin klädde på sig och gick ut för att städa så klädde vi på oss och gick ut och lekte. Sen hamnade vi i och för sig ute på gården ändå, så jag har gjort mitt strå till stacken jag med. Och Thilde med för den delen. När man väl kommer igång är det ju faktiskt rätt roligt att kratta löv :)

En annan sak med den här städdagen är att jag tycker att det är lite trist att de pimpar krukorna innan det är fint runt omkring. För er som känner mig vet ju att jag älskar att pyssla med blommor och göra fint. Så ett litet minus måste jag säga! Eller snarare ytterliggare ett minus...

 

Nyss var det helg i mina ögon och nu helt plötsligt är det onsdag och veckan vänder och en ny helg är på ingång. Helt galet egentligen. Helgen som var då. I fredags hade jag min stängning så inte mycket hanns med när jag kom hem, annat än lite bus och mys då förstås.

Lördagen hamnade vi i centrum en sväng för att inhandla kvällens förnödenheter och vi passade då på att käka på en pizzeriorna där, helt ok pizzor med roliga namn. Thilde flirtade till sig en klubba av ägaren och slängde pizzan på golvet. Antar att hon inte gillade pizza, klubban vet jag inte var den tog vägen men inte åt hon den i alla fall. Vi åkte över en sväng till min bror och fikade och mös med en kissebebis och en mammakatt. Efter detta tog vi med oss mina föräldrar hem till oss och väl hemma kan man väl säga att vi badade i vin. Vet inte när jag drack den mängden vin sist, men gött var det och det nog inte sista gången en sån flaska inhandlas.

Söndagen skulle jag ha spenderat med Cissi på Underbara barn mässan som gick av stapeln, men se det blev inte nån dejt med den donnan. Migrän och feber tyckte hon lät som ett trevligare sällskap. Tur man har resurser bland vännerna, så fina Martina och söte Melker blev mitt och Thildes sällskap på mässan. Jag vet att det är en mässa för barn, men alltså jisses. Man kommer knappt fram om man har vagn med sig. Hur som helst hade vi en fantastisk dag och jag hoppas verkligen att vi ses snart igen.

Jag saknar att vara mammaledig om jag ska vara ärlig, nej inte själva ledigheten i sig, för ledig är man absolut inte. Men just det där umgänget, de där vännerna som vet exakt hur det är. Där barnen har vuxit upp tillsammans och trivs i varandras sällskap. Så hörrni mina mammavänner, vi saknar er och kidsen!

 

Idag börjar jag sent, med sent menas 11.30. Så märkligt att börja den tiden kan tyckas, men jobbar man 6 timmar om dagen och slutar 18, ja då blir det så. Problemet är bara vad gör man? Jag menar man börjar ju ändå så pass "tidigt" att det inte hinns med så mycket. Jag menar, Thilde ska ju lämnas kl 9 och innan det är det mest en massa bus och en hel del tjafs om att hon inte får gräva i kattlådan eller lägga all kattmat i vattenskålen. Men sen då? Kan ju liksom inte hänga på stan var fjärde fredag heller. Det blir dyra fredagar i så fall.

 

Nu har jag städat badrummet och ska strax ge mig på den rena tvätten som måste vikas. Det är kanske i och för sig det jag hinner med idag. Men har ni andra roliga tips, ge mig dem gärna. För städa är ju inte så där jättekul heller om jag ska vara ärlig, även om det behövs med jämna mellanrum.

 

Thilde var ju sjuk för några veckor sedan, vilket innebar första VAB:en för min del. Martin lyckades ju jobba hela sin dag innan han kom hem och tog över innan jag åkte till jobbet och jobbade lite drygt en halv dag och sen var jag hemma dagen därpå. Detta medför ju en massa nya saker som ska göras, papper ska beställas, fyllas i och skickas tillbaka. Ett litet bevis från förskolan på att barnet verkligen varit hemma de dagarna som man skickar in att de varit borta. Märklig idé egentligen då det är väldigt enkelt att bara ringa in sitt barn sjukt när det egentligen är man själv som varit dålig.

Men hur som helst...Pappren kom hem, jag tog med mig dem till förskolechefen och fick dem ifyllda, sen la jag dem i min väska. Där låg det. I cirkus en vecka och sen fick jag äntligen i väg det. Lyckliga jag!

Idag om jag mig även för att ringa till Försäkringskassan för att berätta för dem att jag gått ner i tid. När jag väl kom fram började jag svamla en massa, ja det är inte lätt att tro att jag som pratar så mycket i vanliga fall har svårt att ringa sådana här samtal. Men det slutade med att jag fick veta att jag fyllt i pappret fel då jag missat att det hade en baksida där jag skulle ha fylla i alla ändringar gällande min lön också. Jaha. Där ser man. Men ingen fara, den snälla killen skulle omgående skicka ut ett nytt sådant papper där endast den missade delen finns med. Så det är väl bara att vänta. Och nån gång får jag väl mina pengar.